Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1945 - Den högre bergsvetenskapliga undervisningens 125-årsjubileum, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
TEKNISK TIDSKRIFT
funno (1818) ’all utsträckning av ifrågavarande inrättning
utöver dess första plan av praktisk bergverksskola
överflödig’. Bergskollegiet försökte rädda åtminstone ett rudiment
av den teoretiska undervisningen, då det föreslog, att ett
par yngre akademiska lärare skulle hålla föreläsningar för
bergsskoleeleverna under sina ferier. Men även detta
avslogs.
Det tycktes ej vara mycket kvar av de stora mål, som
hägrat under de första debatterna, inen utvecklingen blev
dock en något annan tack vare de utomordentliga
personligheter, som kommo att leda skolan. Nils Gabriel Sefström
förde med sig impulser från den store Berzelius
laboratorium till den nya läroanstalten, och Joakim Åkerman och
Viktor Eggertz voro värdiga efterträdare i den av Sefström
skapade andan. Det bör erinras om att det var stöd av
Jernkontoret, som gjorde det möjligt att binda dessa män
vid skolan och giva dem tillfälle att utveckla dess
verksamhet. Brukssocieteten beviljade ända från 1823
regelbundna betydande anslag till skolan för att den lyckligt
började utvecklingen ej skulle hindras på grund av
statsanslagets torftighet. Denna utveckling gjorde, att
spänningen mellan teori och praktik åter blev aktuell. På
1840-talet väcktes ett förslag, att Bergsskolan skulle förenas med
Teknologiska Institutet i Stockholm. Detta avvisades först
av Brukssocieteten, men tanken fick energiska förespråkare
i Åkerman och Eggertz. Inom Brukssocieteten slog
stämningen om till förmån för Stockholm, och man beslöt att
inköpa en tomt invid Teknologiska Institutet för
uppförande av en lämplig byggnad. Brukssocieteten beviljade
också frikostigt anslag för att eleverna skulle få
praktiska övningar i bergslagsmiljö.
Bergsskolans förflyttning till Stockholm 1869 blev den
slutliga bekräftelsen på att dess uppgift skulle vara något
mera än att ge en enkel träning för vardagens rutin. Ingen
lär beklaga, att denna åsikt segrade, men det torde väl
också erkännas att det varit till gagn, att kravet på, att
undervisningens mål skulle vara att förbereda för
praktisk verksamhet, så starkt blev framhållet.
Brukssocietetens intresse för utbildningen vid Bergsskolan
har även sedan denna blivit en sektion av Tekniska
Högskolan varit mycket stort. Med uppmärksamhet har man
vakat över att lärarekrafterna blivit de bästa möjliga. Det
är mig en glädje att här kunna konstatera, att
Brukssocieteten haft och har anledning att vara tillfredsställd
med det sätt, varpå utbildningen ledes. Jag vill därför
också på Brukssocietetens vägnar framföra ett varmt tack
till herrar professorer och lärare för den goda insats, som
de genom sin gärning gjort till vår järnhanterings lyckliga
utveckling."
Bepresentanten för äldre elever, direktören Kristoffer
Huldt, kom därpå med följande trevliga inlägg:
"Säkerligen har icke inom någon av Tekniska Högskolans
fackavdelningar en bättre, gedignare kamratanda under
årens lopp varit rådande än inom bergsmännens sektion
.— en kamratanda, bärande och ständigt fortlevande. Detta
är ju ock rätt naturligt, ty det årliga elevantalet i
Bergsskolan har alltid varit relativt begränsat och beröringen
med kamraterna därför så mycket intimare. Men framför
allt ha Bergsskolans elever genom Jernkontoret samt de
svenska järnbruken och gruvorna städse bjudits enastående
tillfällen att gemensamt och enskilt på ett utomordentligt
sätt utföra erforderlig praktik och bedriva önskvärda
studier.
Det är väl få saker, som så svetsar samman en
kamratkrets och skapar en verklig, värdefull vänskapens anda
som gemensamma studieresor med ett i stort sett
gemensamt mål, rymmande inom sig ofantliga
utvecklingsmöjligheter, som tilltala ungdomens fantasi, verksamhetsbegär
och framåtanda. Härtill kunna vi så lägga den oskattbara
fördelen för de blivande ingenjörerna att komma i nära
kontakt med äldre bergsmän direkt på arbetsplatsen
redan under studie- och utvecklingsåren — en kontakt, som
städse varit baserad på ej endast direkt ordergivning från
en chef eller annan överordnad utan på dessas genomträng-
ande inställning till bästa resultat under kamratligt
samarbete — och detta i en miljö inom Sveriges
järnbärar-land, vars hela atmosfär minner om mannagärningar, som
’från fadren är kommet och till söner skall gå’.
