Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1945 - Nyheter inom flyginstrumenttekniken, av Sven Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(748
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 30. Manöverlåda till Minneapolis-H oneywells autopilot.
motståndet b. Då är bryggan ur balans, och man
far en spänning mellan A och B, som föres till
förstärkaren, förstärkes och sändes ut till
styrmaskinen, som ger ett roderutslag — motverkande
nosens höjning. När rodret gör utslag, ställes
åter-föringspotentiometern om, så att c blir mindre än
d. Härvid återställes snabbt bryggans jämvikt,
och när detta är klart blir spänningen mellan A
och B noll, varvid styrmaskinen stannar och
rodren ha ett utslag, som är proportionellt mot
avvikelsen ur horisontalplanet. Roderutslaget får
flygplanet att svänga tillbaka till normalt
flygläge.
I regleringskretsen finnas ytterligare.en del
motstånd insatta. I vardera av bryggans två övre
grenar sitter ett motstånd sammankopplat med
motståndet i motsatt gren, så att det ena ökas då det
andra minskas. Dessa motstånd kallas
centre-ringsmotstånd och användas för att balansera
bryggorna, då flygplanet flyger normalt. Det vore
nämligen opraktiskt att försöka tillverka
auto-piloten med så stor precision, att
impulspotentio-metern och återföringspotentiometern verkligen
stode exakt i sina mittlägen vid normal flygning.
På manöverlådan, fig. 30, finnas längst till
vänster en svänggivare och ett antal strömbrytare för
autopilotens inkoppling. Till höger därom äro
justeringsorganen ordnade i tre lodräta rader, en
för varje roder. De översta rattarna användas
för bryggornas balansering. Balansläget
indike-ras med de två signallamporna ovanför varje ratt.
Med övriga rattar regleras förstärkarens
känslighet och därmed ikurshållningens noggrannhet,
vidare förhållandet mellan roderutslagen och
flyg-planavvikelsen samt slutligen samverkan mellan
de tre rodren. Föraren har alltså inte mindre än
tolv justeringsrattar att hålla reda på.
Den nya autopiloten utmärker sig för stor ele
gans i konstruktionerna och gott verkstadsmäs-
sigt utförande. Vid prov har kurshållningen visat
sig bättre än vad som kunnat avläsas på
kursvisaren, dvs. bättre än 0,2—0,3°, även i ganska
kyttigt väder.
För föraren är det emellertid en stor nackdel att
ha så många som tolv justeringsrattar. Endast en
kombination av inställningar på dessa ger
förstklassigt resultat, och även om inställningen på
vissa av rattarna inte är särskilt kritisk, måste
man vara något av expert för att klara
inställningen.
Även ur servicesynpunkt är autopilotens
komplicerade uppbyggnad en nackdel. Den innehåller
t.ex. 250 kopplingsställen, till vilka 300
kabeländar skola anslutas, varför det finns ganska
många möjligheter till felkoppling. Elektriska
ledningar äro emellertid alltid att föredra framför de
äldre autopiloternas hydrauliska och
pneumatiska.
Flyginstrumentens vidare utveckling
De instrument som ovan behandlats utgöra
endast några exempel, som utvalts dels bland
publikationer i de krigförande ländernas fackpress,
dels bland de instrument, som AB Aerotransport
övertagit med de ombyggda flygande
fästningarna. Många förnämliga instrument, som använts
under kriget, hemlighållas fortfarande och andra
torde ännu befinna sig på utvecklingsstadiet.
Fig. 31. Principsclwma jör höjdstyrkretsen i
Minneapolis-lloneyivells autopilot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
