Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 28 april 1945 - Försvarstal för byggnadsindustrin, referat av uppsats av Olle Engkvist, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 april 1945
4:11
Den rymmer ca 30 m2 och kostar således 2 667 kr/m2,
vilket är nära sju gånger så mycket som en
bostadslägenhet. Vad är det som skiljer i utrustning?
Spårvagnen och tvårumslägenheten ha gemensamt: golv,
väggar, tak, målning, elektrisk belysning, ringledning,
värme. Spårvagnen löper dessutom på hjul, är utrustad
med fjädrar, motorer och bromsanordningar, men
lägenheten har i stället varmt och kallt vatten, elspis eller
gasspis, kylskåp, diskbänk, skåpinredningar i kök och
serveringsrum, garderober, kapprum, badrum med
utrustning som badkar, tvättställ, WC etc., och lägenhetens pris
inkluderar även sin del i hissen, trappor, grund,
källarutrymmen, cykelstall, skyddsrum, mekanisk tvättstuga,
vind, kontor, trädgårdsanläggning m.m. En
bostadslägenhet tycks ge betydligt mera för pengarna än en spårvagn.
Är möjligen talet om byggnadsindustrins irrationella
arbetssätt och dyrbarhet överdrivet?
Låt oss ta ännu ett par exempel. En enkelt utrustad hiss
med fem stannplan kostar 7 500 kr., dvs. 40 % av en
tvårumslägenhet. Det är då endast själva hisskorgen med
tillhörande hissmaskineri, men dessa kosta ändå 40 %
av hela tvårumslägenheten med ovan skildrade inredning.
Ett kylskåp av 124 1 rymd, som har tillverkats på fabriken
och som levereras fix och färdigt till ett bygge, kostar
1 200 kr. eller nära 7 % av tvårumslägenheten; 15 kylskåp
kosta således lika mycket som ovan angivna lägenhet.
Är det inte tid att sluta skämmas över
byggnadsindustrins höga priser och kostnader? Jag påstår inte att den
arbetar billigt, men jag påstår att den åtminstone inte
arbetar dyrare än övriga industrier.
Det förnekas ibland att byggnadsindustrin arbetar
rationellt och understundom förnekas det att den förtjänar
epitetet industri. Är byggnadsindustrin då endast hantverk?
Ja, det var så en gång, och mycket är fortfarande
hantverk. Men det är ju så i alla industrier. Mekaniska
verkstadsindustrin hade 1939 en omslutning av 1 100 Mkr. och
ett redovisat arbetarantal av 85 000 man.
Byggnadsindustrins omslutningssumma samma år var 1 000 Mkr. och
den hade ett redovisat arbetarantal av 150 000 man.
Av naturliga skäl är byggnadsindustrin hänvisad till
betydligt mera manuellt arbete än verkstadsindustrin. Icke
desto mindre är det överraskande, att skillnaden i
arbetarantalet är så liten som den är.
Jag vill inte påstå att allt är bra i fråga om
byggnadsindustrins rationalisering, men jag påstår att den inte
arbetar mindre rationellt än den övriga industrin, den
kemiska möjligen undantagen.
Behövs reformering?
Behöver då denna utmärkta industri reformeras
ytterligare? Jo, säkerligenl Det äro vi alla överens om. Och vad
vill man då ernå därmed? Det kan uttryckas: billigare
bostäder. Detta krav måste leda till en fortsatt
industrialisering. Byggnadsyrket måste förlora sin karaktär av
hantverk om utvecklingen skall gå i önskad riktning, men det
gör den ju också.
En mängd nya, trevliga verktyg har kommit i marknaden,
vilka med framgång kunna användas inom
byggnadsindustrin. Även i fråga om byggnadsmaterial går det framåt;
vi ha siporex och gasbetong, både som murelement och
färdiga balkar, bjälklagsplattor etc. Strängbetongen är rent
av själv en illustration av den tekniska rationaliseringen.
Det finns också material, som ge anvisning på en
kommande utveckling — konsthartserna. Säkert kunna vi
vänta oss bättre och läckrare inredningar i kök, bad- och
serveringsrum m.m. Ett badkar av gjutjärn väger 75—
100 kg, ett lika stort av bakelit väger ca 20 kg. Kan man
göra kanoter av plywood och konsthartslim, bör man
också kunna göra badkar, diskhoar etc., och materialet
tål kokande vatten. Man har nu kommit så långt att
man genom plywoodförfarandet och med hjälp av
konsthartser har fått fram trä som har träets mjukhet,
värmeisolerande egenskaper och vikt men stålets hållfasthet och
spänst. Här öppnas stora möjligheter för framtida, smäckra
konstruktioner av alla slag. Träfiberplattorna ha med sina
många goda egenskaper ej kommit mer än ett litet stycke
på vägen till sitt stora användningsområde.