Vi äro vana att sätta ett likhetstecken mellan kolleger
och kamrater, ty varhelst svenska bergsmän mötas, det
må nu vara inom våra bergsmannaföreningar eller vid
helt fackbetonade sammanträden — ligger städse i arbetet
en underton av kamratanda, som skapar den verkliga
trivseln och arbetsglädjen. Ja, bergsmän, låt oss samlas kring
minnet av arbetsmättade år i svenska bergslagsbygder,
fyllda med ljusa, värdefulla stunder inom bergskamraters
krets."
För bergssektionen vid högskolan talade dess ordförande,
teknologen Karl Fredrik Lindstrand:
"Vid ett jubileum är det väl mest naturligt, att tankarna
söka sig tillbaka till det som varit. För oss i den yngsta
generationen, som inte har några personliga minnen av
gångna tiders bergsundervisning, ligger det dock trots allt
närmast till hands att se till det närvarande och till
framtiden. Vi känna särskilt starkt i kväll, vilket stort
privilegium det är, att få studera vid Bergsavdelningen och där
inhämta det vetande, med vilket vi med tiden skall tjäna
samhället. Vi hoppas och tro också, att vi vid
150-års-jubileet skall kunna se tillbaka på en verksamhet, värdig
den svenska bergshanteringens stora traditioner.
Åren gå och clevkull efter elevkull tages in vid
Bergsavdelningen och släppes väl även så småningom ut. De, som
bilda skolans kärna och skapa dess anda är och förblir
lärarna. Ja, utan större överdrift skulle man kunna säga,
att Bergsavdelningens historia är dess lärares.
Vi elever vet, att den nuvarande undervisningen ligger
i goda händer, och att de, som leda den, inte förblekna
i raden av sina stora föregångar. Det är med glädje jag i
kväll tar tillfället i akt att frambära vår tacksamhet."
Sedan överingenjör Magnus Tigerschiöld hållit talet till
damerna framfördes gästernas tack av statssekreteraren
Bagnar Sundén, som yttrade:
"Bergsdagen 19U ha initiativtagarna kallat dagens
minnesfest. Det lysande sätt, varpå den fullföljts, gör, att den
väl skulle försvara den högtidligare benämningen
bergsting. Därmed skulle man knyta an till ännu en av de
traditioner, varpå bergshanteringen är så rik. Liksom vid de
gamla bergstingen bergsnotarien understundom fick rycka
in vid förfall för bergsmästaren, så synes nu på min lott
ha fallit det hedersamma uppdraget att föra tacksamma
och väl förplägade gästers talan.
Uppgiften är endels tacksam, endels svår. Den är
tacksam i så måtto, att all den åtnjutna välfägnaden strängt
taget talar för sig själv, men den är svår så tillvida som
bergsmannagästfrihet sedan århundraden är så
mång-beprisad att det icke finnes stort utrymme för nya
synpunkter på detta angenäma ämne. Redan 1822
konstaterade K.M:ts dåvarande befallningshavande i Örebro län
i sin ämbetsberättelse: ’I bergslagsorterna synes smaken
för både vällevnad och för grannlåt i kvinnokönets
klädsel vara i ett anmärkningsvärt tilltagande.’ Därtill
fogades emellertid omdömet, ’att i bergslagsorterna förtjänar
mängden lovord för goda seder och ett stilla och fredligt
uppförande. 25 år senare var betyget ännu vackrare. Då
vitsordade nämligen landshövdingen att arbetsamhet och
flit rådde hos bergsmännen i allmänhet. Bergsmannayrket
fordrar ock mera idoghet och uthållighet än slättbondens
arbete’.
Bergsmännen synas icke ha mycket förändrat sig under
det senaste seklet. Idogheten och sinnet för sällskaplig
samvaro sitter gudskelov i. Därför trivs alla bland
bergsmän. Vi beundra också deras frejdiga upptäckariver. Det
är den, som gör bergsmännen till vårt lands pionjärer
framför andra. Hur ha inte våra bergsmän omgestaltat
vårt Sverige, ökat välmågan, jagat fattigdom på flykten!
Vi behöva inte blicka längre tillbaka än till tidpunkten
för det 100-årsjubileum, till vilket tankarna så ofta gått
i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
