Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 4 maj 1946 - Den svenske ingenjören och vårt lands framtid, av P Eg. Gummeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
TEKNISK TIDSKRIFT
haft i släptåg på gott och ont har ytterligare
komplicerat förhållandet på arbetsplatserna.
I grova drag är det denna bild, som under
1930-talet och mångenstädes ännu i dag möter den,
som vill studera ingenjörens inflytande på den
egentliga arbetsprocessen.
Innan jag fördjupar mig i studiet av det nya
arbetsbefälet, dess urval och utbildning, vill jag
med några ord belysa arbetsplatsens problem,
sådana de i dag te sig. Ingen har väl kunnat
undgå att konfronteras med begreppet industriell
demokrati, vilket i likhet med alla andra
kombinationer, där ordet demokrati ingår, har erhållit
den mest differentierade tolkning. För den som
sysslat med arbetare och vid diskussioner och
debatter haft tillfälle avlyssna deras inställning,
framstår det emellertid klart att den gemene
arbetaren nästan undantagslöst avser med
begreppet den egna arbetsplatsens problem och trivseln
i arbetet. Det intresserar honom mindre, hur
företaget finansieras, hur produktions- och
avsättningsförhållanden gestalta sig, han vill finna
trivsel på den plats, där han har sin dagliga
gärning, och vem vill väl inte det.
När man försöker analysera, vilken betydelse
arbetaren inlägger i ordet trivsel, finner man
visserligen, att det kan gälla hygieniska
förhållanden på arbetsplatsen, bekväma arbetsmetoder och
naturligtvis, hans ekonomiska villkor, men i de
allra flesta fall kan man härleda trivselbegreppet till
förhållandet mellan driftingenjören och
förmannen, med andra ord arbetsbefälet och arbetaren.
Där det klagas på vantrivsel beror det oftast på
brister i umgänget mellan arbetaren och hans
närmaste befäl.
Jag vet, att många mena, att det missnöje jag
nu talar om ej beror på någon verklig
vantrivsel utan bottnar i en hänsynslös och målmedveten
agitation. Jag erkänner gärna, att denna åsikt
innehåller mycken sanning, men lika sant är, att
om ej jordmånen varit lämplig så skulle ej heller
agitationen burit den frukt den gjort. Att så skett
måste därför stämma oss till eftertanke och mana
oss att gå till grunden med problemet. Man kan
då verkligen ställa sig frågan, om ej svensken i
gemen i utpräglad grad saknar förmågan att
umgås med sina medmänniskor. Detta skulle i så
fall kunna förklaras med antingen medfödda
brister i denna konst eller också i en bristande
utbildning inom de kunskapsområden, som bottna
i psykologin. För min del vill jag snarast tro det
senare.
När man söker vägar och medel för att komma
tillrätta med den industriella demokratins
problem kommer man därför till, att det är på
ar-betsfälet, framför allt driftingenjörerna, som det
kommer an. De äro i ständig kontakt med
arbetaren och kunna därför på ett naturligt sätt
påverka honom och hans inställning till arbetet,
företaget, och därmed samhället. Detta skall ske
genom vidsynthet, humanitet och med
psykologisk uppfattning. Jag är inte säker på, att vare
sig urval eller utbildning, sådana de nu ske, äro
ägnade att ge oss ingenjörer, som fylla dessa
krav, och det är därför, som jag ansett det
angeläget att de principer, efter vilka våra ingenjörer
utväljas och utbildas, tas upp till en omprövning
mot bakgrunden av tidens krav, framför allt gäller
detta för dem som skola tjänstgöra som befäl på
arbetsplatserna och inom produktionsprocessen.
Mot denna bakgrund skall jag mera hålla mig
till det konkreta begreppet "Den svenske
ingenjören". Jag kommer därvid inte att skilja på
ingenjör med lägre eller högre examen. Jag är dock
medveten om, att vad jag säger i huvudsak kan
hänföras till den högskolebildade ingenjören.
Detta synes mig också berättigat, ty den
högskolebildade ingenjören intar en central ställning
i vårt svenska ingenjörsproblem. Det är i regel
han, som når de högsta positionerna inom
företagen. Ur hans krets rekryteras företagsledarna och
det är framför allt på honom det kommer an att
föra tekniken framåt. Han kommer därigenom
också att så att säga ånge tonen inom
ingenjörskåren i sin helhet. Härmed är inte sagt, att det
ej bland ingenjörer från gymnasier eller lägre
tekniska skolor finns såväl framstående
ledareämnen som tekniska begåvningar; tvärtom vågar
jag påstå, att de bästa naturbegåvningarna i båda
dessa avseenden oftare äro att söka bland dessa
ingenjörskategorier.
Eleverna till lägre tekniska skolor rekryterades
åtminstone tidigare i regel från ungdomar med
enbart folkskola eller realexamen. De kommo ej
sällan från arbetarkretsar och hade då ofta
under många år som verkliga arbetare skaffat sig
en omfattande praktik, parad med den
människokännedom, som bottnar i samma miljö och
kamratskap. Anledningen till att de sökte sig till
skolorna var i regel ett brinnande teknisk intresse,
parat med strålande energi. Tyvärr tenderar det
dithän att även de lägre tekniska skolorna mer
och mer bemannas med elever, som genom
studentexamen pius en mer eller mindre ytlig praktik
skaffat sig större meriter än den förutnämnda
typen, och därmed har enligt min uppfattning en
mindre lycklig urvalsnivellering skett mellan
ingenjörsadepter till högre och lägre tekniska
skolor.
För inträdes vinnande vid de tekniska
högskolorna kräves enligt stadgarna godkänd
studentexamen på reallinjen. Därjämte finnas som
bekant vissa andra möjligheter, som emellertid
sakna större betydelse. Vi veta emellertid alla, hur
den starka tillströmningen drivit kraven på
betygspoäng i höjden, så att det numera knappast finns
någon möjlighet för en student med
genomsnittsbetyg att vinna inträde direkt från examen. Först
måste han genom upprepade och tidsödande
kompletteringsprövningar skaffa sig toppbetyg i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