Armerings-järnet är på väg att utbildas mot kamflänsjärn, som gör
ändbockar överflödiga och som har hög draghållfasthet.
Den fördjupade kunskapen om betong, grusgradering och
om grusets ideala egenskaper för god betong ger oss
möjligheter till en betong av helt annan kvalitet än tidigare.
Den vattentäta betongen gör asfaltstrykning av grundmurar
etc. onödig. Man skulle kunna räkna upp nya möjligheter
och förbättringar i oändlighet. Utvecklingen i fråga om
material och teknik står sannerligen inte stilla.
Kunna vi bygga billigare?
Kunna vi då också utnyttja dessa förbättrade material
och förfaranden så att vi kunna bygga billigare? Detta är
en mycket ömtålig och svårbesvarad fråga. Av någon
anledning förmår byggnadsindustrin inte att tillgodogöra sig
de materialtekniska framstegen. Vad är det då som
klickar?
När en fabrik eller verkstad får ett nytt material till
sitt förfogande inrättar den sig därefter. Genom
produktionens omställning, genom tidsstudier etc. utnyttjar man
det nya materialets möjligheter. Skillnaden mellan t.ex.
verkstadsindustrin och byggnadsindustrin är bl.a. den, att
den förra kan slå ut sina maskinkostnader på ett mycket
större antal produkter. Inom byggnadsindustrin däremot
måste maskinerna monteras för varje enhet som byggs.
Byggnadsindustrins produkt är ensartad, stor och oflyttbar.
Maskinkostnaden måste därför bli dyrbar. En annan
skillnad är att byggnadsindustrin måste vara inhemsk. Om
England och Amerika bygga billigare bostäder än vad
Sverige gör, så påverkar detta ej husens pris i vårt land.
Därför kan byggnadsindustrin kosta på sig att bortse från
de ekonomiska synpunkterna, ibland på ganska
väsentligt sätt.
Man har sökt råda bot för de avvita förhållandena genom
att ändra företagsenheterna. Genom att bygga i
tillräckligt stort omfång och med stora enheter som organ har
man hoppats kunna pressa ned byggnadskostnaderna och
leverera goda och billiga bostäder. Dessa försök ha
hittills inte lett till önskat resultat,
överraskande nog står materialindustrin ej beredd att
hjälpa till vid ett förbilligande av byggnadskostnaderna.
Bristen på standardisering gör, att för byggnadsindustrin
erforderliga material ej finnas att tillgå. Lagerfrågan är
ej ordnad ens för sådana standardiserade material som
armeringsjärn, tegel, trä osv., långt mindre då för fönster,
dörrar, inredningsskåp o.d.
Man har därför anledning hälsa den påbörjade
standardiseringen välkommen med den förhoppningen, att det stora
virrvarret på byggnadsmaterialmarknaden skall hävas. Det
kan nämnas att det för närvarande finns ca 200
dörrtyper, under det att fyra à fem skulle vara tillräckligt,
och ungefär 200 fönstertyper, trots att man skulle kunna
klara sig med tio.
Arbetskostnaderna
Jag är pessimist när det gäller någon förnuftig ändring
av prissättningen av ackord. Det är beklämmande men
ofrånkomligt att beröra detta problem. Jag vill inskränka
mig till att beklaga att man aldrig lyckats finna en form
för varierande ackordspriser. Det är väl egendomligt att
formsättning till grunden för ett byggnadsföretag om
10 000 m2 skall betalas lika som formsättningen till en
villa med 200 m2 form. Eller att det förra med 500 dörrar
skall betala hängning och beslagning som det senare med
endast 10 dörrar. Personligen gjorde jag hänvändelser till
avtalsförhandlingar 1941 att de större byggnadsenheterna
skulle erhålla rabatt på ackordspriserna. Förgäves!
Ackordssättningarna är den trånga inkörsporten till
rationaliseringen av byggnadsindustrin. Kunna vi inte komma
igenom här, då är det fåfängt.
Det har talats mycket om arbetslönernas andel i bygg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
