Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1945 - Den amerikanska efterkrigsmarknaden för svenska skogsprodukter, av Gösta Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v
13 januari 1945
45
så kunde den inte varit bättre väld. Det behövdes
inte många dagars umgänge med representanter
för pappersindustrin och tidningsvärlden för att
inse, att de förklaringar och försäkringar om
resurser och lager, som den svenska
skogsindustrins New York-representanter säkerligen mer än
en gång lämnat, tyvärr inte lyckats övertyga
avnämarna om vårt lands verkliga leveransförmåga.
Allmänt syntes man luta åt den uppfattningen,
att kriget tvingat Sverige till rovdrift i sina
skogar, att våra fabriker äro nedkörda och att
åtminstone all cellulosa under efterkrigsperioden
kommer att hamna i Europa. Det europeiska
behovet skulle bli så skriande, att ingen svensk
massa skulle gå över Atlanten. Det tarvades
tydligen direkt kontakt och personliga försäkringar
från en som just kommit över från Sverige, och
ur skogsindustrins krets, för att bringa
vederbörande på bättre tankar. För att lösa det
problemet på rimlig tid togos både det talade och det
tryckta ordet jämte film och skioptikon i
anspråk, och den i New York årligen hållna
skogsveckan erbjöd ett ypperligt tillfälle till en
in-formatorisk framstöt.
Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på
massa- och pappersområdet i Förenta Staterna
har under kriget så gott som konstant gjort ett
starkt utslag till producenternas förmån. Ett
undantag utgjorde våren 1942. Det var den
tidpunkt, då industrin i stor utsträckning övergick
från fredsproduktion till krigsproduktion. Den
kraftiga nedgång i emballageförbrukningen, som
blev en omedelbar följd under omläggningen,
ledde snabbt till ett temporärt massa-,
pappers-och kartongöverskott.
Sedan dess ha emellertid alla tillgångar
successivt skattats. Pappersindustrins cellulosalager,
som före kriget brukade uppgå till nära
miljonen ton, äro nu praktiskt taget obefintliga. Inte
nog med det, papperet och kartongen, som på
vägen till sin slutliga förbrukning normalt
upplagras i flera mellaninstanser, går nu åt lika fort
som de bli till, och alla buffertlagren ha
absorberats. Tidningspapperet har måst ransoneras
strängt, och de större tidningarna ha fått finna
sig i 25 % nedskärning av sin tidigare
förbrukning. Man håller i initierade kretsar före, att det
skulle erfordras ett extra engångstillskott av
minst en miljon ton massa från utomamerikanskt
håll för att pappersfabrikanterna skola slippa
höra det förhatliga ordet "pup allocation". Man
ser också otåligt fram mot den dag, då
massaransoneringens tid är förbi, och har därvid
numera blickarna särskilt riktade mot Sverige.
Den främsta orsaken till den akuta
massabristen är att söka i den minskade tillgången på
arbetskraft för framskaffande av den primära
råvaran, veden. Det är ju helt naturligt, att
svårigheter av denna art måste uppstå, när 8
miljoner man stå under fanorna, förutom alla arbetare
sysselsatta inom den fantastiskt stora och
effektiva krigsindustrin. Det är detsamma som om vi
skulle ha 400 000 man ständigt inkallade.
Svårigheterna ha accentuerats därigenom, att
skogsavverkningarna, t.ex. ute på Pacifickusten,
kräva högeligen specialtränat folk, av vilka många
nu äro inkallade. Det är inte detsamma att fälla
en norrländsk fura som att ha att göra med de
bjässar, som ute i staterna Washington och
Oregon användas som sågtimmer och massaved,
även om de inte äro lika stora som det prov jag
såg utställt hos The Institute of Paper Chemistry
i Wisconsin. Det var ett tvärsnitt av den flera
meter tjocka stammen till en 488 år gammal
Douglas fir, fortfarande frisk och välbehållen.
Det provet utgjorde en levande historiebok. Man
hade märkt ut de årsringar, som tillkommo när
det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när den
första pilgrimen från skeppet Mayflower satte
sin fot på amerikansk mark, ja årsringar, som
voro med när Columbus upptäckte Amerika!
För att på den begränsade tid som stod till buds
under delegationens Amerikabesök få en så
korrekt uppfattning som möjligt om den
amerikanska kundkretsens inställning till
efterkrigsleve-ranser från Sverige, sonderade jag ett sjuttiotal
av de ledande konsumenterna inom den
amerikanska pappersindustrin. Resultatet var mycket
glädjande och inger berättigad optimism.
Det visade sig, att man nästan överallt saknade
våra kvalitetsfabrikat och det förklarades öppet,
att den cellulosa man nu disponerar i många
fall icke uppfyller pappersbrukens fordringar
i kvalitetshänseende. Några verkligt
genomgripande förändringar i den amerikanska industrins
förkrigsbehov av importcellulosa ha heller icke
inträtt under den tid avspärrningen varat, och
expansionen inom den amerikanska
massaindustrin under samma tid har varit mycket
måttlig.
Vissa förkrigskonton komma att bortfalla, eller
kännbart reduceras, på grund av den
nordamerikanska massaproduktionens tillväxt, eller den
expanderande sydstatsindustrins intrång på våra
nordstatskunders hittillsvarande marknader.
Detta minus kommer dock att åtminstone i
någon mån utjämnas av det pius, som tillkommer
genom att en del bruk ur de hittills helt
själv-försörjdas krets, på grund av svårigheter med
vedanskaffningen, för framtiden sannolikt bli
tvungna att komplettera den egna
massaproduktionen med tillskott av importerad massa.
Kvalitativt kan en förskjutning noteras mot ökat
efterkrigsbehov av högre kvaliteter. Detta gäller
speciellt sulfatmassaområdet, där intresset är
mycket stort för blekt svensk kraftmassa. Den
sedan länge pågående utvecklingsprocessen, hän
mot en fullständigt dominerande ställning för
den inhemska kraftmassan på kartong- och
pås-pappersområdet, kan nu anses ha inträtt i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
