Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 november 1945 - Skifferoljeverket vid Kvarntorp, av Sven Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1945
1217
massan skulle upphettas till den för pyrolys
erforderliga temperaturen genom elektriska
element, nedsänkta i vertikala borrhål, som
neddrivas genom skifferlagret. De vid upphettningen
bildade oljegaserna skulle genom andra borrhål
bortledas och genom rörledningar överföras till
kondensationsanläggningar. Redan vid årsskiftet
1940—1941 hade Ljungström utfört vissa
förberedande laboratorieförsök, vilka tydde på, att
denna väg till oljeutvinning ur skiffern kunde
vara framkomlig. I början av 1941 träffades
mellan Svenska Skifferolje AB och Ljungström ett
avtal av innebörd, att bolaget förvärvade hans
metod och att han ställde sig till förfogande som
ledare för det fortsatta experiment- och
utvecklingsarbetet. Sedan våren och sommaren 1941
huvudsakligen ägnats åt kalkyler och
laboratoriearbeten, iordningställdes på hösten ett
försöksfält i närheten av Kvarntorp och här utfördes i
oktober 1941 det första fältförsöket, vid vilket
ungefär 1 t olja utvanns. Ett intensivt
forsknings-och experimentarbete bedrevs därefter i syfte att
så fort som möjligt lösa den mängd av teoretiska
och praktiska problem, som måste
genomarbetas, innan denna helt nya metod kunde bli
användbar i industriell drift. Med för ändamålet
särskilt anvisade medel planerades ett avsevärt större
experimentfält, som emellertid icke kunde bli
klart för igångsättning förrän på senhösten 1942.
Kvarntorpsverket
När planen till den andra utbyggnadsetappen
vid Kvarntorp uppgjordes sommaren 1942,
förelågo alltså inga erfarenheter från Ljungströms
större experimentfält. Icke förty ansåg man sig
ha fått så pass god kunskap om metodens
möjligheter, att man vågade lita till den åtminstone
för en del av den beramade
kapacitetsutvidgningen. Planen kom därför att innebära, att
ugnsanläggningarna skulle utökas så långt som
vissa centrala delar av verket, i första hand
grovkrossnings- och transportanläggningarna,
medgåve, medan den resterande oljekvantiteten
skulle utvinnas vid ett Ljungström-fält.
Bergli-anläggningen skulle utökas med en ugn, som var
50 % större än de tidigare, varjämte en ny
kanalugn skulle uppföras. Denna senare kanalugn
avvek såtillvida från den första, som den
kombinerades med en noduliseringsanläggning,
avseende att möjliggöra avgasning av den
skiffer-stybb, som uppstod vid nedkrossningen.
Avgasning även av skifferstybben var för övrigt en
förutsättning för att de centrala anläggningarna
skulle räcka till för att behandla den erforderliga
skifferkvantiteten. Med godkännande av denna
plan beslöt riksdagen i mars 1943, att
kvarntorpsverket skulle utbyggas till en kapacitet av 70 000
m3/år olja. Arbetet med nyanläggningarna
påbörjades omedelbart och voro i stort sett
avslutade i juni 1944.
För att tillföra samtliga ugnar den erforderliga
skiffermängden måste årligen brytas en kvantitet
av 1 300 000 t berg. Från skifferbrotten
transporteras den brutna skiffern till den centrala
grovkrossningsanläggningen med 8 t lastbilar.
Den passerar först en grovkross och transporteras
sedan till en sorteringsanläggning, där den i
skiffern inblandade kalkstenen, orstenen,
bortplockas. Skiffern går vidare till en
finkrossanlägg-ning, där den nedkrossas till maximalt 150 mm
storlek. Den färdigkrossade skiffern föres på ett
transportband till en central siktnings- och
siloanläggning, där den uppdelas i tre kornklasser,
nämligen gods över 30 mm, som är avsett för
Industrimetoder- och
Hultman—Gustafson-ugnarna, gods mellan 30 och 5 mm, avsett för
Bergh-ugnarna, samt slutligen stybb, dvs. gods
under 5 mm. Från den centrala siloanläggningen
fördelas godset på de sex destillationsugnarna,
nämligen de tre Bergh-ugnarna, de två
Industrimetoder-ugnarna och
Hultman—Gustafsonugnen. Avfallet, dvs. askan från Bergh-ugnarna
och skifferkoksen från de andra ugnarna,
transporteras med linbana ut på upplag. Gaserna från
de skilda destillationsanläggningarna överföras
till en i anslutning till varje ugn uppförd
kon-densationsanläggning, där den huvudsakliga delen
av råoljan utvinnes.
De okondenserbara gaserna från samtliga
anläggningar, vilka bl.a. innehålla svavelväte, ledas
därefter till svavelverken. Här utvinnes deras
svavelinnehåll i form av ett mycket rent
elementärt svavel. Produktionen upgår till ungefär 2 000
t/månad. Från svavelverken går gasen vidare till
en gasbensinanläggning, där man erhåller de
lättaste oljefraktionerna, gasbensinen, som icke
har utvunnits i de första
kondensationsanlägg-ningarna. Den därefter kvarstående okondenser
bara gasen, innehållade sådana lätta kolväten,
som icke vid normalt tryck och temperatur
kondenseras, användes dels i Industriinetoder-ugnar
na och i Hultman—Gustafson-ugnen, där de
fölbrännas för att ge den erforderliga värmen, och
dels i en ångpanneanläggning. Ånga produceras
dessutom i avgaspannor, nedsatta i de olika
ugnarnas rökgaskanaler. Sammanlagt har
anläggningen en kapacitet av ca 75 t/h ånga.
Hela denna ångmängd är icke erforderlig inom
verket. Icke heller behövs ånga av så högt tryck
som ångpannetrycket, vilket är 25 at.
Ångtill-gången medger därför en betydande
kraftalstring, för vilket ändamål finns en kraftcentral
med två ångturbiner om vardera maximalt
8 000 kW, nämligen en mottrycksturbin och en
kondenseringsturbin. vilka beräknas bli
fullbelagda.
För råoljans behandling finns en
toppnings-anläggning, avsedd i första hand för att befria
pannbräniioljaii från de lättare beståndsdelarna
och därigenom höja dess flampunkt, så att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
