Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 17 mars 1945 - Reaktionsdrift för flygplan, av Alf Lysholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 19A5
301
Reaktionsdrift för flygplan
överingenjör Alf Lysholm, Stockholm
Tanken att använda reaktionen från en
utströmmande gas för framdrivning av fordon är
mycket gammal. I slutet av 1600-talet föreslog
Isaac Newton att driva en vagn genom att rikta
en ångstråle bakåt mot rörelseriktningen.
Vagnens hastighet skulle regleras genom strypning
av en ventil i avloppsledningen (fig. 1).
Denna anordning är ej lämplig för flygplan
emedan både vatten och bränsle måste medföras.
Förutsättningen för en lämplig reaktionsmotor
för flygplan är att endast bränsle behöver tas
med i planet och nödigt syre till förbränningen
tas från den omgivande luften. Jag bortser då
från alla anordningar med fast eller flytande
raketsats, vilka endast kunna användas vid
mycket korta drifttider exempelvis för
raketprojektiler.
Man kan med användning av ovannämnda
grundprincip lösa reaktionsmotorproblemet på
flera olika sätt. De viktigaste varianterna framgå
av fig. 2. Den enklast tänkbara reaktionsmotorn
består av en strömlinjeformad ihålig kropp
enligt A. Luften inkommer i den mot luftströmmen
riktade främre delen. Om flygplanet har en
hastighet c, kommer denna genom ökning av
sektionsarean att minskas varvid trycket ökas med
c2
maximalt y ——. Om man nu tillför bränsle, sker
2 g
en volymökning under konstant tryck. På grund
av den ökade temperaturen erhålles ökat
värmefall för expansionen i det bakåtriktade
munstycket och därmed en relativ hastighet w, vilken är
större än flygplanets hastighet c.
Föredrag i Trollhättans Ingenjörsklubb den 18 oktober 1944.
DK 629.13.035
629.136.3
Lagen för reaktionens storlek är mycket enkel.
Den framgår av följande ekvation
R = -(w
9
c) kg
där G är vikten av den utströmmande gasen i
kg/s.
Tydligen blir reaktionen noll när
utströmnings-hastigheten w i= c. Förlusten motsvaras av
absoluta avloppshastigheten i munstycket eller
{w-c?
—– m gaspelare.
2 9
Förlusten är således noll vid hastigheten w i= c.
Verkningsgraden närmar sig således 100 % när
w närmar sig c, varvid dock reaktionen, som
ovan påpekats, närmar sig noll. Med den enkla
reaktionsmotorn erhålles en mycket liten
tryckstegring vid numera vanliga flyghastigheter,
varav följer, att termiska verkningsgraden på
processen blir mycket låg, såvida inte
flyghastigheten är mycket högre än ljudhastigheten. Vidare
kan flygplanet ej starta med en dylik anordning
emedan den nyttiga reaktionskraften erhålles på
grund av den tryckstegring som åstadkommes av
flygplanets hastighet. Av dessa båda anledningar
har denna utföringsform ej kommit till
användning.
En något bättre verkningsgrad erhålles med
system B. Enligt detta är inloppet försett med en
backventil varjämte en tändanordning finnes. Vid
tändningen erhålles en tryckstegring, vilket
medför att ventilen stänger och att hastigheten w
blir större än för system A. Även med denna
anordning måste en särskild startanordning
användas. De tyska robotbomberna äro utförda på
Fig. 1. Sir Isaac Newtons reaktionsångvagn.
Fig. 2. Olika typer av reaktionsmotorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
