Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 12 januari 1946 - Värmemätningsproblemet, av Sten Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
j 25
Värmemätningsproblemet
Major Sten Sjöstedt. LSTF, Stockholm
Sedan distribution av värme från centrala
pannanläggningar börjat mera allmänt införas under
1900-talets första decennier, framkom tanken på
att kunna mäta vär och ens värmeförbrukning.
Man gjorde jämförelse med gas och elektricitet,
vilka förbrukningsartiklar ofta äro av betydligt
mindre storhetsordning ur kostnadssynpunkt än
värme. Att mäta värmemängder erbjöd
emellertid vissa svårigheter. Det gällde inte bara att finna
en tekniskt antagbar lösning utan även en
ekonomisk, så att fördelarna med
mätaranläggning-en verkligen helt motsvarade kostnaderna härför.
Allmänna grunder
Man kan lämpligen skilja på sådana
mätmetoder, där den tillförda värmen, överförd med t.ex.
vatten, mätes vid tilloppet till förbrukaren —
mängdmätning — och metoder, där mätningen
sker i de punkter, där värmen avges —
punktmätning.
Mängdmätning sker genom att ett instrument
inkopplas i den ledning, som tillför värmen,
eventuellt med erforderlig shunt. Man bör om möjligt
välja inkopplingspunkten så, att den totala till
viss förbrukningsenhet tillförda värmeängden kan
mätas med ett enda instrument. Detta kräver
särskild planläggning av ledningssystemet och
härvid får en avvägning göras, så att med hänsyn till
såväl anläggnings- som driftkostnad mest
ekonomiska resultat erhålles. Vid relativt lågt
mätar-pris ställer det sig ofta billigare med flera
åtskilda mätarpunkter än med en central.
Mätaren skall vid mätning av värmemängd,
avgiven i form av varmt tappningsvatten, integrera
vattnets temperatur och mängd, eventuellt
vattnets temperatur, hastighet och tiden. Då det gäller
cirkulerande värmeledningsvatten, måste man vid
mängdmätning mäta även det återgåendes
värmemängd eller rättare sagt skillnaden mellan
tilllopps- och återgångsvärmemängderna.
Man erhåller värmemängden Q i kcal mellan
tidpunkterna U och t3 (i timmar)
t,
Q= $q-c(&t — &a)dt
h
där q = vattenflödet i kg/h,
c = vattnets sp. värme i kcal/kg°C,
■&t = vattnets temperatur i tilloppsledningen
i °G,
DK 536.6 : 697.3
= vattnets temperatur i
återgångsledningen i °C.
eller vid konstant temperaturdifferens — ftä —
— O under tiden T (timmar)
Q <= q ’ c ’ e-T
Punktmätning, som avser mätning av utstrålad
värme från ytor, sker med instrument, som
registrerar temperaturen i punkten i fråga
multiplicerad med tiden. Totala värmeavgivningen från
en yta (t.ex. radiator) erhålles genom att integrera
hela ytans värmeavgivning antingen så, att
medeltalet från olika placerade mätpunkter tas, eller
så att mätpunkten placeras i en punkt, där för
hela ytan medeltemperatur eller rättare sagt
me-delvärmeavgivning per ytenhet föreligger. Genom
att avpassa mätinstrumentets skala kan detta
ange ungefärliga totala värmeavgivningen från varje
värmeavgivningsenhet (radiator), dvs.
instrumentet tjänstgör som mängdmätare.
Man erhåller här värmemängden i kcal mellan
tidpunkterna t1 och t2( i timmar):
h
där A = värmeavgivningsytan i m2,
k = värmarens värmeavgivningskoefficient
(Ar-värde) i kcal/m2h°C,
= värmarens medeltemperatur i °C,
= rumstemperaturen
eller om temperaturerna äro konstanta under
tiden T (timmar):
Q = A’ k (■&„ — ér)’T
Man kan normalt anse
ftt +
där ftt — vattnets temperatur i tilloppsledningen
vid radiatorn,
# — vattnets temperatur i
återgångsledningen,
dvs.
Kalorimätning och fördelningsmätning
Innan man bestämmer sig för mätsystem, bör
man klargöra för sig vad som med mätningen
avses. Gäller det att få exakt uppgift om förbrukade
värmeenheter, måste en kalorimätare användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
