Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - Insänt: De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 januari 19A6
101
mekaniseringsgrad är rätt och nödvändigt att räkna med
omkostnaderna sådana de verkligen äro, kan man ju med
skäl fråga sig, om det veikligen är berättigat att ur sådana
förutsättningar dra några principiella slutsatser.
Det föregående belyser i någon mån denna fråga. Men
en liten detalj kanske ytterligare är värd alt beakta.
Funktionen <p(b) är, som lätt inses, dimensionslös. Del kanske
därför kan vara möjligt att den är bärare av en mera
djupliggande allmän sanning. Erik Aug. Forsberg
Det gläder mig att överingenjör Erik August Forsberg
velat göra sig mödan att ännu en gång ta upp denna fråga
till behandling. De utblickar, som möjliggöras genom en
analys sådan den Forsberg tidigare gjort och jag senare
sökt utvidga och modifiera, kan säkerligen ge upplysningar
och kunskaper om det ekonomiska sammanhanget av
betydligt större värde än det rena kuriositetsinlresset. För
att spara utrymme skall jag försöka falla mig kort och
koncentrera mig på problemets väsentliga sidor.
Så vill jag ej alls gå in på någon närmare diskussion om
den av Forsberg upptagna frågan, huruvida det inom
verkstadsindustrin är lämpligast alt sätla omkostnaderna
proportionella mot arbetstiden eller mot arbetslönen.
Frågan är, såsom jag många gånger påpekat, ej av
principiell utan av praktisk art, och jag vet mig kunna ge
mycket goda skäl för att de övervägande praktiska
synpunkterna inom verkstadsindustrin lala för all sälta
omkostnaderna för varje relativt homogen arbetsgrupp
proportionella mot avlöningen. Då frågan ej är av principiell
art följer dock att det även finns undantagsfall, då ett
motsatt förfarande kan vara lämpligt. Huruvida den ena
metoden är mera ’modern" än den andra spelar i della
sammanhang för mig ingen som helst roll.
På ett annat plan ligger däremot frågan huruvida
social-ekonomiskt sett arbetslönen kan ha något inflytande på
mekaniseringsgraden. Det skulle vara underligt om
Forsberg ej ville ge mig rätt i att så inte kan vara fallet. Det
finns ju inget rimligt skäl varför förhållandet mellan
lönenivåerna inom produktions- och
konsumlionsvaruindustri-erna skulle i nämnvärd grad förändras med
mekaniseringsgraden. Inom ett och samma land torde väl dessa
lönenivåer i stort sett vara lika. Under sådana förhållanden
kan ju, som jag visat, den ekonomiska
mekaniseringsgraden ej vara beroende av arbetslönen. Alt i enslaka fall ett
sådant beroende kan påvisas är sant och har även av mig
framhållits. Jag citerar: "Man kan kanske invända, att
della resonemang strider mot den praktiska erfarenheten,
då man vid ökade arbetslöner trott sig kunna
kompensera dessa genom ökad mekanisering. Så kan naturligtvis
också ske rent tillfälligt, om inom en viss industri en
grupp anställda erhållit löneökning, medan eflersläpning
ännu förekommer i andra industrier, som tillverka
produktionsmedel för den förra. Socialekonomiskt sett kan
dock något orsaksförhållande ej finnas mellan arbetslön
och därav följande mekanisering." (Däremot är det
självklart, att olika fixa förhållanden mellan arbetslönerna
inom produktions- och konsumtionsvaruindustrierna skulle
motsvara olika optimala mekaniseringsgrader.
Då hela Forsbergs utredning ju går ut på att undersöka
inverkan av olika faktorer för näringslivet i stort, kan
jag ej se annat än att hans framställning om
mekaniseringsgradens beroende av arbetslönen är missvisande.
Däremot har Forsberg fullkomligt rätt i att hans antagande
om mekaniseringsgradens sammanhang med arbetslönen
ej har någon betydelse för huvudfrågan huruvida ett
optimum förefinnes för mekaniseringsgraden eller icke. Men
något annat har jag ej heller påstått, och denna punkt är
i själva verket den enda, där Forsberg i sitt för övrigt så
sakliga inlägg direkt missförstått mig. Jag skriver i
inledningen: "Det är den efterlysta, mera ingående analysen
som jag, då jag av vissa skäl kommit att intressera mig
för frågan, vill försöka att prestera, varvid jag samtidigt
måste tillrättalägga ett så vitt jag kan finna beklagligt
misstag i Forsbergs utgångspunkter."
