Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 november 1945 - Aluminium i kraftledningar, av O David Zetterholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 19A5
1189
Aluminium i kraftledningar
Byrådirektör O David Zetterholm, Stockholm
Avspärrningen under kristiden har för Sveriges
del fört med sig att inhemska råvaror kommit
till användning vid framställningen av aluminium.
Före kriget importerades både råmaterialet,
aluminiumoxiden och kryoliten, som användes som
elektrolysbad. År 1937 upptäcktes vid Boliden ett
mineral, andalusit, som förekommer i betydande
mängd, och ur vilket man lyckades framställa
aluminiumoxid. Men det har också gällt att
ersätta kryoliten. Enda möjligheten visade sig vara
att framställa syntetisk kryolit och man utgick
då ifrån flusspat, kvarts och soda.
Vid elektrolysen blir aluminiet förorenat av de
metaller, som finnas i råmaterialen och i
elektroderna. Det är därför av stor vikt att dessa
material ha så stor renhet som möjligt, då metallen
inte kan raffineras efter tillverkningen. Det är
framför allt järn och kisel inan måste räkna med
som vanliga föroreningar och dessutom koppar
och titan.
Aluminiumtråd för kraftledningar
När den elektrolytiska industrin kom i gång på
allvar, började man ganska snart använda
aluminium som ledningsmaterial för kraftledningar.
Den första ledningen byggdes i Amerika år 1898.
För aluminium som ledningsmaterial gäller, att
ju renare det är desto bättre är ledningsförmågan.
Efter hand som tillverkningsmetoderna
förbättrats har man nu hunnit så långt att den
sammanlagda mängden järn, kisel och koppar utan
svårighet kan hållas under 0,5 %, och kopparn
enbart under 0,05 %. Titanhalten måste hållas
låg. Även mycket små mängder av titan, 0,02—
0,03 %, ha visat sig i hög" grad försämra
ledningsförmågan. Med en sådan renhetsgrad går det
bra att tillverka aluminiumtråd med jämn
kvalitet och med ett ledningsmotstånd på 0,0284
ohm/m/mnr vid 20°G, vilket värde IEG fastställde
år 1938 som internationell standard för
hårddragen aluminiumtråd. Man kan med den tråden
uppnå draghållfasthetsvärden på 16 till 23 kg/mm2
och värden på förlängningen på 1,2—2 %.
Det första steget vid tillverkningen av
ledningsmaterialet är gjutningen av metallen i wire-bars
eller trådämnen. Här i Sverige använder man
trådämnen på 100 X 100 mm i tvärsnitt med en
Föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen den 20 april 1945.
DK 021.315.53 : 021.315.1
vikt av 33—35 kg. Gjutningen måste ske på
sådant sätt, att metallen får stor plasticitet, så att
den icke spricker under påkänningarna vid
valsningen. Sprickor i trådämnena tvärs eller längs
valsriktningen komma nämligen igen i den
färdiga tråden.
När ämnet väl är kontrollerat genom röntgen
eller på annat sätt godkänt, börjar valsningen
till valstråd. Efter grovvalsning går ämnet genom
finvalsverket med omväxlande fyrkantiga och
ovala tvärsnitt fram till det sista sticket, som
frambringar den runda valstråden med normalt
ca 10 mm diameter. Man använder i regel 15
stick för att komma ner till denna dimension.
Valsningstemperaturen är av stor betydelse. För
vanliga trådämnen bör den ligga mellan 400 ocli
500°. Neddragningen av valstråden till den
slutliga tråden görs i dragskivor, som för varje
dragning reducera tvärsnittet med 25—30 %. Vid
valsningen och dragningen måste man noga se
till att valsar, dragbänkar och golv äro noggrant
rengjorda, så att inte flagor och damm av koppar
eller andra metaller komma i beröring med
aluminiumtråden. Likaså bör det tillses, att rent
smörjmedel användes i valsarna.
Aluminiumtrådens mjukhet gör, att man måste behandla den
mycket varsammare än koppartråd. Sålunda bör
trägolv läggas in och det är nödvändigt att
använda rulledare i stället för lådledare som vid
koppar.
Ledarna,
deras uppbyggnad och elektriska egenskaper
Utvecklingen inom kraftledningstekniken har
lett fram till tre olika slags aluminiumlintyper,
nämligen helaluminiumlinor, utförda uteslutande
av aluminium, legeringslinor, utförda av en
legering med aluminium som huvudbeståndsdel, och
stålaluminiumlinor, med en kärna av stål och
utanpå den ett eller flera lager av
aluminiumtrådar.
Det som främst karakteriserar aluminium som
ledningsmaterial är dess ringa egenvikt.
Visserligen har aluminiet sämre ledningsförmåga än
koppar, 34,3 mot 57,2 ohm • m/mnr, men
kopparns större ledningsförmåga motsvarar inte på
långt när viktskillnaden, då specifika vikten är
2,7 mot 8,9. Tar man med i beräkningen den
minskade ledningsförmågan ocli vikten, får man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
