Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 30 mars 1946 - Befolkningsutvecklingen och industrins framtida tillgång på arbetskraft, av Gösta Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 mars 1946
3.315
Fig. 4.
Folkmängd inom olika
näringar 1870—
1940.
hur mycket stadsnäringarna skulle ha ökat, om
ingen invandring hade skett från jordbruket, dvs.
om tillväxten hade varit belt beroende av
stadsnäringarnas egen naturliga folkökning. Resten av
stapeln representeras av folk som utvandrat från
jordbruket. Den har emellertid delats i två
sektioner. Den undre visar jordbrukets naturliga
folkökning. Så mycket folk hade jordbruket
kunnat avstå utan att dess folkmängd skulle ha
minskats. Det översta fältet motsvarar jordbrukets
direkta folkminskning. Stadsnäringarna har alltså
tillgodogjort sig bela den naturliga folkökningen
i riket (pius invandringsöverskottet) och
dessutom dragit till sig ytterligare en del av
jordbruksbefolkningen, som därigenom minskats. Denna
minskning har varit kraftigare för kvinnorna än
för männen. Det råder ju också numera ett ganska
betydande kvinnounderskott inom jordbruket.
Hur kommer det då att gå med stadsnäringarna
i framtiden? Befolkningsstagnationen innebär, att
den naturliga folkökningen i stort sett upphör,
dvs. det hittills dominerande bidraget till
stadsnäringarnas folkökning bortfaller, åtminstone i
det närmaste. Av denna folkökning blir det då
inte mycket kvar, om man inte förutsätter
antingen en mycket kraftig invandring eller en
starkt forcerad decimering av
jordbruksbefolkningen. Prognosen har som redan antytts
begränsats till att visa, hur utvecklingen ter sig enbart
mot bakgrunden av landets egna
befolknings-resurser. Från stadsnäringarnas synpunkt
kommer det då an på, hur stor överflyttningen från
jordbruket kan bli. Det visar sig först och främst
att den omöjligt kan bli så stor, att den belt
kompenserar bortfallet av den naturliga folkökningen.
Det skulle nämligen innebära, att vi 1960
praktiskt taget inte längre hade någon
jordbruksbefolkning alls. Man måste alltså utgå från, att
stadsnäringarna i framtiden kommer att öka i
betydligt långsammare takt än hittills.
I stället för att acceptera en katastrofteori för
jordbruket har vi förutsatt, att den nuvarande
jordbruksproduktionen i stort sett kommer att
bibehållas. Det betyder, att man anknyter frågan
om jordbrukets folkminskning till
rationaliseringsmöjligheterna inom jordbruksarbetet. Kan
jordbruksarbetet exempelvis rationaliseras med
1 % årligen, vilket ungefär motsvarar den
nuvarande rationaliseringstakten, så innebär det att
jordbruksbefolkningen kan minskas med 1 %
per år utan att produktionen går tillbaka. Det äi
därför rimligt att räkna med en framtida
minskning av jordbruksbefolkningen i något så när
motsvarande takt. Vi har dock i prognosen räknat
med fyra alternativ, nämligen att jordbrukets
relativa folkminskning i de produktiva åldrarna
uppgår till a/2 %, 1 1V.2 % och 2 % per år.
Vad de olika alternativen innebär, visas i fig. 6,
där de olika kurvgrenarna efter 1940 representerar
den framtida utvecklingen enligt respektive
alternativ. Alternativet a/2 % visar en ganska måttlig
minskning av jordbruksbefolkningen men medför
att stadsnäringarnas folkökning blir starkt
begränsad. Alternativet 2 % återigen ger för
stadsnäringarna en förhållandevis stark ökning —
ehuru långtifrån så stark som tidigare — men det
går givetvis ut över jordbruket, som i detta fall
visar en mycket stark folkminskning. Det finns
skäl att betrakta båda dessa alternativ — %
och 2 % — som ytterlighetsalternativ. Räknar
man alltså med att utvecklingen snarare följer
något av alternativen 1 % eller l1/® ’%> så innebär
det att stadsnäringarna kommer att få nöja sig
med tredjedelen av sin tidigare folkökning.
Såväl för jordbruket som för stadsnäringarna
leder utvecklingen till en förgubbning. Att så blir
fallet inom jordbruket är ju ganska naturligt,
eftersom utflyttningen gäller främst yngre
arbetskraft. Man skulle kunna tro, att stadsnäringarna,
som drar till sig denna yngre arbetskraft, lättare
skulle kunna hålla förgubbningen tillbaka. Men
i själva verket har stadsnäringarna ett särskilt
stort underskott i de yngre åldrarna, och
inflyttningen räcker till föga mer än att förhindra att
förgubbningen blir ännu starkare markerad inom
stadsnäringarna än inom jordbruket.
Fig. 5.
Stadsnäringarnas folkökning 1930—19A0
i åldrarna
15—65 år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
