Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - Fotogrammetri och teknisk kartläggning, av Bertil Hallert och Per Olof Fagerholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
j 83
gälla, att de fel, som kunna tillåtas i kartan, ej få
uppgå till sådana belopp, att de märkbart
inverka på summan av övriga, vid kartans
användning ofrånkomliga fel. Eftersom enstaka fel
à priori knappast kunna uppskattas, torde
medelfel böra användas vid denna kvalitetskalkyl och
erforderliga beräkningar utföras enligt medelfelets
fortplantningslag.
Principiellt torde noggrannhetsbegreppen böra
hänföras till punkter i den slutliga kartan.
Toleranser eller felgränser böra ånge de högsta
till-låtna avvikelserna emellan läget i plan och höjd
hos kartans punkter i jämförelse ined
motsvarande terrängpunkter. För vissa ändamål bör
såsom tillåten tolerans kunna betraktas det
tillfälliga maximal fe let, vilket innebär, att mindre
avseende fästes vid systematiska fel inom en viss
region. Detta sammanhänger med att ev. genom
systematiska (ensidigt verkande) fel
kontinuerligt uppkommande regional förskjutning av
kartbilden, vilket kan medföra höga värden på
maximi- och medelfel, stundom icke behöver
utgöra någon reell nackdel. En minskning av
de dyrbara geodetiska stödmätningarna vid
foto-grammetrisk kartläggning och desammas
ersättande med fotogrammetriska mätningar kan
nämligen under vissa förhållanden medföra
dylika regionala förskjutningar. Detta gäller även
i enstaka fall i fråga om höjdfelen, varvid
toleranserna dock i regel måste sättas mycket snävt
vid relativt plan terräng med hänsyn till
vatten-avrinningsförhållandena. Självfallet böra
dessutom olika toleranser kunna användas inom olika
partier av en och samma karta.
Om toleransen betraktas såsom maximalfel i
felteoretisk bemärkelse, bör den vanliga normen
kunna tillämpas, att medelfelet skall ligga inom
en tredjedel av maximalfelet, oavsett att felen i
t.ex. en fotokarta ej äro att hänföra enbart till
gruppen tillfälliga fel. Det är av naturliga skäl ej
möjligt att, sedan kartan framställts, verifiera dess
noggrannhet i alla punkter. Då en viss kontroll
alltid måste anses önskvärd, såväl ur
konsumentens som ur producentens synpunkt, bör vid själva
kartframställningen arbetet så organiseras, att
erforderligt antal överbestämningar erhålles för
beräkning av ett tillförlitligt medelfel.
Vid hittills använda terrestra metoder finnas för
stommätningen i regel detaljerade bestämmelser
för maximalfel (Mätningsförordningen av år 1920
med verkställighetsföreskrifter). För
detaljmätningen finnas däremot i allmänhet inga närmare
bestämmelser angivna utöver den allmänna
normen, att till läget fullt bestämda detaljer skola i
förhållande till stomnätet eller mätningslinjenätet
bestämmas med så stor noggrannhet, som kan
tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande
skalor. Om denna norm i allmänhet följes är
veterligen ej undersökt. Otvivelaktigt skulle dylika
undersökningar vid terrester kartframställning
innebära väsentligt ökade kostnader, om de skulle
tillämpas i varje speciellt fall.
Helt annorlunda ställa sig dessa förhållanden
vid kartframställning enligt fotogrammetriska
metoder, då kartans stomme förtätas på
foto-grammetrisk väg. I direkt samband med denna
förtätning kan nämligen utan större besvär eller
kostnader ett antal punkter överbestämmas, som
sedan kunna tjäna såsom kontroll av detaljerna i
den slutliga kartan. På så sätt kan för varje karta
en tämligen tillförlitlig uppgift om den verkliga
noggrannheten erhållas och således en direkt
jämförelse göras emellan önskad och faktiskt
erhållen kvalitet. Det är givetvis forskningens
uppgift att så utforma och klassificera
framställningsmetoderna, att tillräckligt goda resultat erhållas
för minsta möjliga kostnad. Viktigt är dock att de
redan nu använda metodernas kvalitet
undersökes, vilket ännu ej synes tillfredsställande
genomfört.
För att kunna genomföra ovan skisserade
förslag är det givetvis lämpligt att redan från början
indela kartor i noggrannhetsklasser, där
gränserna emellan klasserna utgöras av lämpligt
avvägda, tillåtna toleranser. För att en karta skall
kunna hänföras till en viss klass fordras enligt
ovan, att dess medelfel ej överstiger en tredjedel
av övre klassgränsen.
I denna uppsats användes följande indelning:
Noggrannhetsklasser i planet (toleranserna
hänföras till kartan)
Klass Tolerans
mm
Pl ........................... 0,3
P2 ........................... 0,5
P3 ........................... 1,0
P4 ........................... 1,5
P5 ........................... 2,0
P6 ........................... 3,0
P7 ........................... 4,0
etc.
Noggrannhetsklasser i höjd (toleranserna
hänföras till terrängen).
Höjdpunkter
Klass Tolerans
m
Hl ........................... 0,1
H2 ........................... 0,3
H3 ........................... 0,5
H4 ........................... 1,0
H5 ........................... 1,5
H6 ........................... 2,0
117 ........................... 3,0
etc.
Nivåkurvor
Hitintills synas inga noggrannhetsbestämmelser
för nivåkurvor ha tillämpats i Sverige. Utomlands
har emellertid för dylika uppgifter använts
Koppes formel, enligt vilken nivåkurvors
noggrannhet bestämmes bl.a. med hänsyn till
terränglutningen
mh = a + b ’ tg <x
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
