Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1945 - Formsinnets fostran i maskinernas tidsålder, av Carl Malmsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
TEKNISK TIDSKRIFT
till väsentligheter koncentrerade kursplaners ram,
som leder till olika begåvningstypers organiska
växt och utveckling. Yrkesskolor och högre
tekniska skolor, rekryterade genom ett så lett
begåvningsurval, kunna då i framtidens samhälle
än vidare utveckla elevernas formskapande
krafter genom att i den tekniska och teoretiska
utbildningen inorganisera skapande
helhetsuppgifter, knutna till dagens produktionsliv.
Nu omfattar samhällets formskapande två stora
huvudgrupper: den tekniska sfären, inrymmande
framställningen av maskiner, fabriker, tekniska
verk, vilken bör stå som tjänare till den högre
humanistiska sfären, som omsluter människan i
hennes vardagsliv i hem och samhälle och vilken
inrymmer bostäder, bohag,
gemensamhetsbygg-nader, samhällsgestaltningar. Den tekniska
sfären har gett oss de nu dominerande
formimpulserna. Tillämpade inom den humanistiska sfären
föra de med sig en viss anti-intim, kylig
nakenhet, och rimma illa med den värme och
innerlighet, som vi här vilja möta. Här måste människans
egna mått, människan som en levande
samhällsmedlem ge normer. Trivsel skall vinnas genom ett
kärleksfullt planerande utifrån den enskildes och
gruppens behov och levnadsvanor.
Formskapandet inom den tekniska sfären bäres
fram av tidens egen puls. Man kunde då tveka
att formsinnets fostran här kan få sköta sig själv.
Skall emellertid formskapandet bli en
sammanhållande och inspirerande faktor för alla
arbetande krafter bör undervisningen
konkretiseras, knytas närmare tidens produktions- och
samhällsliv, ges en konstruktiv och skapande
inriktning, samlas kring "helhetsuppgifter’’, vilka ge
inlevelse i produktionsprocessens totalitet.
Experimentell och modellbyggande verksamhet,
främjande rundsyn och eget initiativ, bör i
vidsträckt mån införas. Dessutom borde den nu ofta
slumpvis hopskarvade praktiktiden, sällan
givande en grundlig insyn i facket, genom samverkan
mellan skolor och företag kunna organiseras som
produktiva gemensamhetsuppgifter.
Jag skall ge ett exempel på vad jag menar: ge en
lämplig årskurs inom Tekniska Högskolans
arkitekturavdelning i uppgift att uppgöra projekt i
anslutning till ett aktuellt bostads- och
samhällsplaneringsobjekt. Utvälj en bostadsenhet till
grundlig genomarbetning. Sätt skolor för
teknisk utbildning in på samma uppgift. Utse
driftledare och låt i samarbete med byggnadsfirman
lämpliga klasser från skilda skolor få en
välorganiserad praktik genom att från grunden bygga
den förut teoretiskt förarbetade enheten, i sin tur
utgörande en del av ett större samhälleligt helt.
En sådan välplanerad helhetsuppgift skulle leda
till ett grundligt penetrerande av alla de sociala,
mänskliga, tekniska och organisatoriska problem
som sammanstråla i objektet. En
praktisk-teore-tisk-konstnärlig samskolning av de krafter som
skola verka vid bostads- och samhällsbyggande
skulle förankra utbildningen i mänskliga och
sociala sammanhang och därmed underlätta den
framtida produktionens inriktning efter
humanistiska linjer.
Att ha formsinne är att kunna handskas med
helheter. All utbildning inom den tekniska sfären
kräver därför grundligt och självständigt lösande
av helhetsprojekt, formade utifrån respektive
elevgruppers och skolors speciella förutsättningar.
Praktiskt handlag skulle här samskolas med
teoretiska insikter. Den teoretiska drillen finge
kanske inskränkas, men studierna som helhet skulle
vinna på denna blodtillförsel från levande livet.
Inom den intimare, humanistiska
produktionssfären är det än mer nödvändigt att eleverna
genom eget arbete vinna en djup inlevelse i
produktionens grundvärden. Skall arbetare, verkmästare,
driftledare, formskapande konstnärer förstå att
i en mekaniserad produktions utom-vartannat
fallande led vårda sig om material och
konstruktion, formbildning och färg, som de kostbara
medel de äro för skapande av människovänliga,
livstjänande och livsspeglande ting, måste de
föras in i produktionslivet genom läroår av
hantverksmässig överskådlighet; de måste veta hur
goda ting byggas upp genom följesam omvårdnad
och kritiskt skärskådande av varje del och hur de
sammansmältas till en organisk helhet. Moder- och
modellverkstäder vid ledande industrier, under
högtstående konstnärlig-teknisk ledning är därför
en grundförutsättning för äkta formkultur.
Ett kulturbyggande formsinne framgår ur
samspelet mellan tradition och nyskapande.
Traditionen ger åt nydanandet stadga och djup. För
de fortsättnings- och yrkesskolor, som nu
ersätta gamla tiders traditionsbundna
hantverksutbildning, borde därför ledande formkonstnärer
utarbeta förebildserier, en konkretiserad
formlära, som icke skulle få vara statiskt fastlåsta
men genom nya tillskott följa utvecklingen.
Sålunda kunde en traditionsbildande faktor föras in
i yrkesskolorna och utbildningen landet runt
överspännas av ett kulturmönster, som rättledde
de unga och deras lärare och gav god grund för
vidare växt. Men innan så kan ske måste vi ha
lärare, utbildade till förtrogenhet med formens
språk. Inom vårt alltmer utgrenade
yrkesskoleväsende skönjes knappast ansatser till en sådan
utbildning. Själlös teknik råder ganska enväldigt.
Endast lång och trogen tjänst låter människorna
upptäcka det intima formskapandets hemligheter
och konsten att mätta enkla ting med skönhet.
Därför dröjer det kanske hundra eller tusen år —
tills maskinålderns skola sedan barnaår gjort
människorna förtrogna med det enkla och
ursprungliga och lärt dem gemensamt skapa
livs-tjänande former — innan vardagslivets kretsar bli
besjälade genom en humanistiskt rättställd
produktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
