Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1946 - Virvelströmsvärmugnens utveckling och fysikaliska lagar, av Ludwig Dreyfus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.9 februari 1946
113
Virvelströmsvärmugnens utveckling
och fysikaliska lagar
Dr-ingenjör Ludwig Dreyfus, Västerås
Om man så vill kan man säga, att
virvelströms-värmugnen är årsbarn med
högfrekvenssmältug-nen. När Northrup för ungefär 25 år sedan
utvecklade högfrekvenssmältugnen i Amerika lyckades
han till att börja med icke att smälta järn.
Obevandrad som han var i virvelströmmarnas
fysikaliska lagar överraskades han av det fenomenet,
att när järnet vid temperaturer mellan 720 och
768°G förlorar sina magnetiska egenskaper, det
i chargen alstrade värmet plötsligen avtar till en
bråkdel av dess ursprungliga värde. Men han
fattade sig snabbt och rekommenderade genast
högfrekvensugnen för värmebehandling av
järnämnen, innan det större problemet att smälta järn
ännu hade blivit löst.
Hans förslag rönte dock föga uppmärksamhet
och var väl i grund och botten icke heller så
allvarligt menat. Ty på den tiden var de vanliga
elektrougnarnas utveckling ännu icke så långt
framskriden, att det lät sig bedömas vad som låg
utanför deras räckvidd. Därmed fattades
emellertid den viktigaste förutsättningen för
högfrekvens-värmugnens utveckling. Ty denna uppträder
sällan som konkurrent till andra elugnar, utan dess
egentliga styrka är att den förmår frambringa
topprestationer, som ingen annan elugn mäktar.
Dess utveckling är alltså helt och hållet beroende
på vilket värde industrins män tillmäta dessa
utomordentliga prestationer, som
högfrekvensugnen åstadkommer lekande lätt, där andra
elugnar redan långt tidigare ha måst uppge
tävlingen.
Det är fullkomligt tydligt, att denna
uppskattning av högfrekvensvärmugnens
prestationsförmåga i Amerika är stadd i mycket snabb tillväxt.
Detta faktum belyses icke endast av
annonsspalterna i facktidskrifterna. Ännu vältaligare är
den omständigheten, att numera ett stort antal
amerikanska firmor har specialiserat sig på
hög-frekvensutrustningar för verkstadsindustrin och
ser sin uppgift i att framdriva en utveckling, med
vilken de redan nu ha lämnat Europa långt efter
sig. Detta gäller såväl vad den installerade
effekten beträffar som antalet automatiserade
värm-ningsmaskiner för massfabrikation. Att erkänna
detta förringar på intet vis betydelsen av Sveriges
DK 621.365.5
självständiga insats. Det är ju alltid så att
utvecklingen går snabbast där behovet och resurserna
äro störst.
Virvelströmsvärmugnens tre kännetecken
I grund och botten är virvelströmsugnen inte
någonting annat än en transformator, där
primärlindningen nu kallas för ugnsspole eller
värmespole, och där den inducerade sekundärkretsen
utgöres av själva arbetsstycket som skall värmas.
Här ha vi alltså det första kännetecknet: värmet
alstras direkt i ugnschargen och det är till sin
natur en elektrisk ledningsförlust, härrörande
från de virvelströmmar, som transformatorns
växelfält inducerar i chargen.
När man säger att virvelströmsugnen ingenting
annat är än en transformator, så måste man
genast tillfoga att den dock icke utgör en
transformator av det vanliga slaget med en sluten
lamellerad järnkrets, som på något ställe omges
av både primär- och sekundärlindning. I stället
är det så, att någonstans kärnan eller oket helt
eller delvis fattas. Det finns med andra ord ett
avbrott i den magnetiska kretsen, ett större eller
mindre luftgap, som måste passeras av flödet,
och just på detta ställe placeras arbetsstycket.
Fig. 1. Tvärfåltugn för stänger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
