Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1945 - Jordbrukets rationalisering, av Claes-Bertil Folin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1945
611
visste att den högst skulle kunna användas 100
timmar per år?
Det finns ett flertal maskiner till som ännu vänta
på sin slutliga utformning. Dit hör en
potatisupp-tagningsmaskin som lägger potatisen ren och
sorterad i säcken, en verkligt effektiv
upptag-ningsmaskin för rotfrukter m.m.
Driftoinläggning
Jordbruket har även andra möjligheter än
mekanisering för att erhålla ett bättre resultat. Jag
syftar då på den alldeles för låga
mjölikavkast-ningen per ko räknat, som nu förefinnes. Det är
sannolikt att medelavkastningen i landet icke
uppgår till mera än 2 300—2 500 kg per ko och år.
Några exakta siffror gå tyvärr inte att erhålla,
då endast 20 % av koantalet är underkastat
kontroll. Denna låga avkastning omöjliggör i allt för
många fall att korna kunna betala någon rimlig
ersättning för grovfodret. Att detta förhållande
måste ha den allra största betydelse för
jordbrukets ekonomi inses lätt då man erinrar sig att
nästan 40 % av åkerarealen ligger i vall. Det
finns nog inget område där så mycket skulle stå
att vinna som just på nötkreatursskötselns. En
ökning av kornas årsavkastning med cirka 50 %
borde ligga väl inom möjligheternas gränser. Att
denna ökning av avkastningen icke skulle ske
med bibehållandet av hela den nuvarande
kreatursstocken är självklart. Omläggningen skulle
ske efter programmet: endast så få djur som
erfordras för att konsumera de kvalitativt
högtstående grovfodren och dessa djur så bra som
möjligt.
Jordbruket, i varje fall det större, har ytterligare
en möjlighet att åstadkomma en förbättrad
lönsamhet, ehuru detta alternativ ur landets
synpunkt öppnar mycket dystra perspektiv, nämligen
extensifiering. Jag skall icke närmare gå in härpå
utan nöja mig med att konstatera att denna
åtgärd ined eller mot jordbrukarnas egen vilja kan
bli ett faktum om icke landets övriga
innebyggare vilja betala ett sådant pris för jordbrukets
produkter att jordbrukarna erhålla en lika stor
ersättning för nedlagt kapital och arbete, som
övriga samhällsgrupper.
När jag n3rss talade om mekanisering så
berördes i det sammanhanget mest det större
jordbrukets förhållanden. Hur ställer sig saken för
gruppen på cirka 90 000 jordbruk mellan 10 och
80 ha? Det är givet att även här en utökad
maskinanvändning kan bli till stor hjälp. Framför
allt för dem som till arealen höra till gruppens
övre hälft. I hur hög grad en utökad maskinpark
kan komma till användning kommer dock att
i denna grupp till så stor del bero av de lokala
förhållandena att några specificerade
spekulationer inte skola göras.
Komma vi så slutligen till den till antalet
alldeles övervägande gruppen, nämligen de 210 000
jordbruk som ha mellan 2 och 10 ha. Här måste
man säga att mekaniseringsmöjligheterna, om
jordbruken skola drivas på samma sätt som
hittills, äro mycket små om icke rentav obefintliga.
För de ensamt belägna jordbruken eller de som
ha steniga och dåligt formade åkrar måste det
nog konstateras att de, så snart de nu sittande
brukarna av någon anledning upphöra med
jordbruket, lämpligen böra få återgå till skog. För
de småjordbruk som finnas på våra slättbygder
ligger saken annorlunda till. Här bör man med
framgång kunna genomföra en mekanisering. Det
ligger då i sakens natur att det måste bli en
kollektiv användning av maskinerna.
Vi tänka oss följande exempel, utfört med helt
idealiserade siffror. En by, som befinner sig på en
slättbygd, består nu av sammanlagt 100 ha åker
fördelad på 10 bönder. För närvarande har då var
och en av dessa bönder 1 häst, 1 slåttermaskin,
1 såmaskin, 1 bindare, plogar, harvar osv. osv.
Om man nu tänker sig att av dessa bönder två
sälja sina jordar till någon eller några av de
övriga, samt att av dessa två bönder den ene skaffar
sig en tung traktor samt plog och skördetröska
och den andre en lätt traktor med slåtterkniv samt
en såmaskin och eventuellt en slåtterlastare.
Därefter kunna dessa "maskinbönder" mot lega
utföra all jordbearbetning och all sådd och skörd
inom byn, som kunna utföras med maskiner.
Samtidigt kunna de 8 hästarna reduceras till 2.
Med det färska misslyckandet av
andelsladugården i Jämtland (ett misslyckande som på inget
sätt förvånade dem som äro initierade i
ladugårdsskötsel) kan man icke förorda kollektivladugård.
Just i det mekaniseringsexemplet som anfördes
nyss var det tänkt att de återstående familjerna
skulle behålla sina ladugårdar och att den
ledig-gjorda familjearbetskraften skulle ägna sig åt en
intensiv kreaturs- och smådjursskötsel. Endast
härigenom kunna tillräckliga arbetstillfällen för
familjen erhållas. Då man vet att det ställer
avsevärt mycket högre krav på kunnandet och
förmågan hos den, som skall nå några goda resultat
med djurskötsel än med växtodling, är det
avsevärt större chanser för den personligt skicklige
att erhålla lön för mödan med en så bedriven
husdjursskötsel. Det gäller ju inte bara att
mekanisera jordbruket, utan det måste även skaffas
tillräckliga arbetstillfällen om en rimlig ersättning
skall kunna påräknas för den kvarvarande
jordbruksbefolkningen. Dessa "maskinbönder" kunde
ju även under vintern göra ersättarturer i de
andras ladugårdar varigenom skulle vinnas att
familjen skulle kunna bli ledig på en gång.
Jag har alldeles klart för mig att denna nu
föreslagna kollektivisering även i denna milda form
kommer att möta mycken gensaga, men det är
inin uppfattning att detta är en av de få
framkomliga vägarna för det mindre jordbrukets
rationalisering. Endast genom den frivilliga kollek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
