Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 5 maj 1945 - Transduktorn som mättekniskt hjälpmedel, av S E Hedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 16. Kvotgränsindikering; upptill koppling, nedtill
gränskurvor för olika inställningsmotstånd.
I kopplingen enligt fig. 16 arbetar man inom
transduktorns spänningskänsliga område och får
där en kvotgränsindikering, vanligen indikering
av en impedansgräns. Transduktorn Td tar först
upp spänning, då växelströmmens amperevarvtal
överväger likströmmens (jfr fig. 15). Reläet får
alltså vid stigande växelström tillslagsimpuls,
när skillnaden mellan amperevarvtalen är noll
eller uttryckt på annat sätt när förhållandet
mellan amperevarvtalen är 1. Göres såsom i schemat
ett amperevarvtal proportionellt mot en linjespän-
Fig. 17. Det sparsjälvmagnetiserade transduktorelementets
verkningssätt.
ning och det andra mot en linjeström, kommer
alltså reläet att fungera vid ett visst förhållande
mellan dessa storheter, dvs. impedansen Z. De
uppmätta kurvorna (fig. 15 b) ånge
gränskurvor-na för reläfunktion vid två inställningar på
inställningsmotståndet [Z och 2 Z). Reläet slår till
så snart samhörande värden på E och / ge en
impedans, som ligger under det inställda Z-värdet.
Kopplingen är förmånlig inte bara på grund av
den stora kortslutningssäkerheten utan även
därigenom, att transduktorn och inte reläet sörjer
för det eftersträvade goda återgångsförhållandet.
Mätförstärkare
Inom teletekniken menar man oftast med en
förstärkare en apparat, som i förstorad skala
fullständigt avbildar den inmatade storheten. För att
åstadkomma denna avbildning kräves av
förstärkaren, att den framför allt har stor förstärkning,
stor linearitet och stor snabbhet. Vid
transduktor-förstärkare är nu relationen mellan de nämnda
tre viktiga egenskaperna sådan, att om en
egenskap särskilt framhäves detta alltid måste ske på
bekostnad av en eller av båda de andra.
Då transduktorn som förstärkare alltid utföres
självmagnetiserad, dvs. förser sig själv över en
strömventil med huvuddelen av styrströmmen,
kan det vara på sin plats att studera den
själv-magnetiserade transduktorns verkningssätt (fig
17) och karakteristiska kurvor (fig. 184).
Transduktorelementet Te med sin ventil är
serie-kopplat med ett belastningsmotstånd R och
anslutet till en växelspänning e. Styrströmmen i*
hålles fullständigt glättad av impedansen Z.
Magnetiseringskurvan förutsättes bestå av räta linjer.
Den sinusformade spänningen e, som påtryckes
transduktorn, har sådan riktning, att den före
punkten o ligger som spärrspänning över
ventilen, varför ingen ström kan gå fram och i 1=0.
Elementets magnetiska tillstånd är då helt
bestämt av styrströmmen. Efter spänningens
noll-genomgång kan ventilen inte spärra längre, utan
växelströmslindningen börjar föra en ström, som
förskjuter elementets magnetiska tillstånd upp
mot mättningsvärdet (elementet urladdas), allt
under det elementet absorberar så gott som hela
spänningen (inverkan av den lilla
magnetiserings-ströinmens spänningsfall i belastningen
försummas) . I punkten x0 är elementet helt urladdat och
kan därför inte absorbera mera spänning, utan
resten av halvperiodens spänningsyta mellan <x0
och n måste lägga sig över belastningen. Under
detta intervall för elementet belastningsströmmen.
Efter spänningsväxlingen i punkten n kan
elementet börja uppladdas och absorberar då hela
spänningen intill oc01, då strömmen i
växelströmslindningen gått ned till noll och samma
magnetiska tillstånd återtagits, som rådde i punkten o.
I och med att strömmen är noll kan ventilen åter
ta upp spärrspänning, vilket den gör intill punk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
