Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 7 april 1945 - Undersökning av det lämpligaste dämpningsområdet vid telefontrafik, av E L - Omändring av telefonnäten genom ökad användning av tvåvägskretsar och genom fjärrval, av E L - Elkraften och konjunkturutvecklingen, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 april 1945
407
Undersökning av det lämpligaste dämpningsområdet
vid telefontrafik. Vid bestämning av det lämpligaste
dämpningsområdet vid telefontrafik måste man ta hänsyn
till många synpunkter. För den, som skall bygga
ledningsnäten, förefaller endast det högsta värdet på dämpningen
vara av vikt, emedan nät med större dämpning blir
billigare genom minskad materialåtgång. En besparing, som
uppnås genom ökning av maximidämpningen, kommer
endast indirekt abonnenterna till godo. Däremot märker
abonnenten genast, om det hörs bra eller dåligt. Av
upp-fattbarhetsprov med stavelser vet man, att dämpningen
varken får vara för stor eller för liten. Dylika prov äro
emellertid ej lämpliga att fullständigt klarlägga problemet.
Härför valdes i stället ett förfarande, som så nära som
möjligt liknar ett vanligt samtal. Man överlät åt
försökspersonerna som talade över en förbindelse som vanliga
telefonabonnenter att själva ställa in dämpningsvärdena.
Man begärde uppgifter om tre värden, det lämpligaste
värdet samt de båda gränsvärdena uppåt och nedåt, vilka
det icke är önskvärt att överskrida. Därvid ändrades de
yttre omständigheterna genom att rumsstörningarna,
ledningsstörningarna och ekodämpningen ändrades. Det
lämpligaste värdet på dämpningen och också de önskvärda
övre och undre gränserna kunde ganska tydligt fastställas
av de provande, ett förhållande som icke kommer fram
vid stavelseproven. Vidare erhöllos sådana omdömen som
att vid särskilt ogynnsamma yttre omständigheter
förståeligheten icke var god vid något dämpningsvärde. De
olika personernas uppgifter äro vid ett dylikt subjektivt
förfarande ganska olika. Fördelningskurvorna över
försöksresultaten ge dock en god översikt. Kurvorna visa
också i vilken omfattning avvikelser förekomma och i
vilket område värdena fördela sig. De ge alltså betydligt
mera än ett enda tal, t.ex. medelvärdet. Dessa tal kan man
emellertid också utan vidare avläsa ur kurvorna.
Av särskilt värde är resultatet, att under alla
omständigheter ca 1 N dämpning anses som bästa värde. Denna
dämpning motsvarar ett samtal i det fria eller i ett
ljuddämpande rum med ett avstånd mellan den talandes mun
och den lyssnandes öra av ca 30 cm. Man klagade icke
heller över området mellan 1 och 2 N, vilket motsvarar
avstånd mellan 30 och 75 cm. Dämpningen 4,6 N, som
enligt CCI är tillåten som maximivärde, ansågs som
mycket hög. Ur resultaten kan man naturligtvis dra olika
slutsatser. Författaren anser, att som riktlinje för framtiden
området 0—2,5 N är lämpligt.
En tillämpning av de vunna erfarenheterna skulle ha
stora verkningar på planeringen av näten. Det torde väl
också vara nödvändigt att utöka dessa undersökningar
för att få en säkrare grundval. Inverkan av
frekvensbandets bredd bör exempelvis undersökas (Elektr. Nachr.
Techn. 1942 s. 241). EL
Omändring av telefonnäten genom ökad användning
av tvåvägskretsar och genom fjärrval. För telefontrafik
användes ursprungligen uteslutande envägsledningar. Så
länge man icke inkopplade mellanförstärkare, kunde
samma förbindelseväg användas för båda talriktningarna.
Vanligen räknar man även tvåtrådsledningar till
envägsöver-föringar även om det då i förstärkarestationerna finns
två vägar, en för varje talriktning. Dessa ledningar äro
emellertid ostabila, om de innehålla många
mellanförstärkare. Därför införde man tvåvägsledningar i
ledningsnätets huvudförbindelser. Dessa ha för varje talriktning
en särskild väg, antingen på särskilda trådar som hos
fyrtrådsledningarna eller skilda åt i frekvenshänseende som
vid dubbelbandledningarna. Ändpunkterna i
telefonförbindelserna, särskilt hos abonnenterna, ha alltid hittills varit
envägsledningar. Vid övergång från den tvåvägiga
mellan-delen till de envägiga ändledningarna uppträda obalansfel,
vilka ge upphov till återkopplingsförvrängning och vid
långa förbindelser till ekostörningar. Man måste därför ge
riksledningarna en restdämpning. Härigenom blir
dämpningsdelen för de envägiga ändledningarna mindre, efter-
som totaldämpningen mellan två abonnenter ej får
överstiga ett bestämt värde.
