Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Den elektriska döden, av Albert Grönberg och C E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
TEKNISK TIDSKRIFT
förhindra deras uppkomst. Han är mycket skeptisk mot
alla de olika dödsteorierna och framhåller bland annat, att
teorin om hjärtkammarflimmer är ett av de största
misstagen inom elektropatologin. Han framhåller också redan
inledningsvis, att skendöden torde vara betydligt vanligare
än vad som tidigare antagits. Dessa satser utslungar icke
Jellinek utan orsak. Han har en mycket rik erfarenhet att
stödja sina uttalanden på, massor av iakttagna olycksfall
och obduktioner. Han påpekar vidare, att de elektriska
olycksfallen inta en särställning i förhållande till andra
olycksfall. Det kan nämligen ofta vara svårt att finna det
klara orsakssammanhanget mellan skadan och dess
resultat. Han skiljer på verifierade olycksfall, där nian kan
iaktta tydliga elektriska strömmärken, verifierbara
olycksfall, där man visserligen icke finner tecken på
strömmärken, men där omständigheterna äro sådana, att det
elektriska olycksfallet kan anses vara sannolikt. Slutligen
talar han även om de icke verifierbara olycksfallen, där
man icke kan få fram tecken på att elektriciteten varit
orsak till skadan.
Jellinek kritiserar den elektriska materielen, som
säkerligen vid den tidpunkt, då han skrev sin bok, tiden efter
första världskriget, var särskilt bristfällig åtminstone i
Österrike. Han går också till rätta med alla fuskare och
allt fuskverk på det elektriska installationsområdet, saker,
som måste ha varit mycket vanligt förekommande i Wien.
Han påpekar vidare luftfuktighetens betydelse och de
atmosfäriska inflytandena och omnämner i anslutning till
detta massor av lärorika fall.
I ett kapitel, som han kallar "Die Persönlichkeit",
kommer han in på olika människors tolerans för elektricitet.
Han påpekar, att motståndskraften blir dålig "t.ex. vid
hunger, törst och vid arbete på ovana platser, såsom i
ångpannor och i ovanlig kroppsställning osv. Vidare
påpekar han, att motståndskraften nedsättes vid allmän
överhettning och vid förändringar av lufttrycket och andra
meteorologiska inflytanden, vid brist på sömn och vila,
vid ängslan och upprördhet. Jellinek framhåller också, att
personer med hjärtfel ibland mycket väl kunna tåla
starka påfrestningar av elektrisk ström och nämner som
exempel en 24-årig ingenjör som träffades i ansiktet av
35 000 V men genom konstgjord andning kunde återkallas
till livet, trots att han led av organiskt hjärtfel. Jellinek
påpekar vidare, att såväl barn som gamla kunna överleva
ganska kraftiga elektriska olycksfall. Om
uppmärksamhetsproblemet framhåller han, att detta nog spelar en viss
roll. Han talar om något, som han kallar
"Strombereit-schaft", vilket betyder, att oin man är beredd på vad som
komma skall, tål man det bättre, än om det kommer som
en överraskning.
Jellinek går vidare in på en detaljerad översikt av de olika
skadorna på grund av elektricitet och redogör i
anslutning härtill för en rad ytterst instruktiva fall. Kapitlet
lämpar sig knappast för referat. För de lokala skadorna
hänvisas till Sellners arbete9.
I ett kapitel om den elektriska skendöden kommer
Jellinek in på sitt älsklingstema. Han framhåller, säkert med
rätta, att man många gånger alltför tidigt förklarar den
skadade vara död och att man icke tillräckligt energiskt
tillgriper upplivningsförsök. Han anser, att, trots alla andra
påståenden, huvudvikten i det elektriska traumat ligger i
funktionella störningar och att de anatomiska
förändringarna mera äro av sekundär än av primär natur samt att
dessa funktionella störningar i grunden äro reversibla, så
att en fullständig läkning (restitutio ad integrum) kan
uppkomma. Jellinek framhåller också med skärpa, att det icke
finns någon schablon för elektrisk död. Det finns ingen
lagbundenhet i dessa fall, såsom t.ex. vid förgiftningsdöd.
De patologisk-anatomiska fynden anser Jellinek i inånga
fall kunna lämna upplysning om, hur döden inträffat.
