Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1946 - Bolidenföretaget från fjällgränsen till skäret, av r - Garphyttan, av r - Elektrokemiska Aktiebolaget 50 år, av F H S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 mars 1946
253
Bolidenföretaget från fjällgränsen till skäret, av
Torsten Althin. Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1945. 54 s., ill.
Torsten Althin har gjort en resa, som givit stoff till en
av vår bergshanterings mest fängslande sannsagor,
historien om Bolidenbolagets tillkomst och utveckling.
Det första kapitlet i den historien handlar om ett väldigt
spaningsarbete, vars omfattning man anar, då man erfar
att det i bolagets arkiv finns 125 km borrkärnor, vilket
dock endast är en fjärdedel av hela borrhålslängden, och
att det enbart under de första tio årens prospekterings •
arbeten gjordes 600 000 instrumentobservationer i fältet.
Redan här möter man ett för Bolidenbolaget karakteristiskt
drag — företagets många egna, banbrytande metoder!
Malmförekomsterna lokaliseras nämligen bl.a. genom
iakttagelser av de variationer i tyngdkraften, som
berggrundens olika beskaffenhet ger upphov till. Det rör sig
därvid om bråkdelar av en miljondels milligram, som den
av Axel Lindblad och David Malmquist konstruerade
gravi-metern eller tyngdkraftvågen registrerar.
Resan börjar i Laisvall, vid blygruvan uppe vid norska
gränsen, 110 km från närmaste järnvägsstation, där
70 000 t blymalm kan brytas om året och förädlas till slig
med 80 % bly.
Nästa anhalt på den långa färden är Kristineberg. Här
har, initt ute i ödemarken, 90 km väster om Bastuträsk
järnvägsstation, på sex år skapats ett mönstersamhälle
med ett 70-tal moderna bostadshus, alla med
centralvärme, kombinerad elspis och vedspis och de flesta även
med badrum.
Kristinebergsmalmerna innehåller koppar, zink,
svavelkis samt silver och något guld. De olika mineralen skiljs
från varandra i flotationsverket. Även i fråga om
flota-tionsteknikens utveckling har Bolidens män gjort
betydelsefulla insatser. De vid bolagets flotationsverk använda
apparaterna är av företagets egen typ, som utmärker sig för
en väsentligt lägre kraftförbrukning — en betydelsefull
faktor — än vid motsvarande utländska anläggningar.
Här liksom överallt annars inom Bolidenföretaget är
transporterna det stora problemet. Vissa veckor var dessa
på den 100 km långa vägen till Boliden uppe i 700 t/dygn,
och då är att märka att man använde uteslutande
gen-gasdrivna bilar. Detta lär ha varit bland de största
landsvägstransporterna i vårt land. De höga kostnaderna och
bristen på bildäck framtvingade emellertid snart en annan
lösning av transportproblemet. Så beslöt man sig för att
bygga världens längsta linbana — 96 km lång — vilken
togs i bruk den 14 april 1943, endast ett år och fem dagar
efter underskrivandet av kontraktet med leverantören.
Förf. betecknar detta bygge som "den största triumf, som
svensk ingenjörskonst och organisation har firat i vår tid".
Boliden, bolagets äldsta gruva, blev snabbt känd som
Europas rikast givande guldgruva. Den innehåller i genom
snitt 16 g/t guld, men dessutom håller den i
genomsnitt för hela fyndigheten 1,5 % koppar, 7 % arsenik och
51 g/t silver. Bolidenmalmen kunde emellertid inte brytas
utan vidare. Först måste mer än 1 milj. ms grus och jord
skaffas bort. Malmen angrips uppifrån i dagbrott och
underifrån med igensättningsbrytning. Det stora
dagbrottet, som är 600 m långt och 20—50 m brett, kan i
storlek mäta sig med de stora öppningarna i fast berg i
Falun, Dannemora och Malmberget.
Ännu en station på förf:s resa är koppargruvan i Laver,
100 km norr om Boliden. Denna började man bearbeta
1938 och årsbrytningen är 150 000 t, som anrikas på
platsen, varefter godset körs med bil 40 km till
Korsträsk station och därifrån 188 km med järnväg till
förädlingsverket vid Rönnskär.
Detta smältverk kan anses som enastående i världen.
