Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. En supernova i NGC 1003. Denna fåtaliga grupp av
explosionssolar utmärker sig för att vid tiden för
ljusmaximet är stjärnans absoluta storleksklass av samma
storlek som den totala ljusmängden för den vintergata i vilken
stjärnan uppflammar. Då den absoluta magnituden vid
maximet hos dessa solar synes i ovanligt hög grad vara
"konstant" (liten dispersion) bli dessa över-explosionssolar
av största värde som första klassens avståndsindikatorer.
Supernovan i bilden ovan får man bäst fatt på, om man
tar fasta på den ljusstarka stjärnan på bilden längst t.h.
i den avlånga ljusfläcken något ovan mitten. Går man
successivt t.v. ser man hur denna stjärna är alldeles osynlig
i den längst till höger belägna delbilden. Supernovan
upptäcktes 1937 av F Zwicky. Den nådde i sitt maximum
storleksklassen 12.6 och var således något ljusstarkare än hela
den vintergata i vilken den uppflammade, vars totala
storleksklass har blivit bestämd till 13.1. Avståndet till detta
system erhålles ur de ljusstarkaste stjärnorna i sagda
system, vilka skenbart tillhöra storleksklassen 20.5 och
absolut — 7.5. Man finner således distansen vara ca 10
miljoner ljusår. Supernovan var alltså i sitt maximum ca HO
miljoner gånger så ljusstark som vår sol.
På empirisk väg finner man den viktiga satsen
Mmax == M max
där M * max är den största ljusstyrka en vanlig
stjärna i ett stjärnsystem kan nå upp till.
Dessa för mer än tjugofem år sedan funna
egenskaper hos de exploderande solarna medförde
införandet av begreppet avståndsindikatorer.
Varje grupp av stjärnor i ett från oss avlägset
system som har någon egenskap vars storlek
växlar inom bestämda gränser ger en indikation på
avståndet till det system i vilket en sådan grupp
framträder. Om det är fråga om en
avståndsindikator av första slaget, dvs. i fall det
karakteristiska talet för den egenskap det rör sig om växlar
inom trånga gränser och om antalet använda
objekt är så pass stort att medelvärdet för den
använda egenskapen kan bestämmas med avsevärd
noggrannhet, då kan även slutresultatet, eller det
sökta jätteavståndet, erhålles med en
överraskande noggrannhet.
De egenskaper som främst komma i fråga vid
användningen av de olika indikatorerna äro
ljusstyrkorna. Om medlemmarna av en viss
avståndsindikator äro ytobjekt kunna naturligtvis även
vissa av ytornas egenskaper användas.
Med avståndsindikatorer av det andra slaget
menas sådana där de grundläggande data ännu
äro så grova att avståndet ej kan bli bestämt med
någon större noggrannhet. De närmast till hands
liggande exemplen på sådana indikatorer äro
vintergatornas absoluta dimensioner eller totala
absoluta ljusmängd. Även dessa indikatorer kunna
i många fall ge fullt tillfredsställande resultat.
En förfining kan dessutom fås när det blir möjligt
lämna antagandet att alla vintergator skulle vara
lika stora, eller att deras totala ljusmängd är en
och densamma från vintergata till vintergata. Kan
man dela upp materialet i lämpliga undergrupper
så skall det visa sig att, medan det nyss nämnda
antagandet inte är berättigat för alla, kan det
däremot med fördel och framgång tillämpas inom
enskilda grupper.
Förutsättningen för den framgångsrika
användningen av en en viss avståndsindikator är, att
man har lyckats utreda gruppens egenskaper
inom vår vintergata. Först sedan kan det bli tal
om att tillämpa dess egenskaper på utforskandet
av andra vintergator.
För närvarande möjliga avståndsindikatorer äro
följande:
Första
, „ . använd-
Avståndsindikatorer ningei
av första slaget: år
1. Novornas magnitud vid deras maximum (mmax) 1919
2. En vintergatas allra ljusaste stjärnor
(över-över-jättar) (rn*max)................................................1919
3. Cepheidernas periodlängd och skenbara
ljusstyrka .............................. (1913) 1924
4. öppna stjärnhopar (diametrar, totala
ljusmängder) ..................................................................1925
5. Klotformiga stjärnhopar (diametrar, totala
ljusmängder) ...........^........................................1925
6. Stjärnor av klassen O (M) ....................................1925
6. Stjärnor av klassen Q (M) ....................................1925
8. P-Cygni stjärnor (långsamma novor)....................1933
9. Vintergatornas radialhastigheter
(hastighetsdistans-relationen) ..................................................1932
10. Supernovornas magnitud vid deras maximum
{mmax) ........................................................................1929
av andra slaget:
1. Vintergatornas absoluta dimensioner..................1919
2. Vintergatornas totala ljusmängd..........................1919
3. Mörka nebulosors dimensioner..............................1930
4. Vintergatornas koncentrationsgrad......................1932
5. Vintergatornas upplösningsegenskaper................1937
6. Svenonius’ upplösningskoefficient........................1937
7. Vintergatornas rymdtäthet......................................1935
Det torde vara klart att ju flera
avståndsindikatorer som kunna användas för ett och samma
system, desto noggrannare måste slutresultatet bli.
Det ligger nära till hands att tänka sig att de
olika egenskaper hos de ifrågavarande
stjärngrup-per som tas i bruk kunna vara systematiskt olika
ifrån vintergata till vintergata. Man har sålunda
ingen garanti för att novorna eller en vintergatas
ljusstarkaste icke föränderliga stjärnor i det ena
fallet kunna vara något ljusstarkare i förhållande
till vår vintergata medan de i det andra fallet
gott kunna vara något ljussvagare, osv. Emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