Av detta uttalande framgår ingalunda att jag tänker mig
Forsbergs uttalande om arbetslönens sammanhang med
mekaniseringsgraden vara orsaken till vår divergerande
uppfattning om möjligheterna till ett maximum för
kostnadskurvan. Tvärtom skriver jag i noten på s. 971: "I
Forsbergs avhandling talas visserligen om funktionen f(b)
i stället för f(p), beroende på att han som jag förut nämnt
ej antagit kostnaderna för produktionsmedlen beroende av
arbetslönen. Principiellt ändrar detta dock ej vad som
ovan sagts om den form Forsberg valt för funktion /."
Jag kommer nu in på huvudfrågan om kurvan för
kostnaden som funktion av mekaniseringsgraden och vill gärna
medge, att jag har en känsla av att denna fråga bort av
mig behandlas mera ingående. Det gläder mig att få
tillfälle att göra detta.
Med hjälp av Svensk Statistisk Årsbok har jag försökt
skaffa mig ett begrepp om storleken av faktorn p. Vissa
svårigheter uppkomma härvid, särskilt då ju
undersökningen principiellt måsle gälla ett slutet folkhushåll och
det inte är lätt alt bedöma de modifikationer, som export
och import måste medföra. Jag tror dock man kan säga,
att för ett sådant samhälle som det svenska och
förmodligen även andra relativt högindustrialiserade
västerländska samhällen p är nära lika med 1, med andra ord
arbetstiden är ungefär lika inom produktions- och
konsumtions-varunäringarna. Då vi väl i allmänhet åtminstone inom
industri och samfärdsel drivit mekaniseringen så långt som
är ekonomiskt motiverat, kunna vi icke befinna oss långt
ifrån den optimala punkt, som motsvarar den nuvarande
utvecklingsnivån*. Vid lägre teknisk utvecklingsnivå måste
del p, som motsvarar den optimala mekaniseringsgraden,
minska, ehuru förmodligen ej i den grad som man i förslå
ögonblicket skulle tro. Under medeltiden användes ju icke
mycket maskiner och verktyg, jämfört med vad fallet är
i våra dagar, men metoderna för deras framställning voro
också mycket primitiva och antalet personer, som
sysselsattes med deras framställning, därför ingalunda
betydelselöst. Till och med under yngre stenåldern användes
säkerligen en icke obetydlig arbetstid för tillverkning och
underhåll av verktyg. Naturligtvis skulle även då halva
arbetstiden kunnat användas för verktygstillverkningen och
verktygsunderhållet, men detta hade säkerligen ej varit
ekonomiskt. Man skulle i så fall ha befunnit sig långt till
höger om den optimala punkten.
Då emellertid arbetstiden eller kostnaden för
framställning av en konsumtionsvaruenhet, så soin jag definierat
den, måste vara ojämförligt större med yngre stenålderns
eller medeltidens resurser än med våra egna, följer att
tiden eller kostnaden, såsom jag även i min artikel
framhållit, ej utan vidare kan sättas som en funktion av
mekaniseringsgraden, och detta naturligtvis lika litet om den
definieras enligt mitt förslag som p eller enligt
Forsbergs förslag som b. Vi måste använda oss av en hel
kurvskara, där varje kurva motsvarar en viss ungefärlig
utvecklingsnivå. De olika kurvorna erhållas lämpligen
genom insättande av olika värden på k och n i ekv. (6).
Skulle kurvorna vara direkt jämförbara, borde kostnaden
resp. tiden beräknas för en och samma
konsumtionsvaruenhet, förslagsvis den jag valt i min artikel. Emellertid
är det tydligt, att en sådan framställning skulle bli ganska
meningslös, då man ju med tidigare århundradens resurser
helt enkelt ej skulle ha möjlighet alt tillverka en hel del
av de varor, som ingå i en sådan konsumlionsvaruenhet.
Den lämpligaste framställningen tror jag därför är att
beräkna varje kurva med sin konsumtionsvaruenhet, som
* Så länge en teknisk utveckling pågår och kapitalränta alltså
existerar kommer det dock alltid att vara ekonomiskt att hålla
sig något till vänster om den för stationärt tillstånd beräknade
minimipunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
