Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 4 maj 1946 - Klystroner och magnetroner, av Gunnar Svala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1946
455
därmed koaxialklystron. Namnet har härletts
därav, att resonatorn kan betraktas som en med
gallren i ytterändarna kapacitivt belastad
halvvågs koaxialledning. Resonatorns principiella
uppbyggnad framgår av fig. 9. Innerkroppen som
innesluter löptidsrummet upphänges i metalliska
stöd, placerade i spänningsnoden, så att de ej
påverka fältförhållandena. Vid avstämning inom ej
alltför vida gränser räcker det med att variera
endast den ena gallerspalten. Koaxialklystronen
har bl.a. en fördelaktig egenskap, som bäst inses
om man härleder ett uttryck för
frekvensavvikelsen som funktion av accelerationsspänningen.
Differentiering av (7) ger
d(p = d<P (13)
(i en koaxialresonator är t/;i=0, "sett ur
elektronens synpunkt"). Vidare är enligt (5)
k
s/vi
varav
eller
dø = —
1 k
dVo
1 *dV°
= v o
(14)
För koaxialresonatorn gäller samma uttryck som
för en vanlig resonanskrets
tg <p
-«(H)
eller i differentierad och förenklad form
df
— dy =2Q
fo
(15)
(16)
Kombination av (13), (14) och (15) ger
df $ dVo
fo 4 Q Vo
Q avser här värdet för kretsen med inreducerad
belastning! Tillämpat på praktiska fall är
sambandet frekvens—accelerationsspänning linjärt
även vid stora frekvenssvängar, t.ex. 1 Mp/s; vid
en dubbelresonatorklystron däremot varierar även
ip och lineariteten blir sämre, såsom redan
framhållits.
ningen blir den motsatta mot vad som är fallet
vid den vanliga klystrontypen, dvs. de under
mo-dulationen accelererade elektronerna få längre
löptid än de retarderade. Slutresultatet blir
emellertid principiellt lika. Verkningsgraden är låg,
då styrspänningen ju är lika med
belastningsspänningen, vilket medför såväl överstyrning och
därmed dålig hopklungning som ofullständig
ut-bromsning. Denna nackdel uppväges emellertid
av, att reflexklystroner på grund av den kraftiga
styrningen endast kräva strömmar på några
milliampére för att svänga. En ytterligare fördel hos
reflexklystronen är, att löptiden och därmed
frekvensen inom vida gränser kan belastningsfritt
varieras med spänningen på reflektorn. Man får
här ett uttryck snarlikt det som gäller för
koaxialklystronen. Vid lämplig belastning kan i
praktiken ett linjärt samband realiseras inom ett stort
frekvensområde.
Reflexklystronerna ha fått sin huvudsakliga
användning som lokaloscillatorer i mottagare, och
för detta ändamål utvecklades i England under
kriget den i fig. 11 skisserade typen, benämnd
Suttori-type. Här utgör inte resonatorn
vakuuin-kärl, utan man har utnyttjat ett speciellt slags
kopparglasförbindningar, disc-seals, och
därmed lyckats föra in resonatorns centrumparti
till elektronbanan i vakuumkärlet och
samtidigt förlägga avstämnings- och
éffektuttagnings-anordningarna på utsidan, vilket innebär en
avsevärd förenkling ur tillverkningssynpunkt.
Resonatorn består av två till lämplig form
upptryckta kopparskivor och en yttre i flera bitar
uppdelad mantelkropp, mot vilken
kopparskivornas flänsar fastskruvats. I mantelkroppen kan
bekvämt uttagsslinga för koaxialledning införas,
liksom även avstämningsorgan i form av kolvar,
varigenom i huvudsak induktansen påverkas och
därmed resonansfrekvensen. Katoden har
försetts med lämpliga fokuseringsanordningar, så att
en mycket tunn stråle åstadkommes, och tack
vare detta arrangemang ha gallren kunnat
ersättas med ett enda hål i vardera skivan.
Reflektorn är utdragen till en toppkontakt i rörets andra
ända. Hela konstruktionen är väl lämpad för
masstillverkning, då den huvudsakligen är
uppbyggd med pressade och stansade detaljer och
Reflexklystroner
Som oscillator kan man i de fall, då inte
särskilt stor utgångseffekt kräves, med fördel
använda reflexklystroner (fig. 10), en utföringsform,
som är väsentligt enklare än
dubbelresonator-klystronen, då man här utnyttjar en och samma
resonator för såväl styrning som belastning. Detta
uppnås genom att efter modulationen genom en
negativ reflektorelektrod, kort och gott reflektorn
kallad, återkasta elektronerna genom resonatorn.
Elektronernas rörelseekvationer i det
retarderande fältet ge kastparabler, varav följer att hopklung-
Fig. 14. Principskiss
ao reflerkhjstron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
