Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 23 mars 1946 - Teknik och religion, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
TEKNISK TIDSKRIFT
Teknik och religion
Tekniken har i våra dagar blivit en dominerande
stormakt. Länge har det talats om vår tid som teknikens
tidsålder. Tekniken har nämligen som intet annat under de
senaste två hundra åren revolutionerat kulturfolkens liv
och åsätt det en prägel som kommit den nyare tiden att
skilja sig från alla tidigare epoker. Men det är försl
genom det nyligen avslutade andra världskriget, som det
till fullo har uppenbarats, vilken avgörande betydelse
tekniken i dag har som ödesgestaltande makt. Det var
tekniken som avgjorde kriget. Begreppet stormakt är i dag
identiskt med teknisk överlägsenhet. Genom utnyttjandet
av atomenergin har på sista tiden talet om teknikens
stormakt ännu en gång helt plötsligt fått ökad betydelse,
liksom fallet var för tvåhundra år sedan vid
ångmaskinens uppfinnande. Atombomben har oväntat snabbt
gjort slut på världskriget. Det var glädjande, men
samtidigt har den hos hela mänskligheten framkallat en
känsla av ångest. Plötsligt ha människorna blivit ställda
inför möjligheten att med tekniska hjälpmedel på kort
tid förinta sig själva, all kultur och all civilisation utan
att behöva tillgripa hela den väldiga apparat, som hittills
har kallats krig. Även om redan det första och i all
synnerhet det andra världskriget medfört förstörelse i
tidigare aldrig förut skådad utsträckning, så har genom
tusenfaldig ökning av den till förfogande stående energi, som
redan har prövats i praktiken, detta direkt apokalyptiska
slutmål kommit mänskligheten gripbart nära.
Vi kunna förstå att några av kyrkans ledande män i
England och Amerika som protest mot detta
krigsteknikens senaste framsteg ha vägrat att delta i
tacksägelsegudstjänsten med anledning av krigets avslutande och
vägrat att ställa sina kyrkor till förfogande. Här stöta
religion och teknik uppenbarligen samman som två
fientliga makter. Denna protest mot användandet av de nyligen
avslöjade oerhörda naturkrafterna leder tanken på det
problem som utgör ämnet för detta anförande.
Låt oss först som sist komma överens om en sak: Det
är fullständigt dåraktigt att anklaga tekniken och att göra
den ansvarig för krigsmaskineriets fruktansvärda
förstörelseverk, för den sociala upplösningen, för
massmänniskans uppkomst eller för livets mekanisering. Det är inte
tekniken, som bär skulden till allt detta utan människan,
som inte var tekniken vuxen, som inte förstod att använda
den så. att den bragte välsignelse i stället för
förbannelse. Det skrämmande är inte tekniken som sådan utan
missförhållandet mellan människornas genom tekniken
oändligt ökade makt och den andliga kraften att rationellt
bruka denna teknik till mänsklighetens väl. Detta
missförhållande vilar på två djupare liggande fakta. Det första
av dessa fakta består däri att under samma tid som
tekniken började sitt oerhörda segerlopp, dvs. under de
senaste två hundra åren, har västerlandets
mänskligt-sed-liga krafter avtagit så att säga i omvänd proportion till
de tekniska krafterna, och däri att, medan människornas
makt har vuxit i ofattbar omfattning, har deras vilja att
göra det goda, deras förståelse för det goda avtagit. Det
andra faktum är närbesläktat och förbundet med det
första; det är vad jag skulle vilja kalla överskattningen
av tekniken.
Låt oss göra klart för oss vad teknik är. Teknik är
människans på konstlad väg stegrade kraft att i den yttre
verkligheten omsätta det, som hon i sitt inre vill.
Tekniken är summan av de konstlade, av människohand ska-
Referat av uppsats av professor Emil Brunner i Schweizer. Bauztg
1945 h. 14.
pade medlen att förverkliga sina mål. Detta innebär att
tekniken icke har med målen utan med medlen att göra.
Teknik är möjlighet att realisera planer. Tekniken avgör
icke vad man vill, utan hur man utför det man önskar.
