Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 51. 23 december 1944 - »Port Winston», av r - Uppblåsbara gummilivbåtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1478
■ TEKNISK TIDSKRIFT
kajer. Aldrig förr ha så många fartyg använt ett så
begränsat område samtidigt.
Många tusen engelska arbetare voro direkt sysselsatta
med hamnbygget. Tiotusentals andra arbetare voro indirekt
engagerade i företaget.
Betongkasunerna tillverkades i sex olika storlekar,
avsedda för de olika vattendjupen, men alla 60 m långa. Den
största, som var 18 m hög och 18 m bred, hade ett
deplacement av 6 044 t och den minsta, 9 m hög och 9 m
bred, var på 1 672 t. Det tog ungefär 22 min för att sänka
de största kasunerna.
Sammanlagt tillverkades 146 kasuner, varav 60 av den
största typen. Kasunerna byggdes i torrdockor,
hamnbassänger och på slip. Bassängerna voro hål utgrävda på
sidan om floden Thames, i vilka de lägre partierna av
kasunen kunde byggas som i en torrdocka. Sedan grävde
man en kanal till floden och kasunen flottades ut för att
bli färdigbyggd i en hamnbassäng. Det utrymme i
hamn-bassängerna, som erfordrades för detta byggnadsarbete,
uppgick till omkring 3 700 m.
Hamnbygget utfördes av 25 stora entreprenörfirmor.
Hela den arbetsstyrka, som deltog i hamnbygget, uppgick
till omkring 20 000 man, men i detta arbete är då icke
inräknat tillverkningen av en mängd betydelsefulla smärre
detaljer. Av råmaterial har det gått åt 600 000 t betong
och 75 000 t stål.
Väldiga kvantiteter stenskrot från de bombade
byggnaderna i London och andra städer användes under de
förberedande arbetena för invasionen och för byggandet
av de flytande hamnarna på Normandies kust. Under de
tre sista månaderna av 1943 levererades omkring 225 000 t
till hamnbyggena. Ytterligare 450 000 t levererades under
1944 till armén för byggande av monteringsplatser för
fordon.
Under 1943 hade mera än 900 000 t använts för
byggandet av de amerikanska flygfälten, och de nya
rekvisitionerna på stenskrot satte uppröjningsorganisationen på
ytterst svåra prov. Dessa leveranser måste tas från
ny-bombade områden och bristen på arbetskraft var
synnerligen kännbar. Alla slags transportmedel togos i anspråk
för leveranserna, lastbilar, tåg och pråmar. Under en tid
expedierades dagligen 500 järnvägsvagnar och 600
lastbilar med stenskrot.
Hamnen, fig. 4, har tre inlopp och en sammanlagd
kajlängd av ca 3 000 m. Pirerna bestå av en enda vägbana av
stål, vilande på stålbalkar och i många avseenden
påminnande om en vanlig bro men så smidigt konstruerad att den
kan motstå de av sjöhävningen förorsakade
påfrestningarna. Varje brospann om 25 m vilar på särskilda pontoner,
varav några äro byggda av stål och andra av betong, men
även de konstruerade för att motstå sjöhävningen och för
att vila på klipporna eller sanden under ebbtid. Mot
sjösidan sluta pirerna med speciellt konstruerade,
spadfor-miga pirhuvuden, bestående av stålpontoner med ett
deplacement av omkring 1 000 t. Lastångarna förtöjas vid
pirerna och lossa sin last direkt i lastbilar. Sju "Liberty-
fartyg" om 10 000 t kunna samtidigt lossas jämte åtskilliga
mindre fartyg.
Pirhuvudena byggdes som fartyg i olika hamnar. Största
delen av den återstående utrustningen iordningställdes på
olika håll över hela landet och sammanfogades i
Southampton och Richborough. Omkring 240 entreprenörer voro
sysselsatta med detta arbete.
Den flytande vågbrytaren består av stålpontoner,
förankrade den ena intill den andra i en lång linje. I början
av mars voro två pirer färdiga och förankrades under
ständig tillsyn på sydkusten av England. Delarna till
våg-brytarna tillverkades på olika håll och sammanfogades
sedan i Southampton, där 2 000 man voro sysselsatta.
Omkring 6 000 man arbetade på andra håll med
tillverkningen av delar till vågbrytaren (The Times oktober 1944). r
Uppblåsbara gummilivbåtar. Den moderna
gummilivbåten har inte skapats av det nuvarande behovet utan är
resultatet av en utveckling som började för många år
sedan när flyget var ungt — då båten bestod av en vanlig
slang — och som nu har resulterat i den moderna
båt-formade flotten med uppsvängd för och akter. Så
småningom ha andra finesser tillkommit, såsom bruket av
kolsyra för snabb uppblåsning, säten, årtullar, åror,
livlinor, masthållare, segel, oljekläder, reparationsgrejor,
handpumpar, proviant, signalutrustning, första förband
och andra utrustningsdetaljer, som komplettera våra
dagars livräddningsflotte.
Den moderna gummibåtens stora användbarhet ligger i
dess lätthet, ringa volym, lätthanterlighet, hållbarhet och
tillförlitlighet. Lättheten är ett huvudvillkor för flyget;
liten volym krävs, därför att tillgängliga utrymmen
vanligen äro begränsade; lätthanterligheten karakteriseras
därav att anordningen hastigt måste kunna förändras från en
påse med små dimensioner till en flotte med maximal
volym och flytförmåga (fig. 1); vidare måste materialet
kunna motstå följderna av att länge ligga hopvikt under
varierande förhållanden och olika temperaturer och sedan
kunna innesluta gas eller luft under tryck utan nämnvärda
förluster och erbjuda tillräcklig styrka och motstånd mot
nötning under användningstiden; slutligen måste båten
Fig. 1.
Gummilivbåt, förpackad och
uppblåst.
Fig. 4. Totalvy av "Port Winston".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
