Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 18 maj 1946 - En vetenskapsman och en flygexpert om Hiroshima, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
TEKNISK TIDSKRIFT
En vetenskapsman och en flygexpert om Hiroshima.
En amerikansk kärnfysiker, Philip Morrison, som deltog i
atombombsprojektet i Los Alamos, har till senatens
atom-forskningskommitté lämnat en rapport från ett besök i det
förstörda Hiroshima. Enligt hans uppfattning ödelägger
atombomben så snabbt och så fullständigt ett så stort
område, att allt försvar måste vara hopplöst. Ledarskap
och organisation har förlorat sin betydelse. Personal i
nyckelställningar dödas. Hur skall tusentals eldsvådor
kunna bekämpas, när brandstationerna har förstörts och
brandmännen bränts till döds? Hur bringa hjälp till en
kvarts miljon skadade, när läkarna är döda och sjukhusen
slagna i spillror?
Det är ytterligare en ny faktor, som spelar in. En japansk
ämbetsman yttrade där ban stod mitt bland ruinerna:
"Allt detta från en enda bomb, det är outhärdligt." Det
blev snart klart vad han menade. De flesta av Japans
städer hade satts i brand av flygande superfästningar från
Marianerna, men dem hade man kunnat varna
människorna för, vilket skänkte en känsla av tillfällig
säkerhet. Tusenplansräder kunde inte döljas, men alla tider
på dygnet kunde det ovanför vilken japansk stad som
helst befinna sig ett amerikanskt plan, som genom att
fälla en enda bomb kunde förstöra en bel stad.
Larmsignaler skulle höras dag och natt. Även om södra Japan
anfölls måste människorna hundratals kilometer längre
norrut gå i dödlig fruktan för ett enda plan.
När en bomb exploderar mitt ovanför en stad är det som
om en liten del av solen skulle ha skapats. På ca 600 m
höjd bildas en blåvit eldkula, en het glödande massa med
ungefär 500 m diameter och med en temperatur i centrum
av ett par miljoner grader.
Det första som når marken är värmestrålningsvågen, som
rör sig med ljusets hastighet. På en kilometers avstånd
sätter hettan ögonblickligen eld på kläder och andra
lättantändliga ämnen. Mörka föremål absorberar mera hetta
än ljusa, och det hände därför att många japaner blev
brända i ränder efter mönstret på skjortan. De glada,
blommiga mönstren på de japanska kvinnornas kläder
avtecknades exakt på deras brända kroppar. På två och
en halv kilometers avstånd från bomben var värmevågen
tillräckligt stark för att åstadkomma brännblåsor i
människors ansikten och sätta skogen i brand.
Därefter kommer explosionsvågen, som rör sig med
ljudets hastighet. Den skördar sina offer genom att i
förtätningarna krama ihop kroppen och sammanpressa
de inre organen samt trasa sönder lungorna. Vid
förtun-ningarna i vågen utvidgas gasen i deras magar och
inälvor explosivt och sliter sönder vävnaderna.
Omedelbart härpå följer, med en hastighet av 1 000—
1 500 km/h, den orkan som den av bombens expanderande
gaser undanträngda luften alstrar och sopar i väg
människorna tillsammans med kringyrande stenar och
brinnande träd. På 1 300 m avstånd från bombens centrum
är trycket 24 gånger större än från en tropisk orkan.
Av alla människor som befann sig inom en kilometer
från tryckvågen var det ungefär en eller två i varje hus
som undgick döden. Dessa människor hade händelsevis
skyddats för hettan från bomben av något föremål, som
hade varit alltför lätt eller alltför starkt för att falla
på dem. Många människor bokstavligen kröp ut ur sina
förstörda hus relativt oskadade, men de dog i alla fall
av verkan från de gammastrålar, som bomben utsänder i
explosionsögonblicket. Denna strålning angriper de
blodbildande vävnaderna i benmärgen och hela blodsystemet
skadas. Blodet koagulerar inte Utan tränger på många
ställen ut genom det oskadade skinnet eller tränger
invärtes genom slemhinnorna ut i kroppens håligheter.
Huden har kanske endast tagit ringa skada men det är
inte huvudsaken. De vita blodkropparna, som bekämpar
infektioner, försvinner. Människorna infekteras och dör
vanligen två eller tre veckor efter bombexplosionen.
