Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1945 - Smältelektrolytisk framställning av bly och svavel ur blyglans, av Gösta Angel och Erik Garnum - Konstharts i stället för stilmetall, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
TEKNISK TIDSKRIFT’
avskilja de föroreningar, som i olöst form samlas
på smältans yta, har icke kunnat säkert
fastställas genom dessa försök i laboratorieskala, men
det är troligt, att det går.
Slutord
Genom undersökningarna har visats, att det är
möjligt att utvinna bly och elementärt svavel ur
blyglans genom smältelektrolys i en smälta av
blyklorid och alkaliklorider. Under lämpliga
betingelser sönderdelas endast blysulfiden och kan
man räkna med ett strömutbyte av ca 95’% och en
cellspänning av ca 2 V, motsvarande en
energiförbrukning av 0,55 kWh per 1 kg Pb och 0,15 kg S.
För ett gynnsamt resultat vid elektrolysen har
man att iaktta följande.
PbS har en betydande löslighet i PbCl2. En
tillsats av alkaliklorider har en gynnsam verkan
genom nedsättning av smältpunkten och hindrande
av bildningen av metalldimma. Vid stigande halt
av alkaliklorid nedsättes emellertid blysulfidens
löslighet starkt, varför halten av alkaliklorid icke
får vara för hög. En lämplig elektrolyt har
befunnits vara en blandning av 91,33 % PbCl2+
+ 3,80 % KC1 + 4,87 % NaCl, som har en
smältpunkt av 383° och löser ca 7 % PbS.
Strömutbytet är starkt beroende av PbS-halten
i smältan. Vid en låg halt av PbS sönderdelas
även PbCl2 och avskiljes vid anoden klor under
bildning av svavelklorur. Strömutbytet med
avseende på S är alltså lågt, medan det med
avseende på Pb är högt, ehuru större delen av det
erhållna blyet härstammar från PbCl2. Den undre
giänskoncentration, vid vilken detta fenomen
inträffar, är beroende av den anodiska
strömtätheten. Vid da =0,75 A/cnr ligger gränsen vid
ca 0,8 % PbS. Då PbS-halten överskrider en viss
gräns, börjar såväl det anodiska som det
kato-diska strömutbytet att vid stigande PbS-halt
successivt avta, antagligen beroende på
återbildning av PbS genom diffusion av löst Pb till
anoden. I så fall är den övre gränsen beroende
av den katodiska strömtätheten, temperaturen
och elektrodavståndet. Den gynnsammaste
PbS-halten torde ligga vid 2—3 %.
Vid stordrift bör användas 3—4 gånger högre
strömtäthet än vid ifrågavarande
laboratorieförsök, vid vilka den i regel endast uppgick till 0,75
A/cm2 på anoden och 0,30 A/cm2 på katoden.
Normalt stiger nämligen strömutbytet vid
smältelektrolys med strömtätheten. Dessutom minskas
kostnaderna för anläggningen.
Det erhållna blyet har vid användning av
flota-tionsanrikad slig från Laisvall som råvara visat
sig vara av hög renhetsgrad.
Någon menlig inverkan av föroreningarna i
blyglansen har icke konstaterats, men denna fråga
är dock ännu ej utredd. På grund av blysulfidens
låga sönderdelningsspänning är det sannolikt, att
föroreningarna föga påverka strömutbytet och
blyets renhet. Möjligen kan större delen av dem
avskiljas genom skumning.
Vid konstruktion av cellerna torde
materialfrågan icke bereda några större svårigheter. Det
största besväret torde blykloridens låga
ytspänning komma att vålla.
Ehuru ovanstående undersökningar äro av
preliminär natur, tyda de dock på att en
smältelektro-lvtisk utvinning av bly och svavel ur blyglans bör
vara tekniskt genomförbar. Under vissa
betingelser, särskilt vid tillgång till slig av hög
renhetsgrad, synes metoden även ha förutsättningar att
kunna ined framgång ekonomiskt konkurrera
med andra metoder för upparbetning av
blyglans.
Undersökningen har bekostats av medel från
riksdagens anslag till främjande av teknisk
forskning vid de tekniska högskolorna.
Litteratur
1. T anner, G: Synpunkter på bly och blyets metallurgi,
Tekn. T. 72 (1942), s. B 9.
2. Rideal, E K: Electrometallurgy, s. 84, London 1918.
3. Bernfeld, I: Z. phys. Chem. 25 (1898), s. 49.
Weightman, A T: J. phys. Chem. 7 (1903), s. 18.
Andersson, E L: Z. angew. Chem. 2i (1908), s. 1000.
Engel hardt, V: Handbuch der technischen Elektro-
chemie, bd 1, del 1, s. 584, Leipzig 1931.
4. Svensk patentansökan nr 1437/41.
5. Ängel, G: De teoretiska grunderna för de
smältelektro-lytiska förfarandena, Tekn. T. 68 (1938), s. K 79.
6. Townsend, C P: US patent 815881 (1906).
7. Houben, H: Metallurgie 9 (1912), s. 952.
8. Betts & Valentine: Elektrochem. Z. 13 (1906), s. 190,
13 (1907), s. 219.
9. Center, J A: Engng Min. J., febr. 1940, s. 86.
10. Fincke, H: Metallbörse 11 (1927) s. 2637.
11. Engelhardt, V: Handbuch der technischen
Elektro-chemie, bd 3, s. 23, Leipzig 1934.
12. Steck, L V m.fl.: J. Amer. chem. Soc. 51 (1929), s. 3241.
13. Thomas, J S & Rule, a: J. chem. Soc. London 103
(1913), s. 871.
14. Taitel, V: Lehrbuch der Metallhüttenkunde, bd 2, s. 110,
Leipzig 1929.
15. Treis, k: Diss., Berlin 1914; N. Jb. f. Min. 37 (1914),
Beilageband, s. 766.
16. Drossbach, P: Elektrochemie geschmolzener Salse, s. 76,
Berlin 1938.
Konstharts i stället för stilmetall. Många tecken tyda
på att den dyrbara stilmetallen i framtiden kommer att
ersättas av konstharts. De första försöken, som gjordes i
detta syfte med klichéer av gummi, voro inte vidare
uppmuntrande. Det har också sedermera visat sig att
gummiklichéernas användbarhet är begränsad, men att de äro
oumbärliga vid anilintryck och för vissa arbeten i
snällpress. Användbarheten ökades ytterligare, när man
började tillverka dylika klichéer av syntetiskt bunagummi.
Även de egentliga konsthartserna, feno- och aminoplaster,
kunna väsentligt bidra till att minska tryckeriernas
metallförbrukning. För flerfärgstryck tillverkas numera klichéer
av plexiglas, med vilka man har nått mycket goda resultat.
Utvecklingen är ännu inte på långt när avslutad, och
ännu återstå många svårigheter att övervinna. Redan är
det emellertid uppenbart, att pressmassorna i framtiden
komma att ersätta en mycket stor del av våra dagars
stilmetall. Den speciella fördelen med stilformar av
konstharts ligger i deras hårdhet och seghet, som gör det
möjligt att trycka mycket stora upplagor. Härtill kommer att
de icke angripas vare sig av färger eller vask- och
lösningsmedel, inte ens av syror (Europ. Wirtsch.-Dienst
27/10 1944). r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
