Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 augusti 1945
853
Vintergatan ett stjärnsystem — det enda?
Stickprovsmetoden, framgångsrikt använd från
årtiondet före sekelskiftet och fram till nu, har
lett till ganska bestämda resultat i fråga om
vin-tergatsystemets byggnad. William Herschel, som
ställt sig frågan om vintergatans ljusring var en
faktisk ring eller om den endast var en följd av
att vårt stjärnsystem i stort sett var en flat skiva
som hade sin största utsträckning i vintergatans
plan, fann att det senare måste vara fallet.
Vintergatan är en väldig diskus eller en enorm lins.
Kanske är den mera lins- än diskusformad. Vi
befinna oss inne i den ej långt från dess
huvudplan och de stjärnor som vi se kringströdda över
himlen befinna sig jämförelsevis nära oss.
Samtliga av de stjärnor, som vi se på himlen höra alltså
ihop med de väldiga mängder av stjärnor i vilka
vintergatans ljusfläckar upplösa sig om vi arbeta
med tillräckligt starka instrument. Vintergatan är
sålunda ett enhetligt sammanhängande
stjärnsystem.
Allt för noggrant kunde man icke bestämma den
största genomskärningen av den väldiga
stjärn-linsen. Men i allmänhet antog man den vara av
storleken 30 000 ljusår.
Redan år 1909 framhöll den berömde
astronomen Karl Schwarzschild att fastställandet av att
vintergatsystemet är ett i rymden slutet begränsat
system var ett så fundamentalt faktum att
därmed markerades avslutandet av en epok i den
astronomiska utvecklingen.
Det synes som om denna tanke att världen är
begränsad, om än för all del efter mänskliga
begrepp ofattbart stor, följdes åt av en viss
förmätenhet hos människan. Man måste givetvis också
se begränsningstanken mot den allmänna
filosofiska bakgrunden under 1800-talet. En begränsad
värld kunde betraktas som en maskin och
ingenting annat än en maskin vars konstruktion
människan kunde bli mäktig att fatta. Laplace hade
i ett berömt tankeexperiment talat om hur en
tillräckligt omfattande intelligens skulle kunna
få världens alla processer uttryckta i ett system
av rörelseekvationer som uttryckte kraftspelet
mellan kropparnas smådelar. Naturligtvis var
Fig. 2.
"Stjärnan
stor som
en säck."
Teckning
av det
Stora
Ma-galhaeska
Molnet
enligt Marco
Polo, ej i
Marco
Polos resa men återgiven i Petrus’ från Abano skrifter.
detta system ofantligt komplicerat men likväl i
princip lösbart.
Denne Laplaceske ande, detta tänkta överväsen,
skulle lösa systemet genom att utföra de
nödvändiga integrationerna. Utbytet var värt den enorma
mödan ty genom lösningen skulle den Laplaceske
anden få veta allt vad som hänt, uppfatta allt
som händer i detta nu*, och slutligen även få
kunskap om allt som skall hända framdeles. Han
skulle med andra ord kunna fullständigt lösa det
begränsade världssystemets gåta, han skulle
känna världsmaskinen i alla dess detaljer och
fatta samtliga dess komplicerade yttringar.
Nebulosorna
Här och där på himlen bland vimlet av stjärnor
kan det obeväpnade ögat urskilja några
molnaktiga bildningar med ett helt annat utseende
än stjärnorna. Bland de mest påtagliga av dessa
himmelska moln märkes ett töcken i Andromedas
stjärnbild, som synes för blotta ögat utan minsta
svårighet. Den som har tillfälle komma ett gott
stycke nedom ekvatorn kan ej undgå lägga märke
till tvenne ganska stora moln i närheten av den
södra himmelspolen som likna två från
vintergatan lösryckta partier (de Magalhäeska Molnen).
När Ptolemaios i Alexandria i andra
århundradet efter vår tideräkning framställde sin stora
stjärnkatalog intog han i denna fem molnaktiga
bildningar bland stjärnorna. Sedan den tiden ha
dessa benämnts nebulosor efter ett latinskt ord
som betyder dimma, dunst, töcken eller moln.
Det är nog säkert att iakttagare av himlen under
gångna tider funderat över vad dessa moln
egentligen kunde vara för någonting. Innan kikaren
blivit uppfunnen var det ej möjligt komma till
någon klarhet om molnens verkliga natur. Det
är i alla händelser tydligt att man gjort försök
att observera dem. Detta synes mig bevisat av
det förhållandet att enligt astrologin ansågos
nebulosorna vara onda och fördärvbringande.
Alldeles särskilt menade man dem vara farliga
för ögonen. Detta måste ha sin förklaring i att
man ansträngt ögonen för att få någon detaljerad
uppfattning om dessa moln. Iakttagarna blevo
då antingen starkt uttröttade eller redan förut
ansträngda ögon blevo sämre. Som en förklaring
till detta har man då tänkt sig att något elakartat
inflytande måste ha gått ut från dessa
himlakroppar eftersom de syntes kunna inverka på
synförmågan.
Det var naturligt att man under sådana
förhållanden inte skulle ägna dessa farliga
himlakroppar som i en kinesisk sägen kallas "himlens
spindelvävar" och som man enligt samma sägen
försökte sopa ned från himlen någon mera ingående
uppmärksamhet.
Det kunde förresten inte heller bli något särskilt
* Egentligen måste detta vara bekant förut för att man skall kunna
lösa ekvationssystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
