Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 27 april 1946 - Bostadsbehov och bostadsproduktion, av Olle Engkvist - Diskussion, av A Ahlén, B Nyström, S Wallander, T Wibom, T Öhman samt Olle Enkvist - Nytt forskningsorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
TEKNISK TIDSKRIFT
sering. Om staten måste göra ingripanden, därför att
enskilda icke kan åstadkomma resultat, bör man med
jämnmod kunna finna sig häri.
Major T WlBOM: Utredningen har dragit sina slutsatser
från förhållanden, som rådde under en viss tidsperiod och
som icke kan anses vara allmängiltiga. Man har
uteslutande fäst sig vid ett par krisperioder och dömt allt efter
detta. I stället borde man väl ha utgått från 1930-talet, då
man hade normala förhållanden och då den enskilda
byggnadsverksamheten väl fyllde sin uppgift, medan det
allmänna bara bidrog med 5 à 6 % av produktionen för de
barnrika familjerna. Påståendet att den enskilda
produktionen icke kunnat få fram tillräckligt med lägenheter för
att täcka behovet är minst sagt överdrivet.
De prognoser, som utredningen kommit med, har redan
visat sig vara felaktiga, exempelvis i fråga om tillgången
på arbetskraft. Vore det då icke bättre att göra nya
prognoser eller se efter var felet i de gamla ligger, innan man
vidtar rigorösa åtgärder för att hämma den privata
byggnadsproduktionen och i stället hålla de s.k. allmännyttiga
företagen under armarna. Om med allmännyttiga företag
skall förstås sådana, som icke är vinstgivande, är snart
alla företag allmännyttiga. När dessa allmännyttiga
företag behöver få lån upp till 100 % och när de, som skall
bo i husen, dessutom på vissa villkor skall få
bostadsbidrag osv., har de ju därmed visat sin
underlägsenhet i konkurrensen med enskilda företagare. 100 %
belåning innebär ju ingenting annat än att långivaren äger
fastigheten. Man säger sig vilja slopa behovsprincipen för
bostadssubventioner men uppställer i stället villkor om att
vederbörande skall bo i en lägenhet av viss beskaffenhet
och på sådan plats, som lämpar sig för barn, dvs. ute i
stadens periferi.
När man talar om rationalisering borde man nog i första
hand tänka på att minska all denna kontroll från
myndigheternas sida. Det sysselsättes för närvarande en otrolig
mängd tjänstemän i olika nämnder och kommissioner.
Man måste beakta, att fastighetsförvaltning numera har
blivit en rörelse av samma slag som annan affärsrörelse,
där det gäller att sköta om sina kunder. Det allmänna lär
icke vara bättre skickat för detta än enskilda. Man bör
ej heller blunda för risken att det allmänna kan utnyttja
hyrorna för att få mera pengar till statskassan.
Utredningen säger, att man skall eftersträva att endast
20 % av inkomsten går till hyran. Undersökningar har
emellertid visat, att folk för närvarande icke betalar mer
än 15 %. Man vill alltså höja hyreskostnaden för den
enskilde samtidigt som man säger att den nu är för hög.
Det kan väl hända, att en person hellre bor billigare i en
omodern lägenhet än betalar mera för en ny lägenhet.
Fråga är också, om en hyresgäst skall betala högre hyra
för att få större bekvämlighet och större utrymme eller
om skattebetalarna skall göra det för honom. Annars
brukar man ju själv få betala allt efter den kvalitet och
kvantitet som man vill ha. Det vore nog lyckligt, om man ville
ta sig en tankeställare, innan man ger sig till att
förverkliga de flesta av de originella uppslag, som utredningen
har kommit fram med.
Civilingenjör Ahlén: Jag vill livligt instämma i vad
arkitekt Wallander har sagt om att det bör finnas möjlighet
till konkurrens mellan olika företagsformer. Men här vill
man ju använda statens samlade finansiella makt för att
ge ett handikap åt vissa statliga eller kommunala företag.
Man har sedermera sagt, att förslaget på denna punkt nog
borde justeras, men det borde man väl ha tänkt på
tidigare?
