Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Den elektriska döden, av Albert Grönberg och C E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 april 1946
345
ling. Det visar sig, att man på kaniner genom insulin och
cardiazol kan framkalla mindre blödningar i hjärnan.
Förf. tala om ett genombrytande av blod- och
hjärn-barriären. Trots mycket noggranna undersökningar visade
det sig, att man med elektrochockbehandling icke kunde
åstadkomma något dylikt genombrott.
För att få kontakt med praktiska förhållanden besökte
vi ett sinnnessjukhus, där chockbehandling pågick.
Patienterna voro rakade vid tinningarna och elektroderna
för-seddes med saltdränkta kompresser. Först företogs
motståndsmätning mellan elektroderna och på de tre
patienter, som behandlades under vårt besök, visade sig
motståndet genom hjärnan vara 500, 500 och 1 000 ohm. Vid
behandlingen användes på dessa tre patienter 110 V
växelström, 50 p/s. Behandlingstiden varierade mellan 0,1 och
0,3 s. De vid behandlingen använda strömstyrkorna blevo
sålunda 220, 220 och 110 mA. Det är intressant att
konstatera, att motståndsvärdena i detta fall äro av samma
storlek som de lägsta värden, vilka framkommo vid våra
tidigare försök.
Litteraturuppgifter
Då man genomgår litteraturen på det elektropatologiska
området, finner man, att det värdefullaste torde ha
utkommit under 1920-talet. Senare synes intresset för
elek-tropatologin ha svalnat. Här nedan följer en kortare
resumé av några av de mera betydelsefulla arbetena på
området.
Schridde5 har lämnat en ingående beskrivning av
brännskador i huden av såväl elektriskt som annat ursprung.
Han har sysslat med mikroskopiska undersökningar och
därvid kunnat visa, att förändringarna vid elektrisk
förbränning och vanlig förbränning äro av enahanda art.
Mieremet8 har närmare studerat de hudförändringar, som
uppkomma genom elektrisk ström, då förbränning icke
uppkommit. Han påvisar en del hålbildningar i överhuden
och en homogenisering av cellelementen i underhuden.
Han har vidare påvisat, att dessa förändringar icke ha
brännskadans natur, i det att håren i huden strax intill
skadan icke ens äro svedda. Mieremet gör det påståendet,
att hudförändringarna av elektrisk ström äro så
karakteristiska, att man av ärrbildningarna är berättigad dra
slutsatser om uppkomstsättet, vilket ur
försäkringssynpunkt är av den allra största betydelse.
I en kortare uppsats har Wildegans7 redogjort för ett
fall, där den skadade fick 6 000 V från arm till arm. Det
egendomliga är, att den skadade levde i elva dagar.
Wildegans förklarar detta förhållande med, att strömmen härvid
icke skadat vare sig kärlsystemet eller det centrala
nervsystemet. Han visar även en bild av de mikroskopiska
skadorna av èn muskel. Därpå ser man både cellinfiltrat och
nekroser av muskelfibrerna. Några vidare slutsatser tillåter
icke Wildegans uppsats.
I en uppsats av Schridde8 behandlas den elektriska
strömdöden ganska utförligt. Han redogör för de olika
teorierna, nämligen Prevost och Batellis teori om
kammarflim-mer som orsak till den elektriska döden. Vidare omnämner
han den av Jellinek hävdade teorin, att skadan vid
elektrisk ström företrädesvis skulle sitta i det centrala
nervsystemet. Han redogör vidare för 37 fall, alla döda genom
växelström med spänning mellan 220 och 250 V. Det
gemensamma för dessa fall är, att de avlidit utan att hjärtat
varit inkopplat i strömbanan. Den patologisk-anatomiska
undersökningen visade, att ej mindre än 36 av de 37 fallen
företedde den konstitutionella typ, som går under namnet
Status thymico-lymphaticus. Medelåldern var mellan 24
och 25 år, 13 fall voro under 20 år. Det utmärkande för
Status thymico-lymphaticus är, att individerna oftast äro
mycket högväxta och ha en tunn, fuktig hud och mycket
dålig hårväxt. Vidare äro de snarast av intersexuell typ,
alltså varken typiskt manlig eller kvinnlig. Det förtjänar
omnämnas, att brässen vägde upp till 78 g (normalt 25 g)
och att mjälten vägde 500—600 g (normalt 115 g). Vidare
förelåg abnorm förstoring av den lymfatiska vävnaden.
