Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 1 september 1945 - De nya svenska isolationsnormerna SEN 30, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
958
TEKNISK TIDSKRIFT
het, som svarar mot det normala stötprovet, så
kan den mycket väl utebli vid större branthet hos
överspänningarna. Den inre isoleringen har i regel
samma hållfasthet vid positiv och negativ stöt,
medan för den yttre isoleringen hållfastheten vid
olika polaritet är olika, i regel så att hållfastheten
för negativ stöt är betydligt större. För att få ett
något så när gott skydd vid båda polariteterna
måste man då antingen driva upp den inre
isoleringen till en hög nivå, vilket blir dyrt, eller
hålla den yttre isoleringen vid en låg nivå i fråga
om den ena polariteten, vilket medför onödiga
överslag.
Om koordineringen mellan yttre och inre
isolering skall kunna genomföras konsekvent, måste
man fordra av varje anläggningsdel, att den är
självskyddande, dvs. att dess egen yttre isolering
skyddar den inre isoleringen. Emellertid har även
detta sina olägenheter, i det att t.ex.
genomföring-arna på en transformator ej äro någon tilltalande
plats att få överslag på. Alternativet till självskydd
hos varje anläggningsdel är att antingen placera
koordinationsgap tätt intill varje anläggningsdel,
som skall skyddas genom koordinationen, eller,
om man vill undvika att ha alltför många
gnistgap, använda gap med avsevärt lägre
överslagsspänning än de skyddade föremålens; på grund
av karaktären hos gnistgapets tidkurva avtar
nämligen skj^ddsverkan hastigt med avståndet
från gapet, och detta gäller särskilt just vid de
för den inre isoleringen farligaste
överspänningarna, dem med brant front. Intetdera alternativet är
tilltalande.
Slutligen tillkommer den fundamentala
svårigheten att koordinationen mellan yttre och inre
isolering åtminstone i fråga om den viktigaste
inre isoleringen, nämligen
transformatorlindning-arna, ej på något säkert sätt kan kontrolleras
genom prov. Vid ett stötprov, där överslag
inträffar på den yttre isoleringen, kan man nämligen
ej av oscillogrammet avgöra, huruvida en
punktering av transformatorlindningen inträffat
samtidigt med det yttre överslaget, och en sådan skada
på lindningen kommer ej heller med säkerhet
fram vid fortsatta stötprov med lägre spänning
eller vid 50 p/s prov, utan först sedan
transformatorn varit i drift en tid visa sig verkningarna
av den försvagade isolationen. Det måste å
andra sidan enligt normkommitténs mening
vara en grundprincip för normer av här
ifrågavarande art att ej föreskriva några
isolations-fordringar, vilkas uppfyllande ej kan
kontrolleras genom prov.
Det är med hänsyn till dessa synpunkter på
koordinationen som normkommittén ansett sig ej
böra föreskriva obligatorisk koordination mellan
yttre och inre isolering. Koordinationsvillkoret
inskränkes i stället till att all isolering skall kunna
koordineras med ventilavledare, vilket villkor
automatiskt blir uppfyllt när vid känd driftspän-
ning isolationsklassen väljes enligt normernas
rekommendationer.
Av normernas inställning till
koordinationsproblemet följer automatiskt att samtliga prov
föreskrivas utförda som hållprov, medan
överslagsprov ej äro obligatoriska.
I inställningen till koordinationsfrågan
överensstämma normerna med hittillsvarande svensk
praxis i fråga om utförandet av transformatorer
och apparater liksom med gällande
transformatornormer SEN 4. Även i de nya amerikanska
normerna och argumentationer för dessa har
normkommittén tyckt sig spåra en liknande
uppfattning i koordinationsfrågan. I de nya schweiziska
normerna föreskrives som nämnts däremot
obligatorisk koordination hos varje apparat för sig
vid stöt av normalform av båda polariteterna,
men den praktiska betydelsen av denna föreskrift
reduceras väsentligt av det förhållandet att de
viktigaste anläggningsdelarna med inre isolering,
nämligen transformatorerna, uttryckligen äro
undantagna, i varje fall från prov av
koordinationen.
Särskilda föreskrifter
för frånskiljare och säkringshål lare
Enligt ovan föreskrives ingen obligatorisk
koordination hos anläggningsdelarna och som en
konsekvens härav ej heller obligatoriska
överslagsprov. Det finns emellertid ett undantag från denna
regel, nämligen beträffande frånskiljare och
säk-ringshållare. Här måste med hänsyn till den
personliga säkerheten vid arbeten m.m. en garanti
skapas för att i rimlig utsträckning den öppna
brytsträckan skyddas mot överslag genom att deri
har väsentligt högre överslagsspänning än
överslagssträckan till jord. Här är en i rimlig
utsträckning giltig koordination ej alltför svår att
åstadkomma, emedan tidkurvorna för de båda
isola-tionssträckorna normalt ha samma karaktär
(båda utgöra yttre isolering av lufttyp). Det har
därför föreskrivits att för dessa apparater
överslagsspänningen över öppen pol skall vara minst
25 % större än överslagsspänningen till jord
såväl vid stöt 1/50 med båda polariteterna som vid
50 p/s.
Val av isolationsklass vid given driftspänning.
Utsatt läge
Tveksamhet har rått inom kommittén, huruvida
man över huvud taget borde i normerna
rekommendera användning av mer än en enda
isolationsstandard, nämligen den som erhålles genom
tillämpning av regeln att isolationen med hjälp
av ventilavledare skall kunna skyddas med
praktiskt taget full säkerhet mot atmosfäriska
överspänningar. Det har emellertid ansetts, att vissa
kategorier av anläggningar skulle ha svårt att
bära kostnaderna för full isolation, varför här en
lägre isolation med ty åtföljande lägre driftsäker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
