Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 27 april 1946 - Bostadsbehov och bostadsproduktion, av Olle Engkvist - Diskussion, av A Ahlén, B Nyström, S Wallander, T Wibom, T Öhman samt Olle Enkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 april 1946
417
också en särfråga i högsta grad. Bostaden är en
inhemsk vara utan konkurrens utifrån. Den är
också en nödvändighetsvara, som är av alltför
stor betydelse för att vara hänvisad till
spekulation. Den är också hemmet, som måste förbättras
och värnas. Det har stått klart för
utredningsmännen, att inget får underlåtas, som kan leda till
detta jämte ett förbilligande av bostaden — och
därmed ett säkerställande av goda och trygga
hem.
Diskussion
Civilingenjör a ahlén: När det gäller att bedöma
bostadsfrågans läge i dag har man föga glädje av att gå
tillbaka till misstag, som begicks före och närmast efter
förra kriget; i stället bör man utgå från läget före det
sista kriget, då man i stort sett hade samma tekniska och
ekonomiska förutsättningar som vi sannolikt har att räkna
med för den närmaste framtiden. 1930-talet
karakteriserades av mycket livlig byggnadsverksamhet med kraftigt
sjunkande boendetäthet. Detta förhållande har icke bara
berott på minskning av familjestorleken. Under 1930-talet
producerades i Stockholm 160 000 nya lägenheter och kök,
medan folkmängden samtidigt icke växte med mer än
80 000. Samtidigt härmed sjönk hyresnivån med 15 à 17 %.
Om man undantar de speciella åtgärder, som vidtogs för
de barnrika familjerna, försiggick hela denna gynnsamma
utveckling utan vare sig statligt eller kommunalt stöd.
1939 förelåg faktiskt ett mycket stort överskott av
lägenheter i nybyggda hus. Även en statligt organiserad
byggnadsverksamhet får svårt att undgå koncentration av
lediga lägenheter till de nya husen ute i stadens periferi.
Att byggnadsproducenterna efter krigsutbrottet till en
början ställde sig avvaktande är ju ganska självklart. När
det sedan visade sig, att vi icke kom med i kriget,
stegrades efterfrågan på bostäder, vartill den nästan
fördubblade giftermålsfrekvensen givetvis starkt bidrog. Vi fick
då åter ett bostadsunderskott, som sedan dess icke har
kunnat hävas. Detta har emellertid icke berott på
frånvaron av tillräckliga finansieringsmöjligheter eller på för
litet statligt stöd utan helt enkelt på att man saknat
materiel. Sedan 1943 bygger man emellertid så mycket
ma-terieltillgången över huvud taget medger. Man måste av
detta dra den slutsatsen, att vad som nu behövs för alt
häva bostadsbristen är icke nya statliga ingripanden eller
ytterligare subventioner utan helt enkelt rikligare
mate-rieltillförsel.
Bostadssociala utredningen har med utgångspunkt från
den tidigare stagnationen, som numera upphört, lagt fram
vissa förslag, som i huvudsak går ut på att åstadkomma
bättre balans mellan en industriarbetares inkomster och
hyresutgifter. Som föredragshållaren nämnde vill man
komma fram till en hyresutgift av 20 % av inkomsten.
För detta ändamål tänker man sig att
byggnadsverksamheten skall rationaliseras och inkomsterna höjas. Man
framlägger emellertid icke några preciserade förslag utan
hänvisar endast till den utveckling, som äger rum.
Dessutom skall man minska hyresutgifterna genom att låta
det allmänna överta riskräntan. Kommunala och därmed
jämställda organ skall få lån upp till 100 %. Man har
dock icke angivit hur dessa organ skall vara konstruerade.
Skall man låna upp till 100 %, kommer nog långivaren
att vilja bestämma över företaget. Det måste därför
säkerligen bli rent kommunala eller statliga företag. Genom
att lyfta bort den i och för sig rätt obetydliga riskpremie,
som lån till 100 i stället för till 90 % innebär, minskar
man uppenbarligen vederbörande byggherres intresse av
att bygga så billigt som möjligt och hållbart med hänsyn
till framtiden. I själva verket vinner man icke något
egentligt i fråga om sänkning av hyran utan åstadkommer
endast en socialisering eller kommunalisering av
förvaltningen av alla bostadshus.