Många gånger anser han i alla fall, att deras största
betydelse ligger i, att de visa hur ofullständig den hjälp
varit, som lämnats den skdadade.
Jellineks arbete har varit föremål för omnämnande här
i landet av med. dr Gunnar Wingren, som lämnat en
fullständig redogörelse11 för Jellineks uppfattning om de
elektriska olycksfallen och deras behandling.
Ur den tekniska tidskriftslitteraturen förtjäna framför
allt omnämnas de försök, som gjordes av Ferris, King,
Spence och Williams12. Dessa ha utfört mycket
omfattande djurförsök, huvudsakligen med får, vilka ha ett hjärta,
som till storleken någorlunda överensstämmer med
människans. Förf. ha ingående studerat
hjärtkammarflim-ringen. Särskilt intressant är, att de ha kunnat konstatera,
att det endast är under T-vågen av elektrokardiograminet,
som hjärtat är strömkänsligt. Denna våg upptar endast
20 % av hela hjärtslagets tid. Vid mycket kortvariga
strömpassager (0,5 s eller mindre) finns det sålunda chanser
för att hjärtkammarflimmer icke skall uppstå, även om
tröskelvärdet i fråga om strömstyrka är överskridet.
Dylika tröskelvärden ha erhållits för flera olika djur, såsom
marsvin, råttor, kattor, hundar, svin, får och kalvar. Vid
de större djuren erhöllos ungefär följande värden:
mA
kalvar .................. 200—400
får och svin ............. 150—250
hundar .................. 60—100
Förf. ha kommit till den slutsatsen, att för människan
skulle 100 mA vara tröskelvärdet vid 60 p/s och en
inkoppling, som varar längre än 3 s. En förutsättning är, att
hjärtat ligger i strömbanan. De ha vidare visat, att, genom
applicerande av en ny stark strömstöt, flimringstillståndet
kan hävas. Man skulle i så fall driva fram en ström av ca
20 A genom bröstkorgen, vilket skulle fordra flera tusen
voit.
Alvensleben13 har 1941 gjort en översikt över forskningen
på dessa områden. Han uppehåller sig särskilt vid
erfarenheterna från elektroavrättningarna i Amerika, men han
relaterar också de nyssnämnda amerikanska försöken.
Speciellt intresse har hans resonemang om den genom
strömpassagen framkallade temperaturförhöjningen i kroppen.
Han framhåller, att vid en temperatur i vävnaderna av
45°C, livet icke kan uppehållas. Hans slutsats blir, att det
är nödvändigt att fortsätta forskningen för att komma
till klarhet på dessa områden.
Dalziel och Logan14 ha undersökt vad amerikanarna kalla
"let go current", dvs. den högsta strömstyrka, vid vilken
en person med säkerhet kan lösgöra sig. För växelström,
60 p/s, har genom omfattande försök denna strömstyrka
fastställts till 8—9 mA. Det förtjänar dock nämnas,
att av de 114 undersökta personerna värden så höga som
20—21 mA även framkommit. Vid likström ansågs den
säkra gränsen ligga vid 80 mA. Wingårdh15 har företagit
några mätningsserier. Han uppställer den teorin, att det
större motståndsvärdet vid likström liar sin grund i en
polarisationsspänning.
Freiberger18 har skrivit en bok om tämligen omfattande
motståndsmätningar, som han företagit på lik, och i
anslutning till dessa försök har han även gjort några ganska
intressanta mätningar på levande personer. De mycket
omfattande mätningarna på lik visa ett konstant och mycket
högt motståndsvärde vid låga spänningar, som sedan brytes
ned i spänningsområdet 50—200 V, för att nå ett värde
av 600—1 000 ohm vid 1 000 V. Freiberger sysselsätter sig
mycket med denna motståndsminskning och han ställer
upp en teori beträffande hudens motståndsförhållanden,
där han liknar huden vid ett motstånd, som
parallellkopplats med en kondensator. Han menar, att denna
kondensator blir genomslagen just i spänningsområdet 50—200 V.
Såsom redan tidigare antytts, måste man dock komma
ihåg, att svettningsapparaten icke är i funktion under dessa
mätningsförhållanden. De av Freiberger uppmätta, mycket
höga begynnelsemotstånden av ända upp till 100 000 ohm
torde därför icke förefinnas hos de levande individerna.
Freiberger har vidare undersökt hur stor del av ström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
