Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
TEKNISK TIDSKRIFT
att vinna med observationer utan kikare. Vårt
öga kan ej urskilja några egentliga detaljer hos de
himmelska dimfläckarna. Att man ändå inte helt
lagt dem åsido framgår av följande. Ptolemaios
har ej lämnat en fullständig lista över de synliga
nebulosorna på himlen. När under senare hälften
av 1200-talet de antika astronomiska lärorna
reviderades och kompletterades under Alfonso
den Vises ledning i Toledo tillfogades i den, så
att säga nya upplagan av stjärnkatalogen från
Alexandria, ytterligare fem nebulosor. När den
nyare tiden ingick kände man till sammanlagt
tretton. Aristoteles hade nämligen nämnt om en
stjärna, "som hade en svans", och som även den
hör till nebulosornas klass. Vidare hade de första
sydgående sjöfararna observerat de ovannämnda
tvenne molnen omkring den södra polen.
Galilei hade i sin "Himmelske Budbärare"
också undersökt en dimfläck i Kräftans stjärnbild,
kallad Praesepe, som visat sig upplöst i stjärnor.
I sitt ofullkomliga teleskop räknade Galilei 40
stjärnor i denna dimfläck. Det var då mycket
naturligt tro att dimfläckarna på himlen voro
samlingar av stjärnor och att man i den mån som de
instrumentella hjälpmedlen förbättrades skulle
kunna se samtliga himmelstöcken upplösta i
skaror av enskilda stjärnor.
Mot slutet av 1700-talet uppställde William
Herschel med stöd av sina klassiska
undersökningar över stjärnsystemets byggnad världsöteorin
(Island Universes). I sin äldre form går denna
åskådning ut från att det är till följd av
instrumentens och synförmågans ofullkomlighet som
nebulosorna ej låta "upplösa sig" i stjärnor. I
sin nyare form erkänner den att verkliga
nebulosor också finnas men menar att de flesta av
dem dock äro skenbara nebulosor och bestå av
distinkta stjärnanhopningar
(stjärnhopskosmologi). På de väldiga avstånd som det är fråga om se
stjärnmolnen eller stjärnsamlingarna ut som om
de voro nebulosor. Enligt denna teori kan
världsalltet liknas vid en enorm ögrupp eller arkipelag
i vilken de enskilda öarna äro de olika
vintergatorna.
Herschel själv kände sig ofantliga glad över att
ha kunnat upptäcka vad han trodde vara 2 500
vintergator. Han konstaterade för övrigt att
nebulosorna torde bestå av två väsentligt olika slag
av världskroppar, de egentliga nebulosorna, som
sammansättas av ett eller flera gasartade ämnen
och ej kunna upplösas i stjärnor, samt
stjärnanhopningar av olika struktur och storleksordning.
Till dessa räknades de glesa och mera
oregelbundna stjärnhoparna, de regelbunda
klotformiga stjärnhoparna samt slutligen vintergatorna
eller stjärnsystemen som voro "i vissa fall större
än vårt eget".
Under 1800-talet skulle den astronomiska
opinionens pendel komma att svänga mellan flera
ytterlägen. Än menade man att nebulosorna utgjorde
de gassamlingar ur vilka stjärnorna fälldes ut
såsom något slags jättedroppar. Än trodde man
att de i sitt centrum hade en sol kring vilken
nebulosmaterien roterade och i vilken
planetkroppar så småningom kondenserades. Naturligtvis
omfattade man också ibland meningen att de
spiralformade nebulosorna voro stjärnsystem. I
allmänhet ville man dock inte tro nebulosaobjekten
kunde vara särskilt stora och då ej heller gärna
stjärnsystem. Detta berodde på att år 1858 kom
att markera en vändpunkt inom
nebulosaforsk-ningen, i det att ingen mindre än Herbert Spencer
blandade sig i leken och framställde ett argument
som föreföll slutgiltigt kunna inlemma
nebulosorna inom vintergatans domäner.
Vid framställningen av detta gick den berömde
filosofen ut från att få eller inga nebulosor funnos
innanför vintergatans gränser men att deras antal
ökade i den mån man gick från vintergatans
"ekvatorsområde" mot dess poler. Han menade då,
att när den stora mängden av nebulosor intar en
sådan ställning med avseende på läget på himlen
att ju flera nebulosorna äro, desto färre äro
stjärnorna, så måste detta bevisa att nebulosorna stå
i något fysikaliskt sammanhang med stjärnorna
och alltså böra ligga inom stjärnsystemets
domäner.
Slutsatsen kan synas ofrånkomlig men är likväl
Fig. 3. En av de första framställningarna i bild av
Andro-medanebulosan, efter ett stick i Ismael Bullialdus
avhandling "Ad astronomos monita duo", Paris 1667, vars andra
del behandlar Andromedanebulosan. Bilden går nog
tillbaka till den med Al Süfis stjårnkatalog förenade
traditionen. Nebulosan är avbildad genom den vid A befintliga
avlånga samlingen av 30 punkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