Morrison har försökt att bilda sig ett omdöme om hur
en modern stad skulle kunna motstå en atombomb. Man
har nämligen velat tro att ödeläggelsen i Nagasaki och
Hiroshima berodde på den japanska bebyggelsen och pekai
på att fotografier visade hur moderna hus stod oskadade.
De experter, som enligt Morrison sett hur dessa hus inuti
var fullkomligt urblåsta, anser att utsikterna icke är så
lovande, och att i varje fall byggnader av trä eller tegel måste
falla ihop och brinna upp. Manhattans kraftigaste
skyskrapor skulle kanske förbli stående men många av deras
tunna skalväggar skulle sopas bort och lämna endast
stålskeletten kvar. I den tätbefolkade sydligaste delen av
Manhattan skulle en enda bomb kunna döda en miljon
människor. Några skulle kanske överleva själva
explosionen, men endast för att sedan tyna bort. Det är inte
många byggnader i en modern stad som skulle kunna
skydda mot gammastrålarna, slutar Morrison sin rapport.
Den kände flygexperten, major Alexander P de Seversky,
som även ban på officiellt uppdrag gjorde ingående studier
på ort och ställe, har kommit till en helt annan
uppfattning om de nuvarande atombombernas verkan.
Liksom Morrison konstaterar han att betongbyggnaderna
i omedelbar närhet av sprängningscentrum inte uppvisade
några skador på byggnadskonstruktionerna. Till och med
fönster- och dörröverstycken och andra ömtåliga ornament
på ytterväggarna var oskadade. Det fanns också hus, som
inte bara hade byggnadsstommen orörd, utan som också
hade flaggstänger, åskledare, räcken och balustrader, med
målarfärgen oskadad, larmsirener och andra relativt
bräckliga föremål i behåll.
Av dessa detaljer och av stadsbilden i dess helhet drar
de Seversky den slutsatsen, att bombens lufttrycksverkan
ingalunda kan ha varit så enorm som det har påståtts.
Hiroshimas sjukhus, som är fritt beläget på halvannan
kilometers avstånd från sprängningscentrum, undgick
elden. Patienterna och vårdarna led inga allvarligare
skador genom lufttrycket.
I fråga om förödelsens omfattning och antalet spillda
människoliv har ryktet inte överdrivit. Men skadans art
var på intet sätt enastående. Hela förstörelsen i Nagasaki
har tillskrivits atombomben, men i själva verket hade
staden utsatts för ett kraftigt bombanfall sex dagar tidigare.
Vad var det då som verkligen hände i Hiroshima och
Nagasaki? frågar de Seversky. Det finns inte mycket som
tyder på att en allt förintande eld skulle ha uppstått direkt
till följd av värmeutvecklingen vid själva explosionen. Del
var i stället som oin en en kilometer bred flugsmälla skulle
ha slagit ner på en stad av bräckliga, halvmurkna trähus
och skraltiga tegelhus. Den plattade till dem i ett enda
slag och begravde 200 000 människor i spillrorna. Effekten
blev sådan den blev, därför att de flesta japanska
byggnader är så otroligt lätta och rankiga och topptunga med
sina tegeltak. Travarna av bräder från de
sammanstörtade husen verkade som näver och spånor i en brasa.
Elden flammade upp på tusentals olika ställen på en gång,
vållad av kortslutningar, kullvälta kaminer, fotogenlampor
och sprängda gasledningar. Hela området flammade upp
som en enda, fantastisk vårdkase. Det var helt enkelt elden
och ingenting annat än elden som krävde de
fruktansvärda offren av liv och egendom i Hiroshima och Nagasaki.
Enligt de Severskys uppfattning skulle vidare de
nuvarande atombomberna inte ha anställt större skador i
London eller Berlin än en 10 t kvartersbomb. Han
understryker dock kraftigt att dessa slutsatser gäller de
nuvarande, "primitiva" atombomberna, och att vapnet ännu
så länge befinner sig i början av sin utveckling.
Atomenergin har fört med sig en ny, viktig, kanske
revolutionerande faktor i krigsmaskineriet och det mellanfolkliga
umgänget, men någon revolution har ännu icke ägt rum.
Major de Seversky slutar sin redogörelse med följande
ord: "Vad vi än beslutar oss för att göra, låt oss göra det
lugnt, logiskt och framför allt utan att bortse från kända
fakta." (Metal Progress jan. 1946; Time 4 mars 1946; Det
Bästa april 1946.) r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
