Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1946 - Arbetskraftbehovet för ett modernt kraftverk, av B R - Amerikansk snabbåterinkopplingsteknik, av B R - Modern amerikansk portalstolplinje, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 januari 1946
lt
Fig. 2. Tidkurva för antalet
dagsverken för tillverkning
av turbiner, generatorer
och transformatoier.
..... turbiner
..... generatorer och
transformatorer
- totalt
dessa tillkommande arbeten skulle i det närmaste
fördubbla den ovan angivna totalsiffran.
Håller man sig till den ovanstående beräkningen för de
största arbetsobjekten finner man, att bygget givit full
sysselsättning åt 674 arbelare under fem hela år. Det
verkliga antalet arbetare har givetvis varit starkt varierande.
Fig. 1 visar arbetarantalet på byggnadsplatsen. I fråga om
de övriga arbetarna har liknande diagram, fig. 2, kunnat
uppgöras endast för tillverkningen av turbiner, generatorer
och transformatorer. De båda diagrammen ge emellertid
en god uppfattning om kraftverksbyggenas inverkan på
arbetsmarknaden.
Det påpekas att kraftverksbyggena bereda arbetstillfällen
huvudsakligen för kvalificerade arbetare, vilket är en
fördel med detta slag av arbetsobjekt. Av de vid Verbois
sysselsatta arbetarna utgjordes i medeltal endast 62 man
av arbetslösa, dvs. arbetare från andra fack. Den
okvalificerade arbetskraften sysselsattes uteslutande vid de
egentliga byggnadsarbetena, vilka till 20 % utfördes av arbetare
av denna kategori (Elektr. Verwertg 1944/45 h. 8). BR
Amerikansk snabbåterinkopplingsstatistik. Som
fortsättning på tidigare framlagd statistik för
snabbåterin-kopplingsbrytare meddelas från American Gas and Electric
Service Co. en sammanställning av senaste nio års
drifterfarenheter. Statistiken omfattar 91 brytare för 154, 132.
88 och 66 kV, vilka skydda en total linjelängd av
2 630 km. De flesta erfarenheterna härröra från 130 kV
systemet, som har 60 av brytarna och 2 200 km av den
skyddade linjelängden. Nätet matas huvudsakligen från
ångkraftstationer men har dessutom ett mindre tillskott
av vattenkrafteffekt. Med angränsande nät förekommer
en omfattande samköming.
Under de nio åsksäsonger, som statistiken omfattar, ha
förekommit 635 utlösningar på grund av överslag på linjer
med återinkopplingsbrytare. Av dessa voro 84 %
enkel-linjefel, medan återstående 16 % berörde båda
branscherna i dubbellinjer. Av de 635 felen ledde 89,8 % till lyckad
återinkoppling, medan övriga 10,2 % medförde definitiv
utlösning. Bortser man från 8 fel, som voro bestående —
linbrott, skadade stolpar, genomslag i ventilavledare och
brusten isolatorkedja vid islast — minskas antalet
misslyckade återinkopplingar till 9 %. För dubbellinjerna är
antalet misslyckade återinkopplingar procentuellt dubbelt
så stort som medeltalet för samtliga linjer eller ca 20 %,
men i 80 % av dessa fall lyckades ålerinkopplingen för
den ena linjen. Det sämre resultatet för dubbellinjerna
härrör till avsevärd del från en 132 kV sträcka, för vilken
det på grund av särskilda omständigheter — låg
kortslutningseffekt, ej uttagen transformatornollpunkt — varit
svårt att få de fyra brytarna att arbeta synkront.
För två enkellinjer, som uppvisa ett flertal misslyckade
återinkopplingar, ha i samtliga fall maximalreläerna i alla
tre faserna indikerat, varför orsaken sannolikt varit, att
systemen gått för mycket ur fas, innan förbindelsen
åter-knutits.
