Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - Insänt: De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
\ TEKNISK TIDSKRIFT
Är nu denna försiktighet värd att betecknas som en
förvirring? Jag skulle knappast tro detta. Om en anmärkning
skulle riktas mot min inställning, borde den enligt min
mening ha ungefär följande form: "Forsberg påpekade
den rent matematiska möjligheten av maximums existens
men kunde ej visa, om däremot svarade någon praktisk
möjlighet. Nu kan jag ge ett svar på denna öppna fråga
och visa, att maximums tillvaro är omöjlig." Detta är vad
som — om nu förutsättningarna därför funnits — kunde
och borde ha uttalats. Men att beteckna min ståndpunkt
som felaktig och antyda, att mitt misstag beror på, alt
jag ej anser omkostnaderna proportionella mot
arbetslönen, är orikitigt, och jag tvekar knappast att beteckna
detta som en förirring från Liljeblads sida.
Men hur är det? Har Liljeblad verkligen strängt
vetenskapligt visat, att maximum är orimligt? Hans
undersökningsmetod går ungefär motsatt väg mot min. Under det
att jag ej gör någon förutsättning om beskaffenheten av
funktionen f (b) utan nöjer mig med att konstatera, till
vilka — rimliga eller orimliga — resultat olika former
på den leda, går Liljeblad direkt på sin motsvarande
funktion f (p) och ser efter, vilka villkor denna funktion
måste fylla för att ej leda till orimliga resultat.
Det säger sig självt, att för att denna metod skall leda
till mera upplysande resultat än den av mig använda,
måste man ha större möjlighet att kunna bedöma de
villkor, f (p) måste underkastas, än vad man har att
bedöma rimligheten av det resultat, till vilket min
förutsättningslösa deduktion leder. Om man skulle finna, att
villkoren för / (p) ej äro mera bevisbara eller självklara än
vad orimligheten av maximums uppträdande i sig självt är,
så har Liljeblads metod ej större sanningsvärde än min.
Vilka äro nu enligt Liljeblad de villkor f (p) måste
uppfylla för att ej leda till uppenbart orimliga resultat? Jo:
1. När p går mot 0, måste f (p) gå mot oo.
2. När p går mot oo, måste f (p) gå mot 0.
3. När p går mot oo, måste pf (p) gå mot oo.
Vi skola nu undersöka, om dessa förutsättningar
verkligen a priori självklara och obestridliga.
Punkt 1 motiveras därmed, att det skulle ta praktiskt
taget oändlig tid att tillverka våra komplicerade
konsumtionsvaror utan hjälp av verktyg. Medges. Men vem har
sagt att det skulle vara våra komplicerade
konsumtionsvaror som skulle framställas? På ett primitivt,
verktygs-löst stadium bleve levnadsstandarden mycket lägre, men
det, som fordrades för att uppehålla livet, kunde nog
framställas på ändlig tid, så som sker och skett hos de
vilda djuren och väl även de ursprungligaste vilda
människorna. Punkt 1 kan alltså ej erkännas som självklart
giltig.
Punkt 2 motiveras därmed, att vid p — oo all arbetskraft
år koncentrerad inom produktionsvaruindustrin, varför
ingen tid blir över för konsumtionsvaruindustrin. Detta
bestrides. Talet p är förhållandet mellan arbetstiderna
inom produktions- och konsumtionsindustrierna. Detta tal
kan mycket väl gå mot co, utan att dess nämnare går
mot o, om endast täljaren dvs. arbetstiden inom
produk-tionsvaruindustrierna stiger mot praktiskt taget
oändligheten.
Punkt 3 bestrides på samma grunder som punkt 2.
Härmed har jag givetvis ej velat säga, att punkterna 1—3
äro oriktiga. Jag anser dem vara alldeles korrekta, men
jag kan ej finna, att de äro självklara och
förutsättningslösa. Jag anser, att de i själva verket ej innehålla annat
än det sunda förnuftets reaktion mot den svåracceptabla
tanken på ett ekonomiskt perpetuum mobile.
Lika väl som att formulera nämnda villkor för f(p) kan
man säga: Jag anser ett ekonomiskt perpetuum mobile
vara orimligt, och därför måste funktionen f{b) väljas så,
att <p(b) > 2.