önskemålet att minska restdämpningen eller åtminstone
genomgångsdämpningen hos riksledningarna till noll förde
till förslaget att låta alla förbindelser mellan två
godtyckliga abonnenter dela sig fullständigt i två vägar. Man
anser sig vid sådant system uppnå fördelar också med
hänsyn till driften t.ex. i fråga om utjämning av ledningarna.
Man kan ju också vänta skärpning av kraven på
ledningarna, t.ex. minskat tillåtet dämpningsområde.
I litteraturen ha framställts förslag, huru man skall
uppbygga fullständiga tvåvägsledningar. Man har då förutsatt
att utnyttja de förhandenvarande ledningarna och
föreslagit att införa dubbelbandöverföring. Detta försvårar
emellertid att, oberoende av ledningarnas
sammansättning, innehålla ett bestämt dämpningsområde, emedan
dämpningen blir frekvensberoende. De pupiniserade
ledningarna kunna icke utan vidare utnyttjas, emedan man
i nätgrupperna endast har pupiniserat för lågfrekvens. För
närvarande måste man därför i lokalnät och nätgrupper
avstå från tvåvägstrafiken, emedan ändringarna bli för
dyra och förbättringarna i fråga om stabilitet och eko
först kunna visa sig, när även de övriga delarna av nätet
bli tvåvägiga. Även önskemålet att minska
dämpningsområdet kan man för närvarande icke uppfylla framför
allt när man tänker på strävandena att öka
frekvensbandet hos förbindelserna åt båda håll, t.ex. till 150—4 500 p/s.
Det framlägges därför ett förslag, enligt vilket inom det
möjligas ram förbättringar kunna ernås. Härvid har även
hänsyn tagits till att så många framtida förbättringar som
möjligt ej skola förhindras. Den hittillsvarande
utvecklingen fullföljes logiskt i det att de ledningar, som delvis
äro tvåvägs, först helt övergå härtill. Det föreslås alltså,
att de stora riksstationerna ombyggas för fyrtrådig
genomkoppling. Enligt förslaget skola sedan vidare de ännu
förhandenvarande envägsriksledningarna, alltså framför
allt tvåtrådsledningarna med mellanförstärkare, ersättas
med tvåvägsledningar. Också detta betyder en omfångsrik
arbetsuppgift, som man icke genast kan sätta i gång med.
Vid ändringar och utvidgningar av nätet kan emellertid
denna riktlinje följas. Den föreslagna ledningsplanen gör
det möjligt att öka radien hos nätgrupperna från 30 till
70 km. I stället för att öka räckvidden hos
nätgruppledningarna kan man också ta klenare ledare, t.ex. hos
nyanläggningar, eller sörja för överföring av ett bredare
frekvensband. Förslaget bildar en god grund för en
fortlöpande utvidgning av helt- och halvautomatisk! fjärrval
(Europ. Fernspr.-Dienst 1943 nr 62 s. 9). EL
Elkraften och konjunkturutvecklingen. I ett arbete om
världens totala elkraftproduktion och konsumtion har en
schweizisk statistiker, dr M Rüegg, undersökt
sammanhanget mellan elkraftutvecklingen och de allmänna
konjunkturväxlingarna. Området är hittills endast obetydligt
utforskat, sannolikt till stor del beroende på att
elkraftstatistiken icke går längre tillbaka än omkring 1920. De
serier, som hittills kommit fram, äro alltför korta för
att kunna avslöja sammanhanget med de långsamma
konjunkturväxlingarna. Däremot kunna de kortfristigare
ekonomiska variationerna med en period på omkring sju år
tydligt urskiljas i elkraftstatistiken. Exempelvis medförde
krisen 1929—1930 en konjunkturbetingad tillbakagång i
världens totala elkraftproduktion på 64 miljarder kWh eller
25,7 %. I dessa siffror ingår givetvis den normala årliga
ökning, som kunnat påräknas om krisen ej stoppat
utvecklingen. Den verkliga minskningen i elkraftproduktionen var
20 miljarder kWh eller 6 %.
Av undersökningen framgår, att elkraftutvecklingen har
en viss eftersläpning efter de allmänna konjunkturerna.
Kurvan för elkraftkonsumtionen ligger sålunda 1—4
månader efter kurvan för industriproduktionen. I fråga om den
borgerliga förbrukningen är eftersläpningen betydligt
större nämligen mellan 1 ocli 2 år (Elektr.-Verw. 1944/45
h. 6/7). B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