Man måste ställa sig ytterligt skeptisk till
saneringsplanerna för Stockholm, som innebär att man skall köra ut
200 000 människor från de centrala delarna till periferin.
Man har icke framlagt några övertygande bevis för att
detta verkligen är nödvändigt. Det skulle dock innebära
en fruktansvärd kapitalförstöring. Man borde överlåta åt
folk att själva välja var de vill bo, och man kan icke
begära lika låga hyror i centrum som i periferin.
Arkitekt Wallander: Jag vill erinra major Wibom om
att vi med automatisk visshet har att räkna med en
fastighetskris vid den icke långt avlägsna tidpunkt, då
befolkningen stagnerar. Utredningens förslag till sanering syftar
faktiskt även till att skydda landet mot en sådan kris, och
detta borde också ligga i fastighetsägarnas intresse.
Det är säkerligen möjligt att förbilliga
fastighetsförvaltningen, förutsatt att den kommer att omfatta tillräckligt
stora objekt. Det är riktigt, att man för närvarande har
ett förfärligt besvär med myndigheterna, men det utgör
väl inget skäl att icke förbättra på andra områden. Det är
icke meningen att skattebetalarna skall belastas annat än
med hjälpen till de barnrika familjerna och med
subventioner till saneringslägenheterna.
Ingenjör T öhman: För en enskild person är det nu nästan
oöverstigliga svårigheter att få bygga själv och få lån av
staten. Om utredningens förslag går igenom, blir
byråkratismen säkerligen än värre. Det man vinner på
rationaliseringen kommer att förloras av den enskilde, som
kommer att tvingas till dyrbara resor för att komma till
tals med myndigheterna. I de små kommunerna blir
fastighetsförvaltningen säkerligen mycket dyrbar, eftersom
man där måste anställa särskilda tjänstemän med
uppgift att sköta förbindelserna med byggnadslånebyrån och
andra statliga organ.
Major Wibom: Även om det "bara" är 120 Mkr., som skall
gå till de barnrika familjerna av skattemedel, är det svårt
att förstå, att det icke kommer att medföra utgifter för
staten att låna upp till 3 % och sedan låna ut till samma
räntefot.
Det överskott på smålägenheter, som arkitekt Wallander
är rädd för, innebär säkerligen ingen fara, ty det kommer
alltid att behövas sådana lägenheter för ensamstående
personer, pensionärer o.d. Man får komma ihåg, att dessa
i allt större utsträckning numera skaffar sig egna bostäder
i stället för att innebo hos andra.
Vad saneringen beträffar finns det i dag hundratals
fastighetsägare, som icke vill något hellre än sanera sina
hus, men det hindras av att man icke får säga upp
hyresgästerna. Tomtvärdestegringen är bara en annan sida av
penningvärdets fall.
Byggmästare Engkvist: Man får akta sig för att blanda
ihop byggnadsindustrins och fastighetsägarnas intressen,
ty det är icke samma sak. Alla är nog överens om att
man icke vill ha byråkratism.
Ingenjör Ahlén sade, att utredningen icke talat om hur de
kommunala företagen skulle se ut, men utredningen har
dock pekat på AB Stockholmshem som ett typiskt exempel.
För att få ned hyrorna måste man kunna låna upp till
100 % efter samma räntefot som för bottenlån, och
eftersom det endast är staten som kan lämna lån på sådana
villkor, måste den också kräva viss kontroll och insyn. H H
Nytt forskningsorgan. AB Svenska Trähus och HSB
har beslutat att tillsammans inrätta ett organ för
forsknings* och experimentverksamhet i fråga om fabriksmässig
framställning av monteringsfärdiga trähus och element för
sådana. Meningen är att försöka få fram mera
virkesbe-sparande och värmeisolerade konstruktioner och samtidigt
driva färdigställandet av huselementen längre.
Byggnadskostnaderna för den nuvarande produktionen av en- och
tvåfamiljshus inom landet uppskattas till ca 400 Mkr. Det
anses att en effektivt mekaniserad produktion skall kunna
minska kostnaderna med minst 10 % eller ca 40 Mkr/år
(SD 27/2 1946).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
