Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 13 oktober 1945 - Den svenska trädestillationsindustrins utveckling och framtidsutsikter, av Carl W Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1114
THiKNISK TIDSKRIFT
Sveriges topproduktion under denna krigsperiod
uppnåddes under år 1918 och uppgick för bl.a.
ugnstjäran till 8 900 t, av vilken siffra man kan
utläsa, att produktionsstegringen från 1914
genom utbyggnaderna utgjorde endast ca 30 %,
vilket tyder på att den utbyggda
produktionsvolymen aldrig kom att bli utnyttjad. Exporten
däremot stannade i endast 4 500 t trätjära eller
ca 60 % av 1914 års export.
Under åren 1919—1930 fick
trädestillationsin-dustrin vidkännas stora prisfall på samtliga
produkter, men trots dessa bakslag upprätthölls
produktionen likväl i rätt god omfattning vid flera
kolugnsanläggningar, så att
produktionskvantiteterna icke nämnvärt skilde sig från 1918 års
toppsiffror, om vi undanta åren 1921 och 1922, då
produktionen stannade i något över 4 000 t
ugnstjära. Största bakslaget i produktionshänseende
drabbade stübbugnarna under de närmaste åren
efter kriget. De hade nämligen svårt att finna
någon ekonomisk driftmöjlighet på den
nedpressade prisnivå som inträdde för stubbtjäran. En
nedåtgående pristendens hade nämligen börjat
göra sig alltmera gällande på exportmarknaderna
genom Polens framträdande i början av
1920-talet som storexportör på våra gamla marknader
med konkurrerande trätjärekvaliteter.
Den under åren 1931—1933 inträdande
allmänna konjunkturförsämringen fick även sin
återverkan på trädestillationsindustrin.
Produktions-kurvan gick också under dessa år nedåt men
följdes under de närmaste åren av en
återhämtningsperiod, som kulminerade under år 1939 med
en produktion av 6 700 t ugnstjära, samtidigt som
exporten steg till över 5 000 t, en kvantitet som
icke överskridits sedan år 1930. Vid
krigsutbrottet år 1939 var situationen den, att det i Sverige
endast fanns ett tiotal större och mindre
kolugnsanläggningar och ett tjugotal
stubbugnsanlägg-ningar, varav dock icke alla voro i gång och de
flesta arbetade med reducerad drift.
Trätjäran under senaste världskriget
Genom de goda avsättningsmöjligheter, som
yppade sig redan under krigets första månader
för alla trädestillationsprodukter och särskilt för
trätjära såväl för inhemsk förbrukning som för
export, upptogs driften i alltmera forcerad
omfattning vid de flesta driftdugliga
ugnsanläggningarna. En bidragande orsak till denna
gynnsamma utveckling var även det stegrade
köpeintresset för träkol från järnbruken och från den
nyvaknade storkonsumenten — gengasdriften. Så
blev detta upptakten till den tredje
utvecklingsperioden för den svenska trädestillationsindustrin.
Produktionen ökade ganska märkbart under
första krigshalvåret och exporten av de
kvantiteter, som Sverige kunde avstå, fortgick så länge
lagren av flytande motorbränslen ännu icke
verkade oroande för statsmakterna. Annat skulle vi
få uppleva efter avspärrningen västerut
vårmånaderna 1940. Då visade det sig, att
trädestillationsindustrin skulle bli en stor tillgång när det
gällde att lösa de svenska försörjningsproblemen
av förutom träkol även flytande motorbränslen
och smörjoljor.
Från föregående världskrig hade man även
erfarenheten, att trätjära, trätjäroljor och
trädestil-lat voro användbara motorbränslen. Med detta
som ledtråd igångsattes efter Statens
Bränslekommissions tillkomst sommaren 1940 en del
förberedande undersökningar under medverkan
av sakkunniga. Därvid kom man fram till det
glädjande resultatet, att råträtjära från
barrveds-kolningen var ett fullt brukbart drivmedel för
större råoljemotorer och skulle bli ett välkommet
tillskott till de alltmera sinande lagren av
brännoljor för havsfisket. Bränslekommissionens
första åtgärd blev därför att så snabbt, som möjligt
organisera tillverkningen av motortjära, vilket till
att börja med ledde till en sammanslutning,
Föreningen Svenska Trädestillatörer, som bildades
av flertalet av de gamla kolugnsägarna. Sedan
animerades alla gamla ugnsanläggningar att
forcera produktionen och att om möjligt utöka
den. Vidare igångsattes nybyggnader i rätt
betydande omfattning genom statens stimulerande
medverkan med pris- och avsättningsgarantier.
Sålunda ha under kriget bl.a. följande större
ugnsanläggningar tillkommit: AB Statens
Skogsindustrier — ett flertal anläggningar, varav den
största i Piteå — och Kooperativa Förbundets
anläggning i Lycksele, båda enligt Perstorps system.
Dessutom har under Svenska Gengas AB:s
medverkan byggts ett tjugotal ugnar av ny
konstruktion med pris- och avsättningsgarantier för såväl
träkol som trätjära. För övrigt har även
tillkommit ett betydande antal milugnar för
träkolsframställning.
Efter de utbyggnader som gjorts under åren
1941—1944 har produktionen av motortjära
successivt stegrats och uppgick år 1944 till över
20 000 t, vilken kvantitet ansågs ungefär
motsvara det svenska fiskets och fraktfartens
minimibehov för större råoljemotorer.
För att säkra trätjäreproduktionernas
användning till motorändamål blev det nödvändigt att
tillgripa statsbeslag för alla dylika produkter,
vilket skedde den 15 mars 1941. Denna åtgärd
visade sig mycket klok, bl.a. på grund av allt
kvalitetsskoj och prisocker, som dittills hade
förekommit vid leverans av trätjära och
trätjäroljor till västkustfisket. Först genom statsbeslaget
blev det även möjligt att få fullständig kontroll
på landets hela produktion av trätjära och att i
många fall omställa tillverkningen, så att de
kvaliteter, som visade sig bäst lämpade till
motor-tjäror, i görligaste mån reserverades för detta
ändamål.
Förutom prima trätjära, den s.k. A-tjäran, ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
