Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1945 - Förberedelser för lufttrafik Sverige—USA, av Karl-Henrik Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(720
TEKNISK TIDSKRIFT
platsen tror jag, att alla flygsakkunniga äro ense
med Flygplatsutredningen, när den nu slutligen
gått in för Väsby-alternativet. Nu är det endast
att hoppas, att arbetena på den nya
storflygplatsen bedrivas med full intensitet, så att den kan
fullbordas inom de närmaste åren.
Chicago-konferensen
Vid de förberedande samtal vi förde med de
amerikanska luftfartsmyndigheterna under 1943
om möjligheterna till trafik mellan Sverige och
USA visade det sig, att denna fråga var för tidigt
väckt och att vi måste invänta en internationell
konferens för reglerande av dessa frågor.
Inbjudan till denna konferens utsändes hösten 1944 av
USA, och bland de deltagande 52 staterna var
även Sverige.
Flygkonferensen, som tog sin början i Chicago
den 1 november 1944, var inom flygarkretsar
emotsedd med det allra största intresse. Redan tidigare
under 1944 hade av vissa förberedande
sammanträffanden mellan de allierade staternas
flygexperter framgått, att enighet icke rådde dem emellan
beträffande lämpligaste sättet att gestalta den
kommand fredsperiodens internationella flyg*
Den extrema ståndpunkten intogs av Australien
och Nya Zeeland, som föreslogo bildandet av ett
internationellt flygbolag, som skulle äga
flygplanen och anställa piloter av olika nationaliteter
och operera på de stora trunklinjerna över hela
jordklotet. Deras förslag var dikterat av en ideell
och allvarlig övertygelse, att detta skulle vara den
enda garantin för att kunna upprätthålla en
varaktig fred. Även engelsmännen framförde ett
förslag om en långt gående internationell kontroll av
flyget. Motiveringarna bakom engelsmännens
förslag grundade sig framför allt på det förhållandet,
att de under kriget endast tillverkat
stridsflygplan av mindre typer, under det att USA genom
överenskommelse fått på sin del att tillverka de
stora bomb- och transportflygplanen, vilka efter
en obetydlig ändring kunna förvandlas till en
kommersiell flygflotta av utomordentlig
betydelse. Engelsmännen fruktade givetvis att bli
överflyglade i konkurrensen och sökte genom
förslaget om en internationell luftfartsmyndighet
med stor maktbefogenhet att få dessa
förhållanden reglerade på ett för alla stater rättvist sätt
efter kriget. Kanadensarna intogo en
förmedlande ståndpunkt till det amerikanska förslaget,
som gick in för principen om största möjliga
frihet i luften.
Vid debatterna användes begreppen de fem
friheterna, vilka inneburo följande:
rätt till fri överflygning,
rätt till tekniska mellanlandningar,
rätt att avlämna passagerare, post och last från
hemlandet i en främmande stat,
rätt att ta ombord passagerare, post och last i
en främmande stat för befordran till hemlandet,
rätt att ta ombord passagerare, post och last i
en icke-hemlandsstat för befordran till en annan
icke-hemlandsstat.
Efter långa och segslitna debatter,
huvudsakligen mellan representanter för de amerikanska,
engelska och kanadensiska förslagen, meddelade
den engelske representanten, att Storbritannien
vore berett att utan villkor godkänna de två första
friheterna, under förutsättning att
bestämmelserna härom innefattades i ett särskilt avtal utan
något samband med den allmänna konventionen.
Resultatet av diskussionen blev, att man enades
om att ta upp frågan om friheterna i två från
konventionen fristående dokument, det ena
berörande de två första friheterna, och det andra
alla fem. Detta blev också konferensens beslut.
Härigenom bereddes tillfälle för de
undertecknande staterna att välja den frihetsgrad, som bäst
passade dem, samtidigt som största möjliga
anslutning till den allmänna konventionen
säkrades.
Från svensk sida undertecknades vid
konferensens avslutande såväl slutprotokollet som
bilagorna och sålunda även avtalen om två och fem
friheter. När delegationen lämnade Amerika strax
före jul hade 53 nationer undertecknat
slutprotokollet, 37 nationer interimsöverenskommelsen,
35 nationer den internationella
luftfartskonventionen, 28 nationer avtalet om två friheter och
17 nationer avtalet om fem friheter. Sedan dess
har ytterligare ett flertal länder undertecknat
handlingarna.
Under konferensen behandlades av de tekniska
experterna inom särskilda underkommittéer
luftfartstekniska frågor. Följande kommittéer
bildades: radioförbindelser och flygleder, trafikregler
för luftfart och flygledning, certifikat för
markpersonal, luftvärdighetsbevis för flygplan,
registrering av luftfartyg, meteorologtjänst för flyget,
flygkartor, tullbehandling av flyggods,
haveriundersökningar, undsättningstjänst, formulär. Inom
de flesta av dessa kommittéer hade amerikanarna
utarbetat dokument, som utgjorde basis för
diskussionen, och dessa genomgingos och
kommenterades, och en hel del värdefulla synpunkter
framkom vid utbytet av erfarenheter. Det är
dock klart, att på den korta tid som stod till buds
och utan möjlighet till att kunna studera
handlingarna i förväg, några mera långtgående eller
definitiva resultat icke kunde uppnås, utan dessa
handlingar komma att efter tryckning i mars
månad 1945 distribueras till de olika ländernas
flygexperter för närmare studium och
ställningstagande. Meningen är att vid en konferens i
september i Montreal åter uppta dessa frågor till
behandling, så att om möjligt en internationell
teknisk standard kan uppnås inom flyget.
För den svenska luftfarten har
Chicago-konferensens beslut varit av stor betydelse. Sverige har
genom detta givits möjlighet att icke endast bibe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
