Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1945 - Planerings- och standardiseringsproblem inom konfektionsindustrin, av F Kjellnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(634
TEKNISK TIDSKRIFT
ring äro många — ej minst tygfabrikanternas
benägenhet att tillverka tygerna i olika bredder
och till och med olika bredder inom samma
stycke. Huvudprincipen är således att endast
planera den arbetskvantitet, som kan skäras och
tillverkas på en tvådagars period.
Genom den tidigare omnämnda systematiska
registreringen av alla huvudorder kan man redan
före tillverkningssäsongens början göra upp i det
närmaste exakta tillverkningsscheman med
avseende på modell och belastning för varje
verkstadsgrupp. Då man har många modeller per
säsong, är det av ovärderlig betydelse att kunna
på detta tidiga stadium avgöra, var de olika
modellerna bäst lämpa sig att sy såväl med avseende
på verkstadens skicklighet som dess
maskinutrustning. En annan fördel är även, att man
kan i god tid ägna maskinutrustningen och
personalproblemen för den kommande säsongen
effektiv uppmärksamhet och vidta de åtgärder
som en förändring i försäljningens storlek och
struktur betingar.
För den centraliserade planeringen kräves, att
förrådsbokföring göres på planeringsavdelningen
samt att denna avdelning äger exakta
åtgångsstater för alla modeller i alla storlekar. Vidare
måste planeringsavdelningen äga kännedom om
materialiernas leveransdata för att i varje
situation kunna planera arbetet på mest ekonomiska
sätt. Då tillskärningsavdelningen i allmänhet är
företagens trängsta sektion, gäller det att alltid
försöka få högsta möjliga antalet plagg per klipp.
En annan förutsättning för denna
planerings-form är givetvis, att man genom arbetsstudier
kan fastställa arbetslagens optimala kapacitet av
varje modell. Har man infört flytande
tillverkning på verkstäderna, måste alltid
tempoindelningen göras med arbetsstudier. I dessa fall
bestämmes alltså den optimala kapaciteten samtidigt
med tempoindelningen. Har man ej flytande
tillverkning, är det svårare att med någorlunda
rimlig marginal beräkna nämnda kapacitet.
Verkstädernas storlek
Genom dessa noggranna undersökningar för
planeringsavdelningens verksamhet ledes man även
in på frågan, vilken storleksordningen bör vara
på de olika verkstadsenheterna. Tillverkningen
av olika plagg sönderfaller naturligt i ett visst
antal lämpliga arbetsoperationer. Vi ha på AB
J A Wettergren & Co funnit genom flera säsongers
experiment, att för damkappor det optimala
personalantalet per verkstadsenhet är
för korta plaggserier........ 12—13 arbetare
för medellånga plaggserier . . . 35—40 arbetare
för långa plaggserier........ 65—70 arbetare
Med en kort plaggserie åsyftar jag ca 100—300
plagg; med en medellång serie 300—700 plagg
och med en lång serie över 700 plagg, allt räk-
nat med plagg per modell och säsong. Genom en
noggrant förd driftbokföring blir man i tillfälle
att avgöra, vilken verkstadsstorlek som är den
mest lönande. Man frestas kanske tro, att den
största alltid måste vara den mest ekonomiska,
men så är dock ej alltid fallet. Vissa modelltyper
passa bättre för mellanformen, dvs. 35—40
arbetare, även då det gäller stora serier. Jag kan
i detta sammanhang nämna, att som ett normtal
för produktionen per arbetare ha vi kommit till
1,6—1,8 kappor per 8V2 h.
Standardiseringsproblemet ur modellsynpunkt
Redan då man företar de erforderliga
undersökningarna för skärningsplaneringen får man
sin uppmärksamhet riktad på vad en viss
standardisering ur material- och
modellkonstruktionssynpunkt skulle betyda. Som jag tidigare
nämnde, föranleda olika bredder på tyger och
foder svårigheter vid skärningsplaneringen och
också oerhörda merkostnader i direkt arbetslön.
Men man konstaterar snart, att det ej endast är
tygfabrikerna, som visa bristande intresse för en
exakt bredd. Även konfektionärerna ägna föga
uppmärksamhet åt att konstruera plaggen på så
sätt, att minimum av spill uppstår vid
skärningen av tyg i viss bredd. Inom
damkonfektionen ligger avfallsprocenten vid tygskärning
mellan 12 och 30 %. Genomsnittligt torde 22 % kunna
beräknas bortgå i form av lump. Om man räknar
med ett tygpris av 12 kr/m samt en åtgång av
2,7 m per plagg, skulle detta betyda, att 7,15 kr.
eller 10 % av kappans fabrikspris eller ca 7 %
av dess minutpris går bort i rent materialspill av
tyget. Visserligen säljes lumpen och i vårt
exempel skulle lumpintäkten vid en vikt av 500 g/m
bli 15 öre. Men även 7 kr. per plagg är en så hög
siffra, att den totala arbetslönen för ett plagg i
genomsnitt ligger under denna siffra. Den direkta
arbetslönen i tillverkningen blir i allmänhet i våra
fabriker mycket noga penetrerad genom
arbetsstudier. Att här komma ned med — låt oss säga
40 öre per plagg — är ett företag förenat med
mycket stora rationaliseringsåtgärder och kräver
ofta kapitalinvesteringar i form av
specialmaskiner, transportband, större organisation m.m. Att
däremot sänka spillprocenten för tyg och foder
till hälften skulle vara av större ekonomisk
betydelse. Speciellt inom damkonfektionen där man
med olika genomskärningar kan få fram vackra
och estetiska linjer hos ett plagg, vore denna
be-sparingsväg att rekommendera. Vi ha här
onekligen ett område, där en systematisk forskning av
lämpligaste modelltypen skulle spela en
synnerligen stor roll för sänkning av
materialkostnaderna. I dessa råvarubristens tider skulle det
betyda kanske ännu mera, då man således skulle
erhålla ca 10 % fler plagg av en given
materialkvantitet än vad som nu är fallet. Ett företag med
en tillverkning av 100 000 kappor per år skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
