Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 november 1945 - Skifferoljeverket vid Kvarntorp, av Sven Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1216
TEKNISK TIDSKRIFT
ugnstyper, som diskuterades, nämligen
kanalugnen och retortugnen av den skotska typen.
Båda dessa ugnar överensstämma däruti, att de
endast äro avsedda för pyrolys av skiffern, medan
någon förbränning av skifferkoksen icke äger
rum. Det erforderliga värmet måste alltså
tillföras på annat sätt. I viss utsträckning kan detta
ske genom förbränning av den efter
oljekonden-sationen erhållna gasen. Denna värmemängd är
emellertid icke fullt tillräcklig ens för själva
pyro-lysugnen, vartill kommer, att vissa nödvändiga
hjälpavdelningar, såsom exempelvis svavelverk
och raffineringsverk, kräva avsevärda
värmetillskott i form av ånga. Någon sorts tillsatsbränsle
måste därför användas vid båda dessa ugnstyper.
De båda ugnarna skilja sig emellertid helt till sin
konstruktiva utformning. I kanalugnen, eller
Industrimetoders ugn, som den kallas efter den firma,
som konstruerat den, lastas den krossade skiffern
på vagnar och får passera genom en lång,
liggande cylindrisk ugn. På båda sidor om vagnarna
ligga rörbatterier, genom vilka passera
förbränningsgaserna från separata eldstäder utanför ugnen. Ett
fläktsystem bringar de upphettade ugnsgaserna
att passera genom vagnarna, varigenom skifferns
temperatur höjes och avgasning åstadkommes.
Den modifierade typ av den skotska
retortugnen, som användes i Kvarntorp, har utarbetats
i Sverige av överingenjör G A Hultman och
bergsingenjör E Gustafson och benämnes därför
Hultman—Gustafsons ugn. Den utgöres av ett antal
stående cylindriska retorter, vilkas övre del är
utförd av järn, medan den nedre består av ett eldfast
keramiskt material. Retorterna äro ungefär 7 dm
i diameter och 8 m höga. De äro sammanbyggda
till block om fyra stycken. Skiffern påfylles
genom en slussanordning i retortens övre del och
den avgasade skifferkoksen tas likaledes ut genom
en slussanordning i retortens övre del och den
avgasade skifferkoksen uttas likaledes genom en
slussanordning i retortens nedre ända. Retorterna
upphettas genom att gas förbrännes i
ugnsrummet omkring dem.
När det gällde att ta ställning i frågan om
metodvalet för kvarntorpsverket, var det från
början klart, att Bergh-ugnar till en viss utsträckning
måste ingå i anläggningen. Något annat
ekonomiskt sätt att erhålla erforderligt värme kunde
icke anvisas. Att anläggningen icke enbart kom
att omfatta Bergh-ugnar sammanhänger bl.a.
med följande förhållanden. I Bergh-ugnen ske
inom samma ugnselement två skilda processer,
dels avdrivning av oljegaserna och dels
förbränning av skifferkoksen. Detta har gjort, att ugnen
har blivit till sin konstruktion rätt invecklad med
ett mycket stort antal små retorter. Den
beräknades bli relativt dyr i anläggning och man
fruktade, att den skulle ge ett lägre oljeutbyte än de
andra ugnarna, vilka voro byggda uteslutande
med tanke på oljeavdrivningen. Härtill kom att
Bergh-ugnarna för att fungera tillfredsställande
krävde en relativt långt driven nedkrossning av
skiffern och samtidigt en noggrann bortsortering
av den finaste stybben, vilket medförde en rätt
stor skifferförlust. De båda andra ugnstyperna
krävde icke samma nedkrossning som Berglis.
Slutresultatet av ledningens överväganden blev,
att verket skulle bestå av Bergh-ugnar i sådan
utsträckning, att överskottsgasen från dem kunde
beräknas räcka som värmekälla, dels för de ugnar
av annan typ, som uppfördes, och dels för
alstring av den ånga, som behövdes inom verket.
På detta sätt kom man fram till en anläggning,
som bestod av Bergh-ugnar för ungefär halva
den beräknade oljeproduktionen — inrymda i
två ugnshus — samt andra ugnstyper för den
andra hälften av produktionen. Att man
därvidlag gick in för de båda systemen sammanhängde
med ledningens önskan att under kontinuerlig
drift i fullstor skala skaffa sig erfarenhet om de
olika faktorer, som inverkade på ugnarnas
ekonomi. Båda typerna bedömdes nämligen vara
fullt användbara och ingen syntes kunna ges klart
företräde före den andra. Endast genom ett
noggrant aktgivande på alla data under en längre
period, kunde man beräkna att få frågan klarlagd.
Den första ugn, som blev färdig, var
Industrimetoders ugn, vilken igångkördes i maj månad
1942. Hela den första utbyggnadsetappen var
färdig på sommaren 1942 och motsvarade
ungefär vad man hade väntat sig ur
kapacitetssynpunkt.
Under tiden hade emellertid
försörjningssituationen för flytande bränslen blivit sådan, att
Bränslekommissionen ansåg det vara nödvändigt att
fortsätta utbyggnaden av kvarntorpsverket. Bolaget
började därför planlägga en utvidgning av
produktionskapaciteten till 70 000 m3/år.
Ljungströms metod
Då det alltså på sommaren 1942 återigen gällde
att välja system för den fortsatta utbyggnaden,
hade man emellertid icke endast de tidigare kända
ugnskonstruktionerna att ta med i beräkningen.
Det hade nämligen under tiden framkommit ett
från alla dessa metoder belt avvikande sätt att
utvinna oljan, nämligen genom att upphetta
skiffern "in situ", dvs. utan att bryta den, och från
fyndigheten bortleda endast de oljeförande
gaserna. Uppslag till sådana metoder liade
framförts till bolagets ledning redan då den första
utbyggnadsetappen planlades men hade vid
denna tidpunkt icke varit tillräckligt utarbetade och
framför allt icke i praktisk drift utprovade,
varför man då icke vågat räkna med detta system
såsom en användbar metod. På eftersommaren
1942 hade man emellertid redan fått viss
erfarenhet 0111 en av dessa metoder, nämligen den som
föreslagits av dr-ingenjör Fredrik Ljungström.
Denna metod gick i princip ut på, att skiffer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
