Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1946 - Virvelströmsvärmugnens utveckling och fysikaliska lagar, av Ludwig Dreyfus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.9 februari 1946
119
Fig. 12. Anläggning för omsmidning och härdning av
berg-borr.
andra dess omagnetiska tillstånd: under det
magnetiska värmningsintervallet arbetar
virvelströmsugnen tydligen med större
energikoncentrationer i chargen än någon annan elugn. Under
det omagnetiska intervallet däremot minskar
yt-effekten till värden, som visserligen fortfarande
äro höga, men som dock ej behöva innebära den
faran att temperaturen rusar mot smältpunkten.
Att begagna denna självreglering är en mycket
värdefull möjlighet, som ofta utnyttjas.
Jag har tidigare använt bilden, att den zon där
effektutvecklingen sker, som ett skal omsluter en
kärna till vilken värmet framtränger endast tack
vare materialets värmeledningsförmåga. Det
ligger då nära till hands att undra, om icke
temperaturfallet mellan kärna och skal, mellan
ämnets mitt och dess yta, kan bli för stort?
Svaret lyder för det första att detta temperatur-
fall kan beräknas och i och med detta behärskas.
Och för det andra visa beräkningsresultaten att
temperaturfallet är mycket mindre än man
vanligen föreställer sig. Det händer till och med lätt,
att en bult av 3—4 cm diameter vid
smidestem-peratur är något varmare innerst inne än vid ytan,
emedan där strålningsförlusterna framtvinga ett
temperaturfall. Vid kutsar av stor diameter skulle
dock ytans övertemperatur över mittpartiet kunna
bli avsevärd, om man icke begagnade vissa
förebyggande åtgärder. En av dem är att begränsa
yteffekten och förlänga värmningstiden, en annan
att anpassa frekvensen till chargens godstjocklek.
Här träffa vi alltså för första gången på en
synpunkt, som sätter en övre gräns för frekvensen.
Storanläggningar
för glödgning, smidning och härdning
Virvelströmsvärmugnen gjorde sin första insats
i Sverige 1935 och har sedan dess i mindre enheter
om 15—30 kW satts in här och där som ett led i
produktionskedjan (fig. 12). Med ugnen följde då
alltid ett apparatskåp med kondensatorbatteri och
en liten motorgenerator, som oftast ställdes upp
direkt bredvid eller dock mycket nära ugnen. På
så sätt uppstår en liten kraftcentral mitt i
verkstaden.
Men detta torde endast vara början av den
utveckling som nu kan skönjas. Fortsättningen
torde bli, att icke här och där bara en enstaka
ugn installeras, utan att värmebehandlingen inom
en större del av tillverkningen elektrifieras med
högfrekvens. Då kommer alstringen av den
högfrekventa energin att centraliseras inom ett
maskinrum med flera högfrekvensgeneratorer, och
därifrån kommer energin att fördelas över ett
större antal arbetsplatser med
regleringsmöjligheter på varenda ställe.
Det första steget i denna utvecklingslinje var en
stor anläggning för glödgning och normalisering
Fig. 13. Ugnar för glödgning och normalisering av rör.
Fig. 14. Rörugn i drift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
