Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 september 1945 - Motorseglarnas betydelse för sjöfarten, av Hjalmar Sjöholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
997
mindre skeppsfarten utan vår sjöfart i dess
helhet."
Vad här sagts torde i princip gälla även nu och
den stora betydelse, som motorsegelflottan haft
och har för sjömansrekryteringen, får icke
underskattas.
Framtidsutsikter
I det föregående har påvisats, att de segelförande
fartygens genomsnittsålder under senare tid
betydligt ökats och att tonnagets förnyelse varit
förhållandevis ringa. Man kan kanske härav vara
frestad att dra slutsatsen, att de segelförande
fartygens dagar äro räknade och att de inom en ej
allt för avlägsen framtid komma att helt
försvinna. Detta torde emellertid ej vara riktigt, och
följande omständigheter böra i detta sammanhang
beaktas.
Det stora segelfartygsbestånd, som förefanns vid
motorseglarnas tillkomst, har naturligt nog i
första hand utnyttjats för modernisering genom
hjälpmotorers insättande i fartygen. Att förfara
så har varit mest ekonomiskt och det har icke
förelegat något behov att bygga nya fartyg så
länge det funnits tillgång till ombyggbara,
befintliga segelfartyg. Att nybyggnadsverksamheten
under denna övergångsperiod varit begränsad, är
därför mycket förklarligt.
Sedan emellertid nu praktiskt taget alla
segelfartyg, som ej av annan orsak försvunnit ur
marknaden, ombyggts till segelfartyg med hjälpmaskin,
är det att förvänta, att nybyggnadsverksamheten
åter kommer i gång. Under senaste åren har
också ett antal i alla hänseenden förstklassiga
segelfartyg med hjälpmaskin nybyggts. Sålunda har
under de senaste sju åren ett 30-tal sådana fartyg
tillkommit och för närvarande äro fyra under
byggnad. Dessa antal äro visserligen icke
överväldigande, men tendensen pekar mot ökad
byggnadsverksamhet. Fartygens höga
genomsnittsålder och den ringa förnyelsen av tonnaget behöver
därför icke tyda på försämrade framtidsutsikter.
Även om man av det här påvisade anser
ådagalagt, att de segelförande fartygens betydelse för
sjöfarten är avsevärd och att den ej har minskats
utan snarare ökats under senare år, kan man fråga
sig, om ej den sjöfart, som bedrives med dessa
fartyg, i framtiden kommer att övertas av de
maskindrivna fartygen, och att i så fall de
nuvarande motorseglarna komma att avriggas och
ändras till att vara helt maskindrivna. Det är
visst icke uteslutet att så kan bli fallet, men det
torde ej heller vara så säkert att så kommer att
ske.
Frågan om seglens bibehållande eller slopande
är och bör vara en fråga av enbart ekonomisk
art. Seglens anskaffning och underhåll drar
givetvis kostnader, men seglen kunna också medföra
väsentliga besparingar av driftkostnaderna. Ett
segelfartyg med hjälpmaskin kan under särskilt
gynnsamma väderleksförhållanden framdrivas
med enbart segel och då göra lika god fart som
om det gick med motor utan segel. Vid andra
tillfällen kunna seglen vara till god hjälp vid
framdrivning under det motorn samtidigt är i gång.
I båda fallen ernås en oljebesparing, som kan
vara mycket betydande.
Bränslekostnaderna för ett fartyg äro ju mycket
höga och som exempel kan nämnas att
segelfartygen med hjälpmaskin under åren 1935—1939 i
genomsnitt förbrukade ca 15 000 t/år olja. Med
ett vid denna tid gällande oljepris av 120 kr/t
var således bränslekostnaden för dessa fartyg ca
1 800 000 kr/år. En väsentlig besparing av olja
kan otvivelaktigt ernås genom segels förande och
storleken av denna besparing bör bli avgörande
för frågan om seglens bibehållande eller slopande.
Visar det sig, att seglens bibehållande medför en
sådan oljebesparing, att den därigenom uppkomna
minskningen av driftkostnaderna uppväger
kostnaderna för seglens och riggens anskaffande och
underhåll, torde seglen i fortsättningen komma
att bibehållas. I annat fall lära seglen förr eller
senare komma att försvinna. Att med så att säga
konstlade medel söka påverka utvecklingen torde
ej lyckas.
Författningar och arbetsavtal
På en del håll har man synbarligen
uppfattningen, att seglens bibehållande åtminstone delvis är
beroende på vissa förmåner, som de segelförande
fartygen i olika hänseenden åtnjuta i förhållande
till de maskindrivna fartygen. Sålunda anses att
de segelförande fartygen genom säkerhets- och
andra författningsbestämmelser samt genom
arbetsavtal äro särskilt gynnade i jämförelse med
de maskindrivna fartygen. Dessa omständigheter
förmodas därför utgöra en väsentligt bidragande
orsak till seglens bibehållande.
De författningar, som innehålla föreskrifter för
segelförande och för maskindrivna fartyg, äro
tillsynslagens bestämmelser om
sjövärdighetsbesiktning, byggnads- och
utrustningsbestämmelser-na, fribordsbestämmelserna, befälsförordningen
och sjöarbetstidslagen.
Tillsynslagens bestämmelser om
sjövärdighetsbesiktningar innebära för lastfartyg om minst 100
brt att de maskindrivna fartygen och
segelfartygen av järn skola undergå förnyade besiktningar
vart fjärde år och segelfartygen av trä vart
sjätte år. De segelförande träfartygen ha sålunda
två år längre mellantider för
sjövärdighetsbesiktningar än maskindrivna motsvarande fartyg.
Besiktningarna äro emellertid kostnadsfria för
redarna, enär de helt bestridas av staten. Då det
vidare måste räknas med större
reparationskostnader för fartyg, som undersökas och repareras
vart sjätte år än för ett motsvarande fartyg, som
undersökes och repareras vart fjärde år, kan det
icke gärna innebära någon egentlig fördel att be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
