Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - En informationsdag för industriell formgivning, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
\ TEKNISK TIDSKRIFT
det sociala: att förbättra gemene mans miljöer, dels det
ekonomiska: att utvidga den engelska exportmarknaden.
Detta arbete lär bedrivas med mycken målmedvetenhet.
Meningen med denna konferens är att diskutera det
lämpligaste sättet att angripa det i sina praktiska detaljer
synnerligen komplicerade formgivningsproblemet.
Näste inledare var professor Edy Velander, som talade
om de nya möjligheter, som konstmassorna har medfört
för konstruktörerna. Byråchef Åke von Zweigbergk
redogjorde för de alternativ som finns, då det gäller att skydda
ny formgivning av industriföremål mot efterapning,
nämligen patentskydd, mönsterskydd och konstverksskydd.
Patentskyddet förutsätter att det är fråga om en
uppfinning, och för att konstverkslagen skall kunna komma i
fråga, fordras det att det är ett konstverk som skall
skyddas.
Det är därför främst mönsterskyddet, som kommer i
betraktande. Den svenska lagen avser dock endast mönster
och modeller för alster tillhörande metallindustrin. Hela
industrin i övrigt står utan möjlighet att erhålla
mönsterregistrering. Skyddet är vidare begränsat till
prydnadsmönster, dvs. att en formgivning, som övervägande har
valts med hänsyn till dess praktiska fördelar, ej kan
mönsterskyddas. Dessutom varar mönsterskyddet endast
fem år. Det syns önskvärt att få till stånd en ny
mönsterlag, enligt vilken ny formgivning av industriföremål skulle
kunna mönsterskyddas.
Ingenjör Ralph Lysell, som belyste sitt anförande med
ljusbilder, talade om olika slag av formgivning (se Tekn. T.
1943 s. 352; 1944 s. 501; 1945 s. 363). Civilingenjör Erik
Lindeblad gav en översikt av den svenska
konsthartsindu-strins utveckling och rekommenderade ett intimt
samarbete mellan leverantör och beställare. Siste inledare var
bergsingenjör Einar öhman, som talade om lättmetallerna
och den industriella formgivarens samarbete med
gjut-teknikern.
Efter inledningsanförandena uppstod en mycket livlig
diskussion. Professor E Hubendick framhöll hur svårt
det var att i de tekniska högskolornas undervisning få tid
att intressera eleverna för formgivningen. När man på
nittio timmar skall lära en teknolog att konstruera
förbränningsmotorer, och en driven konstruktör behöver
5 000 timmar för att konstruera en sådan motor, kan man
förstå hur många sekunder det blir över för undervisning
i formgivning. Konstruktören måste själv bli formgivare.
Om konstruktören utför sitt arbete och sedan rådgör med
någon konstnär för att få den rätta formen på maskinen,
riskerar man att den vackra formen endast blir ett hölje,
icke något som ingår i det rent funktionella hos maskinen.
Endast konstruktören känner till alla de förhållanden, som
man måste ta hänsyn till, såsom materialets hållfasthet
och övriga egenskaper. Man har här präglat satsen: "Om
en produkt är vacker, är den antagligen riktigt konstruerad
ur hållfasthetssynpunkt osv." Den satsen är inte riktig.
Om man i stället formulerar satsen så, att "en maskindel,
som är riktig med hänsyn till hållfasthet, funktion osv.,
är vacker", blir den riktig. Formgivningen får under inga
förhållanden endast hänföra sig till den yttre formen, den
måste gå in i materialets egenskaper, bearbetning,
hållfasthet och alla möjliga andra omständigheter, som en artist,
som icke själv väl känner maskinen och dess funktion,
icke kan ta hänsyn till.
Arkitekt S I Lind ansåg att en stor del av den senaste
tidens formgivning smakade väl mycket reklamarbete och
i många fall syntes ha till uppgift att ge produkten en
säljande form. Formgivaren och konstruktören bör vara en
och samma person, dvs. varje konstruktör bör ha
utbildning i formgivning. Han bör vidare arbeta i direkt
sammanhang med producenten. Det räcker emellertid inte med
att konstruktören förstår hållfasthetsspörsmål och tekniska
frågor, han måste också förstå hur hans produkter
användes av konsumenterna. Det är nog på den punkten del
oftast brister.