Det kan hända, att man kan påvisa bristfälligheter hos
den privata byggnadsverksamheten, men genom att denna
verksamhet är fördelad på så många händer blir dessa
brister endast sporadiskt förekommande. Den mest
dugliga överlever i konkurrensen och misstagen blir därför
snart bortarbetade. Det är icke alldeles säkert, att det
skulle bli bättre, om allt koncentreras hos en enda
husägare, staden eller eventuellt staten. Torgny Segerstedt
sade en gång, att det är bättre med en parlamentarism,
som klickar då och då, än med en diktatur, och det är
bättre med en på många händer fördelad verksamhet än
med en statsdrift, som kanske tillfälligtvis kan te sig som
ofelbar.
Byråchef B Nyström: Bostadssociala utredningen har
arbetat som en opolitisk expertutredning. De huvudsakliga
önskemål, som utredningen sökt tillgodose, har varit
förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden,
åstadkommandet av rymligare arbetarbostäder och fortsatt
egnahemsverksamhet. Genom samarbete mellan vetenskapen
och den praktiska byggnadsverksamheten borde det vara
möjligt att komma fram till ett lyckligt slutresultat.
Arkitekt S Wallander: I olikhet med ingenjör Ahlén
anser jag, att man har god nytta av den historiska
erfarenheten, då det gäller att utstaka vägarna för lösandet
av de problem, som nu ligger framför oss. I själva verket
är dessa problem så stora, att de icke kan bemästras utan
att starkare krafter tas till hjälp. Vi skall höja framför allt
utrymmesstandarden, vi skall sanera äldre partier av våra
städer och vi skall rationalisera och förbilliga
bostadsproduktionen. Om man nu skulle låta
byggnadsverksamheten fortgå efter gamla linjer, råkar man nästan
automatiskt i den situationen, att det byggs för stundens
behov, dvs. mest smålägenheter, och detta fastän man vet
att något sådant skulle innebära en felinvestering av stora
mått. Det behövs därför en dirigering av produktionen.
Saneringen av städerna har hittills möjliggjorts genom
markvärdestegringen, som gjort det lönande att riva
äldre fastigheter och låta hela värdet av tomten och den
gamla fastigheten bli det nya tomtvärdet. Det kan icke
undvikas, att detta leder till höga hyror. Även med
statens medverkan blir saneringsproblemet otroligt svårlöst
och kommer att medföra kolossala kostnader.
Vad slutligen rationaliseringen angår måste man nog
säga, att den på byggnadsverksamhetens område icke
gått lika långt som inom annan produktion. Man skyller
det dåliga resultatet, den ene på arbetarna, den andre på
leverantörerna osv. Ingenjör Ahlén påstod, att
utredningen icke framlagt konkreta förslag till rationalisering, men
man hade dock angivits vissa allmänna utvecklingslinjer
som skulle ge stor effekt. Det väsentligaste är
räntekostnaden. Om bela kostnaden får lånas mot 3 %, blir som
föredragshållaren påpekade, den årliga kostnaden inkl.
amortering ej mer än 3a/4 %, och kan man dessutom
bygga i mycket större skala än som nu sker vinner man
synnerligen mycket. Hyran för en lägenhet under
kooperativ förvaltning uppgår exempelvis för närvarande till
23,50 kr/m2, medan gjorda beräkningar har visat, att man
för nya lägenheter bör kunna komma ned till 21 kr/m2.
Man tänker sig då att ha gemensam panncentral,
gemensam tvättstuga o.d.
Givetvis önskar man icke få med staten mer än som är
nödvändigt, och det står var och en fritt att konkurrera
även när det gäller organiserandet av
byggnadsverksamheten. Man kan ha kooperativa företag, sammanslutningar
av enskilda byggmästare eller dylikt. Lån upp till 100 !%
kan icke heller anses vara orimligt, när det gäller att lösa
så stora uppgifter, som endast det allmänna men icke
enskilda kan lösa. Man bör icke i varje fråga av praktisk
art utan vidare säga nej till allt som kan kallas sociali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