Båda resonemangen torde vara riktiga, men intetdera
bevisar orimligheten. De uttrycka endast vår på den
praktiska erfarenheten grundade reaktion mot något, som vi
anse orimligt. Det märkliga är också, att åtminstone i det
av Liljeblad anförda exemplet båda resonemangen ge
identiska resultat.
Jag har som ett exempel föreslagit formen f(b) ■=
i= k • b~01 (F9), som ju helt och hållet motsvarar
Lilje-k
blads formel /(/>),= — (L5). Liljeblad påstår emellertid
att jag ej infört restriktionen, att exponenten för ct måste
vara numerärt < 1. Detta är dock ej hela sanningen. På
s. 589 har jag uttryckligen påvisat, att om oc < 1 har man
minimum men om <x > 1 maximum dvs. det ekonomiska
perpetuum mobile.
Situationen är alltså helt enkelt denna: Både Liljeblad
och jag anta försöksvis för den karakteristiska funktionen
kl k \
formen — |resp. –j. Liljeblad finner, att, för att
funktionen skall uppfylla de av honom uppställda villkoren,
måste o < n < 1. Jag finner, att, för att perpetuum
mobile ej skall vara för handen, måste o < oc < 1 alltså exakt
samma resultat. Enda skillnaden mellan Liljeblad och mig
vad denna fråga beträffar synes mig vara, att jag
underlåter att göra ett bestämt uttalande om de olika
alternativens möjlighet, under det Liljeblad uttryckligen
underkänner det ena alternativet. Detta med stöd av vissa
förutsättningar, som dock ej äro mera självklara än vad det
angripna alternativets orimlighet redan i sig själv kan
anses vara.
Jag skulle vilja göra följande sammanfattning av
diskussionsfrågan.
Liljeblad anmärker på att jag i min grundekvation ej
antagit omkostnaderna proportionella mot arbetslönen,
vilket de enligt hans mening borde vara.
Härpå svarar jag:
1. Om det gäller att avgöra, vid vilken mekaniserings
grad ett kostnadsminimum eventuellt förefinnes, och huru
stora kostnaderna då bli, är den påpekade skillnaden av
betydelse. Enligt mig bli minimets läge och storlek
beroende av både arbetslönens storlek och teknikens
ståndpunkt. Enligt Liljeblad av endast den senare faktorn. (Hos
Liljeblad representeras här kostnaden av kostnaden per
lönenhet.)
2. Om det gäller att avgöra, om en eventuellt befintlig
vändpunkt är minimum eller maximum, och om över
huvud maximum kan förekomma, är den påpekade
skillnaden utan betydelse. Vare sig man anser omkostnaderna
proportionella mot arbetslönen eller ej, kunna rent
matematiskt sett såväl maxima som minima förekomma, och
villkoret för deras uppträdande är i båda fallen detsamma.
Vill man underkänna möjligheten av maximas existens
(något vartill man säkerligen är fullt berättigad), måste
detta — åtminstone tills vidare — ske med hänvisning till
erfarenhet och sunt förnuft. Antagandet om
proportionalitet mellan omkostnader och arbetslön lämnar i detta
avseende ingen hjälp och ledning. Om Liljeblad tror, att det
är hans antagande, som lett till det resultat han anser sig
ha nått, misstar han sig. Det, som kommit honom att tro
sig ha bevisat omöjligheten av det ekonomiska perpetuum
mobile, är vissa antaganden, som dock ej äro
förutsättningslöst självklara. Man kunde lika väl ha direkt antagit
nämnda alternativs orimlighet. Må nu ingen tro, att jag
vill försvara detta alternativs reella framtida möjlighet.
Jag tror därpå lika litet som Liljeblad. Men jag har låtit
det stå som en möjlighet, till dess bevis om dess
omöjlighet lämnats. Så vitt jag kan inse har så ej ännu skett.
Det vore mycket att säga om vad som i övrigt framlägges
av Liljeblad t.ex. om räntan osv. Jag måste dock avstå
därifrån och begränsar mig till ytterligare en enkel
reflexion. Jag inser mer än väl, att omkostnaden b i mina
ekvationer har en mycket heterogen karaktär. Vi här i
Sverige t.ex. arbeta vid ett visst löneläge men kunna
anskaffa sådant, som ingår i omkostnaderna, från andra håll,
där både löneläge och mekaniseringsgrad äro helt olika.
Om också det för beräkning av kostnader och ekonomisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
