Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Kronoandelen i den svenska gruvlagstiftningen, av Oscar Fåhré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
979
ställd i beroende av jordägarens initiativ, och
denna näring sikulle lida avbräck, om den måste
undvara inmutarens insatser av arbete och
kapital för malmfyndigheters upptäckande och
gruvrörelses bedrivande. Någon eftergift för
anspråken på en vidgad rätt för jordägaren ernåddes
icke, och inmutningsrätten kom att kvarstå såsom
en anordning i allmänt ekonomiskt intresse. Så
uppfattad bleve frågan om inmutningsrättens
framtida bibehållande i lagstiftningen oberörd av
privaträttsliga synpunkter och komme att helt
bestämmas av lämplighetsskäl. Kunde samma
ändamål uppnås på annat och bättre sätt mötte
ett avskaffande av inmutningsrätten näppeligen
någon betänklighet av rättslig natur. Ansatser i
dylik riktning hade icke saknats, såsom när under
senare tid inmutningsrätten partiellt eller
temporärt upphävts i fråga om kronojord. Men
erfarenheten syntes icke hava manat till fortgående på
denna väg, ity att kronan, när den
eftersträvade ökat inflytande på gruvdriften i landet, icke
i någon väsentlig mån vore beredd att ens såsom
själv jordägare åtaga sig inmutarens uppgift.
Om den rättsliga grundvalen för den nuvarande
jordägareandelen i gruvföretag hade från
historiska och teoretiska utgångspunkter framställts
skilda uppfattningar. Med allt det intresse, som
dessa meningsskiljaktigheter erbjöde såsom
ägnade att belysa en lång och växlande utveckling,
kunde de dock näppeligen utöva något egentligt
inflytande på här föreliggande lagstiftningsfråga.
Så till vida vore gällande lag fullt klar, att med
jordäganderätten följde en rätt till fastighetens
malmtillgångar, låt vara starkt begränsad genom
de befogenheter vilka tillerkänts inmutaren. Väl
syntes det vara ifrågasatt, att denna rätt icke
skulle hava den självständiga karaktär, att den
kunde utövas oberoende av att jordägaren själv
verkställde inmutning, men detta spörsmål torde
sakna nämnvärd praktisk betydelse. Såsom den
i verkligheten tillgodogjordes, hade
jordägareandelen ägt bestånd under så lång tid, att även emot
en avlägsen rättshistorisk bakgrund dess
avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp i
obestridlig äganderätt. Härmed vore tydligen ej
sagt, att ej en särskild på äganderätten grundad
befogenhet skulle kunna, liksom denna rätt i
övrigt, på lagstiftningens väg underkastas
förändring."
Afzelius, Forsberg och Aschan tillstyrkte alltså,
att gruvlagförslaget underkastades sådan
omarbetning, som föranleddes av att jordägareandelen
bibehölles och att bestämmelserna om kronoandel
utginge.
Tyngdpunkten i ovan återgivna yttrande av
Lagrådet synes mig ligga i framhållandet av att,
sådan jordägareandelen i verkligheten tillgodogöres,
har den ägt bestånd under så lång tid, att dess
avskaffande betydde ingrepp i äganderätten.
Sandström förklarade sig i särskilt yttrande i
stort sett vara ense med Lagrådets övriga
ledamöter, men ville, i anslutning till deras yttrande,
ånge sin uppfattning angående grunden till den
andelsrätt i gruvföretag, som enligt gruvstadgan
tillkomme jordägaren. Spörsmålet
sammanhängde, enligt Sandström, nära med frågan, huruvida
gruvstadgan uppställde inmutning såsom
nödvändig förutsättning även för jordägarens rätt
till försöksarbete och mineralbrytning
beträffande inmutbar fyndighet eller om en s.k. prekär
gruvrätt tillkomme jordägaren.
Det starkaste stödet för den uppfattning, vilken
förnekade tillvaron av en jordägaren
tillkommande prekär gruvrätt, hämtades i ordalagen i
4 § gruvstadgan, som föreskriver, att "den, som
vill å egen eller annans grund med arbete belägga
och sig tillgodogöra någon till utmutning lovgiven
mineralanläggning, skall därom till bergmästaren
i orten göra skriftlig ansökning". Alltför stor
betydelse syntes emellertid icke böra tillmätas dessa
ordalag. Man torde ha saknat anledning att i
detta sammanhang uppmärksamma annan
gruvdrift än den, som varit av praktisk betydelse.
En avsikt att genom stadgandet utesluta den
praktiskt sett betydelselösa gruvdrift, som kunde
tänkas utövad av jordägaren utan inmutning,
skulle närmast ha inneburit, att man velat
markera tillvaron av en regelrätt, en vid tidpunkten
för stadgandet eller dess tidigare förebild i 1885
års gruvstadga föga sannolik eventualitet.
Till stöd för den uppfattning, som hävdade
existensen av jordägarens prekära gruvrätt, hade
åberopats ett flertal skäl. (Jämför Hj.
Hammarskölds "Om gruvregal och gruvegendom i
allmänhet enligt svensk rätt"\) Vart och ett av dessa
skäl finge, taget för sig, ioke synas väga alltför
tungt såsom bevis. Sammantagna gåve de dock
den övertygelsen, att antagandet om
jordägarens prekära gruvrätt bättre överensstämde med
gruvlagstiftningens bestämmelser i allmänhet än
den motsatta uppfattningen. Av dessa skäl ville
Sandström nämna det förhållandet, att
gruvstadgan saknade straffbestämmelser för det fall att
jordägaren bearbetade mineralfyndighet utan
inmutning och att han sålunda kunde opåtalt
företa sådant arbete ävensom att gruvstadgan i § 10
i fråga om mineralbrytning i förverkad gruva
tydligen utpekade jordägaren och ingen annan
såsom målsägare. I denna målsägarrätt finge
antas ingå rätten att fordra utbekommande av det
brutna eller värdet därav. I båda de nämnda
avseendena hade gruvstadgan haft betydligt större
anledning att ta ställning till det behandlade
spörsmålet, än då det gällt utformande av regeln
angående ansökning om mutsedel.
Den historiska utvecklingen på gruvrättens
område syntes Sandström dessutom utvisa, att den
rätt, som vid regalrättens tillbakaträngande
tillerkänts jordägaren och så småningom tagit
fastare form, måste ses mindre såsom en i gruv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
