Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1946 - Illegal radio, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 \ TEKNISK TIDSKRIFT
Illegal radio. I Oslo liar hållits en utställning "Det
ille-gale Norge", där olika motståndsorganisationer
demonstrerade sina metoder och visade sina hjälpmedel, bland
de senare både sådant som släpptes ned luftvägen av de
allierade och sådant som byggdes hemma. Det var många
egenartade problem som måste lösas, och den tekniska
fantasin har kanske bäst kommit till uttryck i de
liemma-byggda radiomottagarna, som uppta en stor del av
utställningsutrymmet.
En del ganska primitiva apparater voro inrymda i en
margarinlåda eller en kexburk som enda maskering, och
man förvånar sig över att det gått så bra, dels ur teknisk,
dels ur upptäcktssynpunkt. I en nätdriven mottagare,
tillverkad av lägerfångar, var t.o.m. Iransformatorkärnan
helt och hållet hemmagjord av mödosamt urklippt
bleckplåt.
I ett högre utvecklingssteg har man lagt större vikt på
maskeringen; mottagarna äro mycket små och noggrant
avpassade efter sitt gömställe — termosflaska, fotoapparat,
räknemaskin, bilbatteri, oljekanna eller t.o.m.
Handelskalendern. En elegant lösning visas i fig 1; två radiorör
äro sammanbyggda med ett minimum av andra delar till
en cylinder, som passar in i en urborrning med 55 mm dia
meter i ett soffben. Strykjärnet, fig. 2, är ett annat
exempel på högt driven maskering. Det har byggts av en
skräddarmästare i Oslo och kunde knappast väcka misstankar.
Knappen för temperaturregleringen är avstämningsratt och
uttagen för hörtelefonen dölja sig bakom firmaskylten.
De flesta konstruktörerna ha föredragit att gömma
hörlurarna separat (högtalare kunde av naturliga skäl icke
användas), men det finns på utställningen t.ex. en
kaffepanna, där bottnen är urtagen och såväl mottagare som
hörlurar inmonterade från undersidan. När man tar av det
riktiga locket, ser man bara en målad bleckplåt, som ger
en förbluffande god illusion av kaffesump. En liknande
attrapp var målarfärgsdunken, fig. 3, vars underdel
innehöll mottagaren och de lösa hörlurarna; i den övre delen
var insatt en botten, ovanpå vilken kannan var fylld med
svart isolationslack, för den händelse någon skulle frestas
att lyfta på korken.
Kulmen på uppfinnarförmåga äro de apparater, som dels
gömma en radioapparat, dels även kunna fylla sin
egentliga funktion. Exempel härpå är en telefonapparat med
inbyggd radio, som var fullt användbar för utgående tele
fonsamtal. Att man inte kunde få inkommande samtal
(annat än från London) var kanske inte så lätt att
upptäcka. Ett annat exempel är en tavelvoltmeter, som dolde
en batterimottagare. Med två av de fyra klämskruvarna
på rörvoltmeterns baksida manövrerades radion över en
listig utväxlingsanordning, medan resten av instrumentet
gjorde sin vanliga tjänst. Praktstycket i denna grupp är
en transformator från Lillestrøms elverk, fig. 4, vars låda
under en 5 230 V belysningstransformator innehåller en
vanlig radiomottagare. Avstämningen skedde med
skruv-inejsel genom ett litet hål i transformatorlådan, och
telefonuttaget var kopplat över isolatorerna till verkets
drifttelefonnät. Dessutom var apparaten fjärrstyrd och kunde
inkopplas från flera ställen längs nätet via ett relä i
transformatorlådan.
De hemmabyggda sändarna ha inte samma
kuriositetsintresse, då de äro av mera konventionellt byggnadssätt.
Just därigenom utgöra de ett vittnesbörd på den fara,
som var förbunden med deras förvaring och användning.
Den utställda allierade materielen är av en helt annan typ
än den illegala men ger dock ett prov på den
miniatyrteknik som kriget har framtvingat för detta ändamål.
Ett av de mest kända exemplen härpå var den
amerikanska "Sweetheart", fig. 5 och 6, som tillverkades i
sammanlagt några tiotusen exemplar. Rören äro specialbyggda
miniatyrpentoder för 1,4 V glödspänning, 0,5 A glödström,
24—90 V anodspänning och 0,2 W maximal anodeffekt.
Anodbatteriet består av tjugo på varandra staplade,
skiv-formade element, vilka äro hopbundna och vaxingjutna till
Fig. 1. Tvårörsmottagare för montage i soffben.
Fig. 2. Kortvågsmottagare i strykjärn.
Fig. 3. "Färgdunken" i användning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
