Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1945 - Grundstrukturens och grafitinlagringars inverkan på gjutjärnets egenskaper, av Gustav Meyersberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(644
TEKNISK TIDSKRIFT
av de bägge faktorer, som tillsammans bilda
elasticitetsmodulen, spänningen, i själva verket
inte överensstämmer med den spänning, som
mätes utifrån. Spänningen invärtes måste alltså vara
högre än den spänning, som bestämmes utifrån
såsom nominalspänning.
För att förklara denna avvikelse kan man tänka
på tvärsnittsminskningen genom grafiten, ty
kraftlinjernas stråk förträngas visserligen genom
att grafit inlägges enligt fig. 6 b; därav följer en
spänningshöjning, som ej är direkt märkbar
utifrån. Räknar man emellertid med bestämda
siffror, t.ex. med 10 %, som förut nämnts, så
räcker tvärsnittsminskningen lika litet för att
förklara elasticitetsmodulens faktiska nedsättning,
som förut hållfasthetens. Följaktligen måste ännu
en annan inverkan av en annan faktor föreligga
som är starkare.
Den finnes i omständigheten, att genom
grafit-inlagringarna inte endast tvärsnittsytan tas bort
vinkelrätt mot den yttre dragriktningen (vid en
cylindrisk provstav alltså vinkelrätt mot
längdaxeln) , utan också den riktningen påverkas, som
dragspänningar följa inåt på staven.
Spänningarnas stråk genomföras inte mera parallellt med
axeln som i ett homogent material utan tvärtom
under betydliga avledningar, som antytts i fig. 8
genom pilar och streckade linjer.
Grafitinlagring-arnas oregelbundna utformning förorsakar, att
förgrenade metallbryggor uppkomma, vilkas
förgreningar spänningsstråken tvingas att följa. På
enstaka ställen skiljas de, på andra träda de åter
tillsamman. Spänningarnas totalsumma på bägge
ändar, given genom de yttre krafternas storlek,
kvarstannar visserligen oförändrad. På enstaka
ställen mellan dessa ändar utfaller dock
storleken mycket olika, och likaså avviker också
riktningen från dragaxeln mycket olika alltefter
spänningsstråkets läge.
Tillika med riktningsändringen förändras också
spänningsstråkets längd, räknad utsträckt från
stavens ena ände till den andra. Då den raka
förbindelsen är den kortast möjliga mellan de bägge
stavändarna, så uppstår även en genomsnittlig
förlängning för stråkens helhet och samtidigt en
genomsnittlig tvärsnittsförminskning. Fig. 9
illustrerar detta förhållande. I fig. 9 a finnes den
prismatiska stavens grafitvolym anordnad längs
mittaxeln i form av ett skikt, som räcker från
fram- till bakytan. Antas grafitskiktens tvärsnitt
vinkelrätt mot axeln med 20 % av det hela
prismatvärsnittet, så utgör det bärande tvärsnittet
numera bara 80 % av nominaltvärsnittet, vilket
motsvarar en spänningshöjning med 25 %. Utom
denna anordning, som visar den minsta
tvärsnitts-förträgningen vid förefintlig grafitvolym, finnas
ännu oändligt många andra möjligheter. En dylik
representeras genom fig. 9 b. Den valdes helt
godtyckligt för att visa en annan av möjligheterna
att fördela grafitmängden. I trots av att
grafit-ytan i tvärsnittet, alltså också grafitvolymen inom
staven, har samma storlek som i fig. 9 a, utgör
förträngningen här mycket mera än där, nämligen
50 %. På grund av den starka vridningen växer
också spänningsstråkens totallängd betydligt.
Då samma spänningssumma överföres genom ett
medeltvärsnitt, som är mindre än
nominaltvärsnittet, så framgår också en höjning av
genomsnittsspänningen. Under den högre spänningen
förlänges även stålmaterialet mera. Denna större
förlängning fördelas givetvis över en större
totallängd; men det gör sig inte gällande i en
räkning, som endast tar hänsyn till yttre
förhållanden. Ty denna räkning kan blott baseras på den
utifrån mätbara längden och inte på den
förstorade inre stråklängden. Komponenterna tvärs
till längdaxeln i den ena och den andra
riktningen kompensera varandra. Utåt förbli endast
förlängningens komponenter parallella till
längdaxeln. Vad som mätes, om elasticitetsmodulen
bestämmes, är proportionen mellan nominalspän-
ningen (o0 = jf)
till den resulterande förläng-
ningen i axelriktningen. Enär denna förlängning
blir större i fall 9 b än i fall 9 a, så erhålles
mindre elasticitetsmodulen i förstnämnda fallet,
vilket märks ännu mera, om man jämför med
stål utan grafit.
För att genomföra räkningen åberopas fig. 10,
en förenklad framställning till fig. 9. Även här
finnes en prismatisk kropp ABCD, som innehåller
ett grafitskikt ADGE, som räcker från fram- till
bakytan. Planet BEGC motsvarar den vitlämnade
stålkroppen i fig. 9. I stället för de slingrande
Fig. 8.
Spänningsstråk
inuti
gjutjärn.
Fig. 9.
Förträngnings-verkan, schematisk framställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
