Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 4 maj 1946 - Den svenske ingenjören och vårt lands framtid, av P Eg. Gummeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
TEKNISK TIDSKRIFT
redan nu de praktiska ingenjörerna inta i vårt
näringsliv, i framtiden kommer att ytterligare
accentueras.
Om man nu ställer mot varandra å ena sidan
urvalsprincipen och utbildningen och å andra
sidan den ingenjörstyp industrin mest behöver,
så kan man fråga: Korrespondera
urvalsprincipen och läroplanerna verkligen med de
personliga egenskaper och det kunskapsbehov, som det
övervägande antalet ingenjörer behöver? Tyvärr
måste svaret bli nej. Såväl urvalet som
läroplanerna predestinera till övervägande teoretiska
ingenjörer, medan industrin huvudsakligen
behöver praktiska ingenjörer.
Vådan av detta förhållande är i dagens läge
mycket mera allvarlig än vad tidigare varit fallet av
följande skäl. Den våldsamma utveckling
industrin för närvarande genomlöper har skapat en
mycket kännbar brist på ingenjörer. Detta gör att
den nyutexaminerade ingenjören nästan
omedelbart sättes in på arbetsplatsen för att som
driftingenjör ta hand om större eller mindre
arbetaregrupper. Den handledning av äldre erfarna
ingenjörer, som tidigare kom den unge till del under
hans första år, står i dagens läge ej till buds. På
samma gång gör utvecklingen, att det av
ingenjören kräves ett helt annat handlag med arbetarna
än tidigare. Mer än någonsin måste den enskilde
arbetaren, hans karaktär och hans personlighet
respekteras. Ingenjören måste ha en utpräglad
känsla för stämningarna på arbetsplatsen och i
samhället och studera dessa, sedda från
arbetarnas synpunkt. Han skall vara en god pedagog,
ty hans uppgift är mera att undervisa än att ge
order, och till allt detta måste han förstå att
skaffa sig respekt och hålla disciplin.
När man söker anledningen till, att
ingenjörsutbildningen spårat in på de linjer, som nu påtalats,
förefaller det, som om den forskningspropaganda,
som under ett decennium förkunnats i vårt land,
till en del har skulden. Ropet på forskning och
forskare har skymt den realiteten, att vi även
och i ännu större utsträckning behöva praktiska
ingenjörer, ingenjörer med kunskap om samhället
och dess krav och med förmåga att leda och
stimulera den mänskliga produktionsfaktorn.
Nåväl, frågar Ni, men hur går det då med
forskningen, varifrån skola vi få de forskare, vilka
också behövas för vårt framåtskridande? Jag vet,
att frågan är motiverad, efter vad jag framfört.
Jag vill då först förutskicka, att jag är ytterligt
positivt inställd till forskningen och dess
nödvändighet. Men det är inte antingen eller, det är både
och, vi behöva såväl praktiska ingenjörer och
teoretiska ingenjörer som forskare.
Först vill jag med några ord beröra frågan, om
det över huvud taget finns möjlighet att utbilda
en god forskare vid de tekniska högskolorna.
Någon annan teknisk skola kan ju inte komma
i fråga. En replik, som ofta användes i diskus-
sioner som denna är: "Man kan inte utbilda en
ledare, det är endast medfödda egenskaper, som
där ha betydelse." Men detta förhållande har inte
enbart sin tillämpning vid urvalet av ledare, det
gäller i lika hög grad vid varje annat yrke,
sålunda även för forskare. Han måste äga
matematiksinne, logik, fantasi etc. De medfödda
egenskaperna i och för sig göra emellertid varken en
ledare eller en forskare, de måste skärpas och
förädlas genom utbildning och kunskap. Men om
jag har funnit ett forskareämne, skall jag då
skicka honom till endera av de båda tekniska
högskolorna för att få honom slipad, få hans
medfödda egenskaper kompletterade med kunskap?
Jag tror det inte. Vid avvägandet av läroplanerna
på våra tekniska högskolor har man försökt gå
mellan Scylla och Charybdis och följden har
blivit, att de ej äro tillräckligt teoretiska för att få
en god forskare och ej tillräckligt praktiska för
att skapa en god praktiker. Därtill kommer det
jäkt i studierna, som eleverna tvingas till. På
begränsad tid skola de läsa in vissa fastställda
kurser, måhända avpassade efter en antagen
genomsnittsintelligens. Då ej alla människor
arbeta effektivt med samma tempo, måste den
bundna studieformen i många fall för att ej säga
de flesta leda till ytliga kunskaper. Därtill bidrar
säkert också "kompendiesystemet". Mycket av
den stimulans som en skicklig föreläsare kan
bibringa sina elever vid föreläsningar och
seminarier går till spillo med kompendiesystemet.
Betydligt bättre resultat av forskareutbildning torde
uppnås vid universiteten. Vederbörande kan där
specialisera sig på ett fåtal ämnen, som han har
intresse för. De fria studierna, stimulerade av
framstående forskare och föreläsare, måste bättre
leda till det fördjupade kunnande, man måste
kräva av en forskare. Med detta har jag inte
sagt, att det vid te tekniska högskolorna ej
finnes professorer, som äro framstående forskare.
Jag vet av erfarenhet att så är fallet, men jag
ifrågasätter, om de komma till sin rätt vare sig
såsom pedagoger eller såsom forskare. Såväl
läroplaner som studieformen stå i vägen därför.
Efter denna kritik anser jag det vara min
skyldighet att även komma med ett positivt förslag
till en utbildning, som bättre än den nuvarande
kan tillfredsställa industrins behov av ingenjörer
och forskare. Även om det endast blir en
snabbskiss utan några som helst anspråk på att vara
genomtänkt bör den kunna utgöra bas för
fortsatt diskussion.
Vad först de tekniska skolorna beträffar, såväl
de lägre statsunderstödda som högskolorna,
anser jag, att deras uppgift bör vara att utbilda
ingenjörer, praktiska och teoretiska. De
praktiska ingenjörerna skola utbildas med inriktning
på den industriella produktionen. Utbildningen
bör sålunda särskilt ta sikte på teknologi,
människokunskap och arbetsplatsens problem. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
