Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 8 december 1945 - Jäsningsindustrierna som leverantörer av näringsmedel och läkemedel, av Harry Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 december 1945
1355
cum vid odling i ett syntetiskt kvävefritt substrat
under luftgenomblåsning synes vara T. utilis
överlägsen med avseende på koncentrationen av
vissa biofaktorer. Sålunda fastställdes en
vitamin-Bj-halt hos Azotobactercellerna av ungefär 45 y/g
torrvikt. Detta är mycket mer än vad T. utilis
producerar under liknande förhållanden.
Biotin-halten visade sig vara två och en halv gånger
större än i torkad bryggerijäst, dvs. ca 6 yl g
torrsubstans (enligt Lee & Burris83’76 innehåller
Azoto-bacter Vinlandii 3,5 yl g biotin och 325 yl g
riboflavin) .
I detta sammanhang bör hänvisas till Virtanens84
sedan 1935 pågående undersökningar över den
assimilation av atmosfäriskt kväve, som äger rum
i baljväxternas rotknölar, med hjälp av en i dessa
levande bakterie, Rhizobium leguminosarum. Det
har helt nyligen lyckats Virtanen att visa, att
denna bakterie även i renkultur, isolerad från
värdplantan, vid närvaro av hemoglobin och
oxalättiksyra har förmåga att assimilera luftens
kväve.
Mikrobiell fettsyntes
Omfattande försök till mikrobiell fettsyntes ha
under de senaste åren utförts vid KTH med
finansiellt stöd av Ingeniörsvetenskapskademien.
Under den första tiden utfördes undersökningarna i
samarbete med Lantbrukshögskolans
mikrobiologiska institution, Stockholms Högskolas
biokemiska institut samt Statens Institut för
Folkhälsan (Nilsson, Enebo och Brunius85; Nilsson,
Ene-bo, Lundin och Myrbäck86 samt Enebo, Elander,
Berg, Lundin, Nilsson och Myrbäck87).
Den mikrobiella fettsyntesen framstod redan
från början som en betydligt svårare sak än
äggvitesyntesen. Redan mot slutet av förra
världskriget konstaterade Lindner, att jäst i allmänhet
icke är lämplig för fettsyntes på grund av att dess
fettbildningsförmåga är låg. Lindners försök, som
först på senare år publicerats i censurerat skick,
utmynnade i teknisk fettframställning med en
mycelbildande mikroorganism, Endomycopsis
vernalis. Denna måste odlas i flata skålar,
varför metoden blev mycket dyrbar. Fabrikationen
nedlades efter ganska kort tid.
Något väsentligt nytt på området framkom icke
förrän 1943, då undersökningarna på KTH redan
påbörjats. Damm meddelade då, att vissa
Fusa-rium-arter kunde odlas submerst på samma sätt
som jäst och därvid producera mycket fett.
Metoden, som patentsöktes 1938 i Tyskland, är dock
ingalunda idealisk och måste anses underlägsen
den som nu utarbetats vid KTH.
Plattkulturer av jäst äro ofta ganska fettrika,
men så snart jästen odlas i närlösning under
luftgenomblåsning, sjunker fetthalten i de flesta fall
till 3—10 %. Märkligt nog visade sig
Rhodoto-rulaarter utgöra ett undantag, och efter en
genom-prövning av ett stort antal arter utvaldes Rhodo-
torula gracilis för vidare försök. Så småningom
lyckades det att driva upp fetthalten, i vissa fall
till över 60 %, varvid per 100 g socker erhölls
ca 20 g fett (20 g fett motsvarar i näringsvärde
ca 40 g äggvita). En fetthalt av 60 % i jäst måste
betraktas som enastående. Fetthalten hos den
dittills kraftigaste fettbildaren, Endomycopis
vernalis, är maximalt ca 40 %.
Följande tabell visar en jämförelse mellan
näringsvärdet hos Rhodotorula gracilis och
Torulop-sis utilis. Av 100 g socker bildas
Rh. gracilis T. utilis
% g kal % g kal
torrjäst ....... 33 53
fett ........... .... 60 20 190 5 3 29
äggvita ........ . . . . 12 4 23 55 29 165
kolhydrater . . .. 25 8 33 33 17 71
32 246 49 265
Den fettrika jästen ger helt naturligt lägre utbyte
än den fettfattiga, på grund av att fettbildning i
energetiskt hänseende fordrar en större mängd
socker än äggvite- och kolhydratbildningen.
Tabellen visar, att man utvinner lika stort
näringsvärde av sockret, om man framställer fettjäst som
äggvitejäst.
En cell av Rh. gracilis, som innehåller ca 60 %
fett, har ett märkligt utseende i mikroskopet.
Kring en väldig fettvakuol ligger den övriga
cellsubstansen som ett tunt skikt. Denna struktur
hos jästen möjliggör, att fettet kan utvinnas på
ett mycket enkelt sätt. Den fuktiga jästen kokas
15 min med svag (2-procentig) saltsyra, varvid
cellmembranen hydrolyseras. Större delen av
fettet kan nu utvinnas i oförändrat skick genom
extraktion. Hos vanlig jäst med låg fetthalt är fettet
intimt förenat med cellens övriga beståndsdelar,
varför en mycket stark nedbrytning av cellen är
nödvändig för att fettet skall bli frilagt.
För att uppnå högsta fettutbyte synes det vara
nödvändigt, att odlingen utföres i två faser: en
tillväxtfas med måttlig fettbildning och en
mognadsfas, under vilken fettbildningen är mycket
framträdande. Genom inskränkning i tillförseln
av närsalter mot slutet av tillväxtfasen förbrukas
större delen av närsalterna, och mognadsfasen
inträder. Vid kontinuerlig odling, vilken f.n.
prövas, uppdelas odlingen på flera apparatenheter.
Den kontinuerliga fettjästodling, som patenterats
i Tyskland, ger enligt patentet endast 15—20 %
fett i jästen och synes icke vara baserad på
separation av faserna för tillväxt och fettbildning.
Fettrika celler av Rh. gracilis ha en djupt röd
färg. Av flera forskare, framför allt Lederer samt
Fromageot och Tschang85, har fastställts, att
Rho-dotorulaarternas röda och gula färgämnen delvis
äro av karotinoid natur. Nilsson, Enebo och
Brunius visade, att Rh. glutinis hade en tydlig
vitamin A-verkan85. För närvarande är en odling av
Rh. gracilis, innehållande 60 % fett, föremål för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
