Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 20 januari 1945 - Flygande fästningar och superfästningar, av Bkn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 januari 1945
71
Flygande fästningar och superfästningar. En av detta
krigs mest bekanta flygplantyper är Boeing 299, mera
bekant under namnet "Flying Fortress", flygande fästningen.
Produktionen av denna flygplantyp är nu under
minskning till förmån för den större typen "Superfortress" (se
nedan).
USA:s arméflyg använder för Boeing 299 beteckningen
B-17 (ej att förväxla med svenska flygvapnets lätta
bombplan med samma beteckning), och det finns ett flertal
versioner, som betecknas med tilläggsbokstäver. Den senaste
är B-17 G.
Fig. 1 ger ett gott begrepp om flygplanets allmänna
byggnad. Skrovet är utfört som en skalkonstruktion av
lättmetall. Vingen består av sex huvuddelar, två innervingar,
två yttervingar och två vingspetsar. En frambalk och en
bakbalk, båda fackverksbyggda och delade vid fogarna
mellan vingens delar, gå från vingspets till vingspets. Dessa
balkar ta upp alla böjkrafter och skärkrafter vid
ving-fogarna intill flygkroppen, där sålunda ingen överföring av
krafter äger rum mellan vingens och flygkroppens skal.
Mellan innervinge och yttervinge överföras emellertid
skjuvkrafter och delvis böjkrafter genom en rad i
ving-skalet fästa koppel. Fena och stabilisator äro skalbyggda,
men samtliga roder utgöras av dukklädda lättmetallfackverk.
Ftygkroppen har i stort sett runt tvärsnitt men är
försedd med påbyggnader på ett flertal ställen. Beväpningen,
som består av 1k" automatkanoner, framgår tydligt av
figuren. De två runt hela horisonten vridbara kanontornen
äro eldrivna ocli manövreras genom handtag med
dödmansgrepp. De två undre noskanonerna riktas även
elektriskt och med ett i sittrummet ovanför placerat, separat
sikte, som rör sig likformigt med pjäserna, övriga kanoner
riktas direkt för hand.
Syrgasutrustningen är uppdelad i fyra av varandra
oberoende system, vartdera matat av flera gasbehållare för att
minska sannolikheten för fullständig syrgasbrist vid
skottskador på ledningssystemet. Dessutom finns för varje
besättningsman en liten bärbar gastub med 2Va h varaktighet
på 10 000 m höjd; sådana användas givetvis i tornen.
Bisken för besättningen är mycket allvarlig, om
syrgas-anläggningen skadas, eftersom en människa blir
medvetslös efter ca en halv minut och dör efter en till en och en
halv minut, om hon berövas syrgasen på 10 000 m, en höjd
som flygplanet lätt uppnår. Flygplanet har ej tryckkabin.
De olika medlemmarna av besättningen skyddas av en
mångfald pansarsköldar, som placerats på olika ställen i
flygplanet, alla utformade för att ge bästa möjliga skydd
för minsta möjliga viktuppoffring.
Motoranläggningen består av fyra 1 200 hk Wright
Cyclone motorer, som driva var sin trebladig Hamilton
Hydromatic propeller. Propellrarna ha vridbara blad och
centrifugalregulator, som ändrar bladvinkeln så, att
varvtalet hålles konstant; de äro dessutom flöjelbara, dvs.
bladen kunna ställas parallella med fartvinden och motorn
stannas i luften. Planet kan flygas med båda motorerna
på en sida stoppade.
Fig. 1. Sektion genom flygande fästningen B-17 G (efter Flight).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
