Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 7 juli 1945 - Verkstadsindustrins exportfrågor, av Nils Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 juli 1945
755
ma försäljningsintressen. Antingen kan ett sådant
samarbete ordnas på det sättet, att firmorna
sköter sin försäljning självständigt var för sig men
naturligtvis utnyttjar möjligheten att ha
gemensamma försäljare och annan personal, kontors- och
lagerlokaler o.d. och bistår varandra i största
allmänhet, eller ocikså kan den på platsen ledande
firman anförtros representationen för de andra
firmorna. Vilken som kan vara den lämpligaste
organisationsformen är en sak, som får undersökas i
varje särskilt fall. Bägge praktiseras ju.
Priser
Till sina representanter bör man i något så när
normala tider hålla tämligen fasta priser och
endast i undantagsfall gå med på någon prutning,
annars resulterar det lätt i att de ständigt
kommer med begäran om lägre pris. Är man särskilt
angelägen om en beställning, kan man från
början lämna representanten en viss marginal att
utnyttjas helt eller delvis på vissa villkor. Det får
bli hans sak att få ut bästa möjliga pris, och ban
lär sig så småningom hurudana kunderna är.
Somliga vill ha fasta priser, och sedan man
lämnat in sitt anbud, får man inte tillfälle att göra
några jämkningar. Detta gäller ganska generellt,
ehuru med vissa undantag, för statliga uppköp,
där anbuden ofta läses upp för de närvarande
konkurrenterna, men gäller också för många
privata köpare, speciellt bland anglosaxiskt folk.
Andra köpare skall nödvändigtvis ha någon liten
rabatt eller något annat tillmötesgående, vilket är
ganska vanligt i latinska länder, och andra åter
har för ed att komma med motanbud, som de
inte gör sig några egentliga förhoppningar om
att få accepterade. Erfarenheten lär en vilken
kategori den ena och den andra köparen tillhör,
och representanten får sätta sitt första pris
därefter. Har man med en oriental att göra, så blir
nog de allra flesta affärerna en kompromiss. Som
jag nämnt vid ett annat tillfälle är för en oriental
själva köpslåendet en njutning, som man inte bör
undanhålla honom, och man skulle bereda honom
en verklig besvikelse, om man accepterade hans
första motanbud. Det skulle troligtvis gräma
honom och han skulle förebrå sig att inte ha
kommit med ett ännu lägre anbud. Konsten i sådana
fall är att komma med ett pris, som inte genast
utesluter en från att komma i betraktande och
som ändå har tillräcklig prutmån.
För verkstadsindustrin och dess representanter
ute är det vidare av särskilt stor betydelse, att
försäljningarna görs i svensk valuta med tanke
på de långa leveranstider, som kan behövas, och
de utsträckta betalningsvillkor, som ofta
tillämpas; annars kan man lätt råka ut för obehagliga
kursförluster vid betalningstillfället. Att
säkerställa kursen genom terminsköp av utländsk
valuta och omsättning av kurskontrakten, vilket
ju var vanligt förr i tiden, torde vara omöjligt så
gott som överallt nu för tiden*. Det är därför av
större vikt nu än förr, att den svenska kronan
noteras i importländerna, så att köparen kan
känna sig mera förtrogen med den svenska
valutan och följa växelkursens utveckling.
Samarbete mellan leverantörerna
Jag skulle också vilja begagna tillfället att
framhålla vikten av intim kontakt mellan
leverantörerna redan på offertstadiet, när deras anbud
avser delar till samma anläggning, vare sig man
har gemensam representant eller ej. Man bör då
inte bara se till att de olika delarna tekniskt
kompletterar varandra utan också försöka passa ihop
t.ex. leveranstiderna, ena sig om gemensamma
betalningsvillkor, när kreditgivning påkallas,
böter för eventuella leveransförseningar och icke
innehållna garantier och andra allmänna
leveransvillkor. Det är inte så värst muntert för
representanterna att få ut anbud från firmorna
hemma där något fattas, bara därför att var och en
av tillverkarna anser, att den detaljen är den
andres sak att ta med, eller där den ena firman
vill ha det på ett vis och den andra på ett annat
i rent kommersiella angelägenheter. Att sedan
presentera ett förnuftigt gemensamt anbud till
köparen kan ha sina besvärligheter för
representanterna.
Så har vi samarbete av ett helt annat slag,
nämligen mellan konkurrerande tillverkare. Jag vet
att jag ger mig in på ett ganska ömtåligt kapitel
men anser att frågan bör beröras i ett föredrag
som detta, även om jag inte kan komma med
någon patentmedicin, som hjälper i det ena och
det andra fallet. Det är kanske bäst, att jag
begränsar mig till att rikta herrar företagsledares
uppmärksamhet på den till synes ganska
meningslösa och ibland hejdlösa konkurrens, som
åtminstone före kriget kunde förekomma mellan
svenska firmor på exportmarknaderna, utan att de
kunde skylla på den utländska konkurrensen.
Det finns säkert olika sätt att lösa problemet på,
och vad som passar den ena gruppen av
tillverkare kanske inte passar en annan. Det får bli
företagsledarnas sak att finna den lämpligaste
lösningen i varje särskilt fall men givet är, att
den enda förlorande parten på en dylik
konkurrens är Sverige och den enda vinnande parten
den utländske köparen. Konkurrens bör
naturligtvis tillåtas mellan svenska tillverkare, annars
blir vi snart odugliga för att konkurrera med
utlandet, men den bör hållas inom rimliga och
anständiga gränser. Det har t.ex. inte varit vidare
uppbyggligt att se hur svenska konkurrenter
utomlands ibland kunnat jaga upp varandra till
att ge längre och längre kredittid eller pressat
ned priserna för varandra alldeles i onödan. Det
* Strax före tryckningen av detta föredrag har meddelande ingått
om att terminsköp av engelska pund och amerikanska dollars
återupptagits i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
