Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 september 1945 - Motorseglarnas betydelse för sjöfarten, av Hjalmar Sjöholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
998
TEKNISK TIDSKRIFT
siktiga fartygen med de längre mellantiderna än
med de kortare.
Byggnads- och utrustningsbestämmelserna
innehålla något lindrigare föreskrifter för segelfartyg
med hjälpmaskin än för maskindrivna fartyg i
fråga om maskindrivna läns- och brandpumpar
samt för livbåtars förande. Å andra sidan äro
fordringarna betydligt strängare beträffande
ankardon för segelfartygen med hjälpmaskin än för
maskindrivna fartyg och dessutom gäller för de
förstnämnda fartygen, att de skola ha reservsegel.
Anledningen till att föreskrifterna om
maskindrivna läns- och brandpumpar äro andra för de
segelförande än för de maskindrivna fartygen är
att de segelförande fartygen vid tiden för
föreskrifternas tillkomst saknade eller hade för svaga
maskiner för pumparnas drivande. Sedan numera
segelfartygens hjälpmaskiner blivit kraftigare kan
det ifrågasättas att ändra föreskrifterna att gälla
lika för de båda fartygstyperna.
De lindrigare föreskrifterna för livbåtar för de
segelförande fartygen än för de maskindrivna äro
motiverade av att de segelförande fartygen med
hänsyn till seglen icke alltid kunna föra båtar
under dävertar på sätt som kan ske på
maskindrivna fartyg.
De strängare fordringarna för ankardon, som
gälla för segelförande fartyg i förhållande till för
maskindrivna, äro föranledda därav, att de
segelförande fartygen på grund av sin större rigg anses
behöva kraftigare ankardon. Sedan emellertid
numera segelarean och riggen väsentligt minskats,
kan det föreligga skäl att överväga frågan om
upphävandet av denna skärpta fordran.
Som av det här sagda framgår erbjuda alltså
byggnads- och utrustningsbestämmelserna icke
några lindringar av egentlig betydelse för de
segelförande fartygen i jämförelse med de
maskindrivna.
Fribordsbestämmelserna föreskriva betydligt
större fribord för segelfartyg med hjälpmaskin än
för motsvarande maskindrivna fartyg, varför de
segelfartyg med hjälpmaskin, som skola vara
försedda med lastmärken, icke få föra så stor last
som motsvarande maskindrivna fartyg.
Skillnaden utgör exempelvis ca 5,5 t för ett fartyg med
ca 200 t lastförmåga, vilken lastminskning till de
segelförande fartygens nackdel ju är betydande.
Som dessa bestämmelser äro internationellt
gällande, kan någon ändring av dem icke
ifrågakomma, utan att överenskommelse därom träffas med
övriga länder, som antagit lastlinjekonventionen.
Befälsförordningens föreskrifter för befälhavare
och fartygsbefäl i övrigt äro desamma för
segelfartyg med hjälpmaskin som för maskindrivna
fartyg. För maskinbefälet gälla strängare
bestämmelser för maskindrivna fartyg än för
motsvarande segelfartyg med hjälpmaskin. Sålunda
gäller för fartyg i svenskt farvatten, att ett
motorfartyg med maskinstyrka av 165 hk e och där-
under skall ha motorskötare och ett fartyg med
maskinstyrka överstigande 165 hke maskinist av
3:e klass.
För segelfartyg med hjälpmaskin, vars motor
kan manövreras från styrplatsen, erfordras i
denna fart, då motorns maskinstyrka icke överstiger
55 hk e, endast att befälhavaren eller annan
ombord skall ha motorskötareintyg och då motorns
maskinstyrka överstiger 55 hk e, att någon
ombord innehar motorskötarebevis och någon
motorskötareintyg. Kan motorn ej manövreras från
styrplatsen, skall motorskötare vara anställd.
För fartyg i Östersjöfart fordras för
maskindrivna fartyg med maskinstyrka av 150 hk e eller
därunder maskinist av 3:e klass och om
maskinstyrkan överstiger 150 hk e maskinist av 2 :a
klass; dessutom skall vid resa, som kräver mer
än 12 h gång mellan ändstationerna, finnas
anställd, i förstnämnda fallet en maskinskötare och
i sistnämnda fallet en maskinist av 3:e klass. För
segelfartyg med hjälpmaskin i denna fart gälla
endast de nyss angivna bestämmelserna för
motsvarande fartyg i svenskt farvatten.
Dessa lindrigare bestämmelser för maskinbefäl
för segelfartyg med hjälpmaskin i jämförelse med
för maskindrivna fartyg äro rätt betydande och
innebära att de maskindrivna fartygen i
Östersjöfart i regel måste ha två man anställda enbart
för motorns skötande, vilket icke segelfartyg med
hjälpmaskin behöva ha.
Att erhålla motorskötarbevis eller
motorskötareintyg innebär icke någon större svårighet för vem
som helst, som har någon kännedom om
motorer; däremot fordras för erhållande av
maskinistbrev av 3:e klass, att man skall ha genomgått en
tremånaderskurs vid navigationsskola samt för
erhållande av maskinistbrev av 2:a klass en två
terminers kurs vid navigationsskola och att
därefter i båda fall ha avlagt examen.
Sakligt sett kan det berättigade i dessa olika
fordringar på maskinbefäl för maskindrivna
fartyg och för segelfartyg med hjälpmaskin nog
starkt ifrågasättas. Det pågår emellertid för
närvarande arbete med revision av
befälsförordningen och därvid kommer givetvis denna fråga
att beaktas.
Sjöarbetstidslagen föreskriver att segelförande
fartyg med en dräktighet understigande 100 brt
äro undantagna från arbetstidslagens
bestämmelser. För de maskindrivna fartygen är gränsen 20
brt, varför maskindrivna fartyg med
bruttodräk-tigheter mellan 20 och 100 brt falla under lagen,
under det att segelförande fartyg av motsvarande
storlekar äro undantagna.
Enligt lagen gäller för dessa maskindrivna
fartyg, att ordinarie arbetstiden skall utgöra högst
24 h för två dygn i följd och att sjöman icke må
såsom ordinarie arbete åläggas skeppstjänst under
längre tid än sammanlagt 63 h i veckan. Dessa
bestämmelser äro ju så lindriga, att de i realite-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