Uppflikning av njurarna var också vanlig, övriga organ
syntes ej ha visat några förändringar. I 21 fall fanns
tecken på lungödem, vilket visar, att hjärtat alltså arbetat
efter olycksfallet. Schridde anser, att dessa 21 fall
säkerligen icke kunde ha haft hjärtkammarflimmer, medan
han erkänner, att det är möjligt, att sådant förekommit i
övriga 15 fall. Schridde anser, att det är det labila
thymikerhjärtat, som är orsak till döden. Två tredjedelar
av fallen företedde brännsår. I 88 % av fallen sutto såren
1 vänster hand. Schridde framhåller, att detta sannolikt
beror på, att vänster hand har tunnare hud än höger och
att personer av den här ovan nämnda konstitutionella typen
ofta äro fuktiga om händerna.
I en handbok0 har Sellner skrivit ett kapitel om skador
genom elektricitet. Han framhåller, att växelström från
100 till 150 V bör behandlas försiktigt, att den vid 200 V
är farlig och att den vid 500 V är dödlig. Beträffande
strömstyrkan säger han, att strömstyrkor av 100 mA i
allmänhet äro farliga. Han säger emellertid vidare "doch
können schön Ströme von 10 mA schwere Schädigungen
herbeiführen". Hudmotståndet uppskattar han till mellan
2 000 och 2 000 000 ohm. Han skiljer mellan primära och
sekundära skador. Med de primära menar han de lokala
skadorna i huden, med de sekundära sådana skador, som
uppkomma sedan individen levt någon tid efter
strömpåverkan. Han framhåller, liksom tidigare Schridde, att
strömmärkena (Strommarken enligt Jellinek) ej äro
brännsår. Han påpekar vidare det intressanta förhållandet, att
dessa, såväl färska som under läkningen, äro smärtfria.
Vidare påpekar han, att förändringarna i huden visa, att
cellerna i stället för att vara kubiska bli spolformigt
långsträckta i strömriktningen. Han omnämner, att man vid
svåra skador kan finna "Knochenperlen" i benet, vilka
delvis bestå av kristalliserade kalksalter. Schridde uppger,
att sekundära fenomen kunna uppträda från så gott som
alla organsystem. Från nervsystemet kan man sålunda få
symptom av medvetslöshet, minnesförlust, maniska
psykoser och demens. Vid ett tillfälle uppkom fyra veckor efter
ett olycksfall en hjärnblödning, som ansågs bero på
olycksfallsskadan. Vid skador på hjärnstammen kan man ibland
finna rubbningar i tår- och urinavsöndringen. Schridde
framhåller, att de förlamningar och andra symptom, som
ibland uppkomma efter elektriska olycksfall, icke äro av
hysterisk natur i den utsträckning som man förut trott.
Då patienten vaknar efter chocken hämtar sig först hjärtat,
sedan andningen och slutligen återkomma reflexerna.
Dövhet till följd av elektriskt olycksfall är mycket sällsynt.
Starr uppges ibland uppkomma efter fyra till fem månader.
Det anses då troligt, att det är en skada på själva
linskapseln.
Beträffande dödsorsakerna omnämner Sellner de tidigare
omnämnda tre olika teorierna. Han påpekar också det av
Prevost och Batelli angivna förhållandet, att det
företrädesvis är en lågspänd ström, som framkallar
kammarflimmer (djurförsök). Banthau har angripit Jellineks
uppfattning om att den elektriska döden skulle vara skendöd
och hävdar, att 9/10 av dödsfallen bero på kammarflimmer
och alltså äro verkliga dödsfall. Kratter är den främste
företrädaren för teorin om, att den elektriska döden är
en kvävningsdöd, i det att han säger sig ha funnit en
patologisk-anatomisk överensstämmelse mellan kvävningsdöden
och den elektriska döden. Sellner tar ej personlig ställning
till dessa teorier utan säger beträffande behandlingen i
stället, att denna rättas efter den teori man bekänner sig
till.
Det råder ej den minsta tvekan om, att det mest
betydelsefulla arbetet om de elektriska olycksfallen, deras
natur och behandling är Jellineks monografi10, vars första
upplaga utkom 1925. Jellineks bok har karaktären av en
kampskrift. Han har med väckelsepredikantens hela
entusiasm kastat sig in i striden för att förbättra
behandlingen av de elektriska olycksfallen och för att om möjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