Teknik är icke målsättning utan förverkligande av målet.
I sin hänförelse över sin vidgade och ökade makt att
tillfredsställa sina önskningar har människan glömt att den
primära frågan icke lyder: "Hur kan man vad man vill?"
utan: "Vad är det man bör vilja?" Så har hon mer och
mer låtit medlet bli ett självändamål och trott att det
tekniska kunnandet är något som är i och för sig gott,
eftersträvansvärt, ja, det högsta eftersträvansvärda. Det
är detta som jag kallar överskattningen, man kunde nästan
säga missuppfattningen av tekniken.
Men om vi fråga: "Vad skall man då vilja, vilka mål skall
då tekniken och det genom tekniken skapade tjäna", då
äro vi inne på ett helt annat område.
Tekniken är tillämpad vetenskap. Men vetenskapen har —
åtminstone icke i den mening som vi i dag använda detta
ord — icke att göra med det som bör vara, utan med det
som är. Vetenskapen säger oss helt enkelt ingenting om
vad människan bör; den säger oss endast vad som
verkligen är. Människans yttersta och avgörande fråga är dock
vad hon skall ta sig till med denna verklighet, vad hon
skall göra av sitt liv. Detta är ju en gång för alla det
för människan karakteristiska, det varigenom hon skiljer
sig från alla andra skapade varelser, nämligen att hon
själv kan fatta beslut, att hon kan ställa upp mål för sig,
att hon kan vilja något, som inte är för handen utan som
hon först måste förverkliga, därför att det i hennes ögon
är riktigt och meningsfyllt. Därför är den för människan
betecknande frågan icke: "Vad är verkligheten?" utan:
"Vad är det som är meningsfyllt, vad är det vi skall
vilja?" Frågan om meningen, om målet.
Innan människan gör sig denna fråga är hon ett djur
bland djuren; genom denna fråga höjer hon sig över
djuren och blir människa. Med denna fråga efter
meningen, efter det som man bör vilja, efter målet, först
med denna fråga vinner livet, som förut endast var yta,
även djup. Det har uppstått en ny dimension, liksom när
till den tvådimensionala ytan den nya dimensionen djupet
kommer till. Vetenskapen och tekniken ha därför ingenting
att göra med denna tredje dimension, de ha därför heller
ingenting att göra med det specifikt mänskliga. De äro helt
och hållet knutna till ytan, till det som är. Men här, där
det är fråga om det som bör vara: den mänskliga
tillvarons mening och mål, är det inte den vetenskapligt
tekniska frågan, som är av vikt, utan den etiska och
religiösa. Den etiska frågan lyder: "Vad skall göras?", den
religösa är frågan om sammanhanget mellan det som är
och det som bör vara, frågan om den mänskliga tillvarons
innebörd, mening och mål. Först genom denna fråga får
det mänskliga livet sin mänsklighet och sitt djup.
Där denna fråga om livets mening och mål icke ställes,
där lever människan endast i det ytliga, där fördriver hon
endast sin tid, där lever hon som djuren och växterna
leva, och ändå finns det en stor skillnad. Djuren och
växterna leva som de måste, de ha ingen frihet att avvika
från den för dem gällande ordningen, men människan, som
är given frihetens och avgörandets farliga gåva, som alltså
kan ändra sin levnads lopp, kan visserligen undvika frågan
om vad hon bör göra, frågan om livets mening och mål,
alltså den etiska och religiösa frågan, men då inträffar med
henne något annat än med djuret. Hon underkastar sig då
icke längre den av naturen upprättade ordningen, utan hon
förändrar denna efter eget kynne, och var och en ändrar
den på sitt sätt. Följden blir, som man lätt förstår,
tvåfaldig: godtycke och motsättningar mellan människorna,
som var och en vill något annat än de andra. För de
andra skapade varelserna är naturen den ordnande
makten, men tack vare sin frihet kan människan sätta denna
naturliga ordning ur kraft, och det uppstår antingen den
för godtycklighet utmärkande oordningen eller den högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