Doktor Å Stavenov underströk nödvändigheten av att
få fram mera intresse hos ungdomen för
formgivningsfrågorna redan under skoltiden, åtminstone på det
högre stadiet. Det är dock svårt att veta var denna
undervisning skall placeras in, om den skall äga rum i
den nya konsthantverksskolan eller vid de mera tekniskt
betonade skolorna.
Professor Hubendick framhöll att man för
undervisningen i formgivning hade möjligheten att anordna kurser för
specialutbildning, vid vilka folk från hela landet kan
samlas; ett annat alternativ är korrespondensundervisning.
Båda dessa utvägar ställer sig dock ganska dyrbara. Frågan
är alltså hur de ekonomiska svårigheterna skall kunna
övervinnas.
Fru Elsa Gullberg ansåg att det helst borde vara
konstruktören, som gav formen. På nästan alla verkstäder
existerar emellertid någonting som populärt kallas
verkstadsblindhet, dvs. konstruktören stirrar sig blind på de
konstruktiva detaljerna, så att han tappar förmågan all
korrigera även i fall, då detta i verkligheten lätt skulle
låta sig göra, när man ser saken utifrån och har en frisk
blick på linjen och på ytan. Frågan är, hur man skall få
tillräcklig kontakt mellan dem som skall betrakta
föremålen med en av de konstruktiva detaljerna obunden blick
och den som konstruerar föremålen. Man kan inte
uppfostra folk till att bli enbart formgivare. Då skulle man
bli tvungen att lära dem alltför mycket, eftersom formen
måste springa fram ur konstruktionen och tillverkningen.
Det är ju emellertid nästan alltid så att alla föremål är
delar i ett större sammanhang. Ett handtag är t.ex. en del
av en spis, och man får då lov att lösa frågan om dess
utformning med hänsyn därtill. Spisen i sin tur är en del
av köket, och man måste därför söka ett sammanhang
med övriga köksinventarier. Med en sådan arbetsmetod
faller det av sig självt att genomföra vissa ändringar, som
blir till det bättre. Denna regel om tingens sammanhang
med varandra gäller även i många andra avseenden. Inom
textilbranschen t.ex. kan en fabrik, som gör möbeltyger,
lösa sin uppgift alldeles utomordentligt, och en annan
fabrik, som specialiserat sig på gardiner, löser även sin
uppgift alldeles förtjänstfullt osv. Det är emellertid svårt
att kombinera allt detta till en helhet. Det är i detta
avseende som småhantverkare och heminredare kommer alt
spela en roll. De kan bidra till att åstadkomma denna
enhet, eftersom vad de gör, utgår från en och samma källa.
De kombinerar dessa olika ting och skapar då ett visst
personligt sammanhang mellan de olika föremålen — att bilda
en stil är väl för mycket sagt. Om dessa olika
tillverkningar anpassas efter varandra, får man en sorts svensk
stil, som då växer fram på ett naturligt sätt. En sådan
kommunikation mellan de olika yrkena skulle vara
synnerligen gagnelig. I Slöjdföreningens Förmedlingsbyrå har
man en central för bättre kontakt i detta avseende.
Professor Paulsson meddelade slutligen att man i England
hade tillsatt "Design Research Committees" (Tekn. T. 1945
s. 366). Företag, som intresserade sig för formgivningen på
sina produkter, bildade en kommitté, bestående av tre
personer, vilka representerade tre olika slags sakkunskap,
nämligen teknisk, formgivande och försäljningssakkunskap.
Dessa sakkunniga diskuterade igenom uppgifterna och gav
direktiv till laboratoriearbete och kom så småningom fram
till resultat. Detta arbete var givetvis upplagt på mycket
lång sikt. Som normal arbetstid för en sådan Design
Research Committee räknade man nämligen i allmänhet
med en första session på sex månader, omfattande
modell-och försöksarbete, vartill kom ytterligare ett kvartal eller
någonting i den stilen. Genom att på detta sätt ställa
samman olika slag av sakkunskap kan man åstadkomma
en formgivning, som inte bara är en yttre form med
amerikansk eller fransk eller svensk stil utan en av de
faktorer som bidrar till att ge varan — inte en svensk stil,
ty det kan man inte kalla det — utan en svensk karaktär,
buren av såväl den tekniska som formella kvaliteten. r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
