Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 51. 22 december 1945 - Verkstäder i berg, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 december 1945
1393
Verkstäder i berg
Direktör Ragnar Liljeblad, Västerås
Frågan om verkstäder i berg blev aktuell hos
Asea under kriget. Redan på våren 1940, då Asea
genom en ingenjör biträdde att organisera och
rationalisera arbetet vid Mariebergs
Ammunitionsfabrik, försökte jag intressera
Industrikommissionen för att stoppa den ifrågasatta
förflyttningen av ammunitionsfabriken till Karlstad och
i stället spränga in den i berg i Stockholm, där ju
möjligheterna att få kvinnlig arbetskraft under
ett krig var betydligt större. Man ansåg sig
emellertid vid denna tid inte kunna lyssna på
några sådana förslag. Jag sökte även väcka
intresse på annat håll, men det var först sedan
direktör G Wallgren tagit sitt berömvärda
initiativ till bergverkstaden hos Munktell i Eskilstuna
och visat hur förstklassig i alla avseenden en
sådan verkstad kan utföras, som isen var bruten
och man började intressera sig för frågan även
på andra håll. Tyvärr tycks intresset åtminstone
bland vissa myndigheter nu sedan kriget slutat
slagit om till sin motsats. Det var rykten om
att man rent av planerade att ställa allvarliga
hinder i vägen för framtida bergverkstäder, som
kom mig att föreslå Svenska Teknologföreningen
att ta upp hela denna fråga på ett allmänt möte
för objektiv diskussion.
Att en bergverkstad ur försvarssynpunkt är
överlägsen andra utföranden behöver ju ej
diskuteras, och att ett inrymmande av åtminstone en
del av vår ur försvarssynpunkt viktigaste industri
i skyddat läge i berg är av största värde för hela
vår försvarsberedskap behöver väl knappast
påpekas. Det är verkligen ganska typiskt för den
mänskliga korttänktheten och omdömeslösheten
när man omedelbart efter slutet av detta krig,
lika väl som efter det förra, genast anser sig
kunna bortse från sådana synpunkter, och detta
trots att man åtminstone denna gång allmänt
torde vara ense om att något verkligt
fredstillstånd i världen knappast är att vänta.
Vad jag emellertid här särskilt skulle vilja
framhålla är, att även om vi bortser från
försvarssynpunkterna fördelarna med bergverkstäder i
många fall är så stora, att några förnuftiga skäl
för att motarbeta dem ej kan dras fram. Alla
stadsplanearkitekter är väl numera ense om att den
nuvarande storstaden ur social synpunkt är ett
Inledningsanförande i Svenska Teknologföreningen den 17 oktober 1945.
DK 624.035.4
658.2(24)
oting. Vi gör allt för att minska arbetstiden och
öka människornas fritid men samtidigt tvingar
storstäderna människorna att använda timmar av
dagen för resorna till och från arbetet. På samma
gång stiger trafikproblemen trafikexperterna över
huvudet. Man har, skulle jag tro, därför allt mer
kommit till den uppfattningen, att det är
nödvändigt att i långt större utsträckning än hittills
sammanföra industrianläggningar och
bostadsbebyggelse, vare sig det nu sker i form av de så
omskrivna drabantstäderna omkring en central
administrativ kärna eller inom en mera
konventionell stadsbyggnadsplan. Det är emellertid
ganska tydligt, att ett sådant sammanförande av
industri- och bostadsbebyggelsen underlättas i hög
grad om industrin, i de fall där berg finnes till
hands, kan sprängas in under jorden, under
det att bostadsbebyggelsen ligger ovanpå såsom
punkthus eller enfamiljshus i en relativt orörd
natur. Vi har för Aseas del uppgjort ett sådant
förslag i Västerås, som jag om en stund skall visa
några bilder av. Jag vill alltså starkt framhålla,
att även ur rent social och fredlig synpunkt kan
stora fördelar uppnås med insprängning av
industrin i berg.
Naturligtvis minskas dessa sociala fördelar om
det kunde bevisas att trivseln i arbetet för de
arbetande skulle vara avgjort sämre vid arbete i
moderna bergverkstäder. Hitintills tror jag
emellertid ej att erfarenheten givit några belägg
härför. Visserligen kan man i dylika frågor ej
bagatellisera den mänskliga känsloinställningen. En
känsla är ett psykologiskt faktum, som ej kan
diskuteras bort, men — och detta vill jag starkt
framhålla — det gäller här känslorna hos dem
som verkligen arbetar i verkstäderna i fråga, ej
känslorna hos någon herre i ett ämbetsverk, som
sitter vid sitt skrivbord och därvid kanske får en
obehaglig känsla vid tanken på att behöva lämna
detta för att krypa under jorden och leva som
grottmänniska, som det så vackert heter. Även
om förnuftet ej utan vidare kan kommendera
känslan är det dock ganska säkert att dylika
känslor mot att arbeta under jorden med
propagandans hjälp så småningom skulle kunna
suggereras fram, men jag anser det skulle vara i högsta
grad ansvarslöst att försöka detta.
När man tror sig kunna utgå från en naturlig
och inneboende motvilja mot att arbeta under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