Ett anmärkningsvärt resultat föreligger från en 130 km
lång 132 kV dubbellinje. På denna inträffade från maj 1940
till november 1944 27 enkellinjefel och 4 dubbellinjefel,
vilka samtliga ledde till lyckad återinkoppling. Innan
åter-inkopplingsbrytarna infördes var det vid dubbellinjefel
nästan omöjligt alt biinga systemen i fas utan att först
koppla bort en del av belastningen, och installationen har
sålunda i detta fall blivit en utmärkt lösning på ett
besvärligt driftproblem.
De goda erfarenheterna anses berättiga till påståendet,
att snabbåterinkoppling för primärlinjerna utgör den mest
ekonomiska och pålitliga metoden att förbättra
driftsäkerheten. Även för linjer med medelhög och lägre spänning
anses snabbåterinkoppling väl motiverad. Det är emellertid
önskvärt att åstadkomma billigare manöverdon och reläer.
En ytterligare förbättring av
snabbåterinkopplingsstati-stiken anses möjlig genom hastigare bortkoppling av felet
och motsvarande avkortning av det spänningslösa
intervallet. Goda förhoppningar fästas vid en nykonstruerad
brytare med en bryttid av 3 p och ett spänningslöst
intervall av 12 p (El. Engng 1945 h. 5). BR
Modern amerikansk portalstolplinje. Boston Edison
Co. har 1940—1941 byggt en ny 110 kV linje mellan
Med-way och Frainingham. Linjen, som är 19 km lång, är
intressant, såtillvida att den konstruerats med konsekvent
tillämpning av de nyare teorierna för åskskydd och man
därvid tydligen kommit fram till ungefär samma utförande
som sedan några år tillämpats här i Sverige för
jordline-försedda trästolplinjer för högre spänningar, exempelvis i
inledningsskydd.
Den nya linjen är byggd med portalstolpar av trä och
försedd med genomgående jordlinor, förlagda på
stolp-topparna och jordade i varje stolpe. Konstruktionen är
utförd med tanke på att i full utsträckning utnyttja trät
för isolationen. Isolationen mot jord utgöres sålunda av
3,9 m trä i serie med åtta 10" isolatorelement.
Stötöver-slagsspänningen för isolatorkedjan är omkring 750 kV
och för trästräckan i torrt tillstånd 2 000 kV. För
kombinationen trä—isolatorkedja har den positiva
överslagsspänningen genom prov konstaterats vara omkring 2 200
kV torrt och 1 300 kV i regn.
Avstånden i stolpen äro valda så att
överslagshållfastheten för trä och isolatorer är ungefär densamma som
för luftsträckan mellan ljusbågsringarna och närmaste
jordade del. För att uppnå den erforderliga trästräckan
i serie med isolatorkedjan utan tillgripande av extremt
långa reglar har man anslutit nedledningen från jordlinan
2,4 m ut från stolpen och dragit in nedledningen till
stolpen på ett avstånd under regeln, som är minst lika med
jordlinans höjd över regeln. I spännstolpar, där linorna
äro infästade i regelhöjd, äro stolparna förlängda 1,2 m
för att avstånden mellan jordlinor och strömförande ledare
skola bli tillräckliga.
I den trakt, där ledningen går fram, är det inte ovanligt
att stolpmotstånden, om markledare saknas, gå upp till
300 ohm. Det skulle därför icke vara effektivt att
till-lämpa hög isolation för linjen, om man inte samtidigt
nedbringade jordmotstånden. I detta sammanhang anges
som tumregel att jordmotstånden icke böra vara högre
än 1 ohm per 100 kV isolationsnivå, en princip, som väl
kan tillämpas i USA men som här i Sverige med den
betydligt sämre ledningsförmågan hos marken skulle leda
till mycket dyrbara jordningar. Linjen är försedd med en
genomgående markledare, som är förbunden med
nedled-ningarna från jordlinorna i varje stolpe. Enär
medelspann-längden är endast 120 m tar praktiskt taget hela längden
av markledare verksam del i avledningen av
blixtströmmarna. För linjer med korta spannlängder anses det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