Malmens egenartade beskaffenhet har nämligen tvingat den
tekniska ledningen att gå fram efter alldeles nya linjer. Särskilt
den stora arsenikhalten, som under stundom kan nå upp
titi 25 %, utgjorde länge en till synes oöverkomlig
svårighet, som dock övervanns tack vare ett intensivt forsk-
ningsarbete. Allting tycks för övrigt vara av väldiga
dimensioner i Rönnskär. Den 145 m höga skorstenen är den
högsta i Europa och av de 12 rostugnarna är åtta de
största i vår världsdel.
Förf. betecknar det som en stor triumf för Bolidens
ledning att ha lyckats få fram en metod att utan nämnvärda
förluster koncentrera guldhalten från 1/e0ooo i Bolidenmalmen
till 1/B0 i det siam, som bildar ädelmetallverkets råvara.
Bolidenföretaget är för övrigt ett av de första företag,
som har raffinerat guld på elektrolytisk väg. Sedan
december 1943 har vidare blysligerna från Laisvall kunnat
smältas enligt en ny, inom bolaget utexperimenterad metod.
Tilläggas kan att man vid Rönnskärs smältverk framställer
även vismut, antimon, kobolt, nickel och bly, alltså en
mycket mångsidig verksamhet. Inom denna stora
anläggning, vars verkbyggnader upptar en yta av 103 900 ms, får
ingenting av damm eller rökgaser gå förlorat. Dessa
märkliga resultat vila enligt förf. på ett banbrytande
forskningsarbete av för svenska förhållanden enastående slag.
I rättvisans namn bör även framhållas den omtanke och
framsynthet som bolagsledningen har ägnat de
samhällen, som på rekordtid har uppstått i samband med
verksamheten på olika håll. De ha nämligen alla från
början stadsplanerats med tanke på att skapa trevnad och
bästa möjliga sociala förhållanden. r
Garphyttan, ett gammalt bruks historia, av aug.
Nach-manson och David Hannerberg. Bonniers, Stockholm
1945. 516 s.
Enligt förordet har detta arbete utgivits för att "bidra
till klarläggandet av svensk brukshistoria" och samtidigt
beskriva Garphyttans utveckling från svunna tider in till
våra dagar. Det intresserade, för att icke säga hängivna,
arbete, som de båda författarna har lagt ner vid lösandet
av sin uppgift, är värt all beundran, och det hedrar
givetvis företagets styrelse att den velat hugfästa brukets
historia på ett så värdigt sätt. Fråga är om inte
framställningen i sin helhet hade vunnit avsevärt på en kraftig
begränsning. Det är ju möjligt att den brett hållna
skildringen är av stort värde för industrihistorikern, men för
en större läsekrets blir rikedomen på detaljuppgifter
alltför överväldigande. Den del av framställningen, som är av
mer allmänt intresse, ryms sannolikt på högst ett
hundratal sidor. Bildmaterialet är av stort intresse och mycket
vackert. r
Elektrokemiska Aktiebolaget 50 år, av Gösta Bodman.
Göteborg 1945. 115 s., ill.
Den alltmer tilltagande seden att "jubilera" har påtalats
från olika håll. 50 år kan måhända vid första påseende inte
anses som en alltför imponerande ålder för ett företag,
men en titt på innehållet i denna skrift tar snart läsaren
ur villfarelsen, att här föreligger ett av de banala
reklamjubileer som synas överflöda i våra dagar. Här rör det sig
om ingenting mindre än en viktig milstolpe på den svenska
kemiska industrins väg från empiriska trevanden fram
till en på sund teknisk-vetenskaplig grund vilande utveckling.
När Elektrokemiska AB år 1895 grundades, fanns i
Sverige av elektrokemisk industri endast kloratfabriken i
Månsbo och karbidfabriken i Alby. Elektrisk
likströms-generering i stor skala, som utgör en förutsättning för all
på elektrolys grundad industri, hade nätt och jämt
trampat ut barnskorna. Måhända anade icke bolagets grundare
vad man gav sig in på, när tillverkningen av elektrolytisk
klor och alkali påbörjades. Ideliga explosioner i
elektro-lysörhuset, ras i klorkalkanläggningen till följd av
frätningar och andra missöden höll på att bli även de största
entusiaster för starkt. Lägger man härtill, att
initiativtagaren och chefen var väg- och vattenbyggare och att
hans vetenskaplige rådgivare, visserligen då amanuens vid
kemiska institutionen på KTH, börjat sin bana genom
studier vid en navigationsskola, så skulle man nog själv
närmast ha gissat på misslyckande i det långa loppet. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
