Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 25 maj 1946 - Vad väger mest inom byggnadsvärlden: ekonomisk vinning eller yrkesstolthet? av Ragnar Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
TEKNISK TIDSKRIFT
räknar med förlust på en entreprenad hellre än
att frånträda sitt anbud, har jag flera bevis på.
Trots*påpekanden att anbudet är så lågt, att det
med normala fordringar på arbetets kvalitet icke
kan ge någon förtjänst utan tvärtom med
säkerhet en relativt stor förlust, har svaret blivit: "Det
kan nog vara rätt, och jag ser, att jag har räknat
fel på ett par poster, men var inte orolig; jag
skall nog föra bygget i land på ett förstklassigt
sätt, men det känns pinsamt för mig att inte stå
för ett givet anbud." I denna snöda värld är det
förvånande med en sådan yrkesstolthet, och på
dessa byggen har heller ingenting särskilt varit
att anmärka.
Det är ganska naturligt, att entreprenörerna å
sin sida ha en liknande inställning till olika
beställare, och detta många gånger icke utan fog.
Det är också klart, att det finns beställare av olika
slag, såväl rejäla som näriga. Även från deras
sida kunna allmänna fraser i
entreprenadhandlingarna tas till intäkt för fordringar, om vilkas
rättmätighet i varje fall stor tveksamhet kan
råda. Den fria prövningsrätten, som exempelvis
kommunerna ofta begagna sig av, bör icke heller
få utnyttjas till förfång för rättvisa och
sparsamhet med allmänna medel. Särskilt gäller detta
för sådana beställare, som endast en eller annan
gång uppträda på byggnadsmarknaden och
därför icke heller äro hemma i de lagar, som i viss
om än tveksam form förefinnas i umgänget
mellan beställare och entreprenör.
En till synes enbart ljus sida på detta problem
vill jag icke underlåta att belysa. Den ger sig till
känna bland annat i industrins sätt att lösa sina
nybyggnadsuppgifter, vilka dock motsvara en
byggnadskostnad av ca 250 Mkr/år. En av mig
verkställd utredning ger nämligen vid handen,
att det nästan aldrig annonseras ut ett arbete
för industrins räkning. I stället infordras anbuden
under hand från några betrodda
entreprenad-firmor eller också, vilket tydligen icke är
ovanligt, utföras arbetena på löpande räkning. Detta
sistnämnda förfarande fordrar ett stort
ömsesidigt förtroende, och det är glädjande att
konstatera, att detta förfarande vunnit en så stor
spridning som skett på den marknad, där det är
särskilt lämpat, nämligen industrin, där svårigheter
alltid föreligga att i förväg exakt ånge
omfattningen av ett om- och nybyggnadsarbete.
Entreprenörernas ekonomiska föreningar
Sammanslutningar äro ofta till för att
säkerställa och förbättra medlemmarnas ekonomiska
ställning, men när denna ekonomiska förbättring
åstadkommes genom att entreprenaderna efter
ett visst förut överenskommet system fördelas på
de olika firmorna, som sålunda få äran att lämna
in det lägsta anbudet och därvid sätta detta så
där lagom högt, då börjar man som beställare
känna sig ganska illa berörd. Man skall emeller-
tid inte tro, att detta är sällan förekommande
företeelser. Framför allt inom medelstora städer
har detta system kommit i tillämpning och då
framför allt inom värme- och sanitets- samt
el-facken. I synnerhet i fråga om elfirmor, där
myndigheternas fordringar på verkmästare, montörer
och material äro höga, tjäna dessa
sammanslutningar rent ekonomiskt egoistiska intressen och
kunna enligt min åsikt inte försvaras. Ett
botemedel, som tillkommit på senare år, är de
riks-omslutande firmorna, som utföra arbeten landet
runt och därigenom delvis rensa den kvava
hemmaluften. Det torde ligga i städernas eget intresse
ätt icke lägga onödiga hinder i vägen för
arbetstillstånd i staden för dessa firmor.
Inte heller byggnadsentreprenörerna gå helt fria
från denna anmärkning. Särskilt märker man
tendensen i många av de fall, då annonsering icke
kan tillgripas. Men i allmänhet torde någon
kartellbildning inte kunna genomföras inom denna
yrkesgrupp på grund av mängden av och
artskillnaden i fråga om entreprenörerna. Någon
aukto-risering i fråga om dem föreligger ju icke heller.
Gränsen till det moraliskt tillåtna torde dock
överskridas, då den som har anbudsinfordran om
hand blir bjuden på en bättre middag och
kanske litet mer för att vederbörande skall få veta,
vilka firmor, som uttagit entreprenadhandlingar.
Den frågan uppställer sig då också: "Är det
firman som har ansvaret för en sådan handling,
eller är det endast tjänstemannen, som
förbrutit sig? Finns det olika sorters moral inom samma
firma?" Av chefens svar får man den
uppfattningen, att så måste vara fallet.
Arbetsplatsens problem
På de båda parternas förtroendemän,
verkmästarna och kontrollanterna, de senare i städerna
delvis kompletterade med
besiktningsinspektörerna, ställas mycket stora fordringar, särskilt i
sådana fall, där entreprenören resp. beställaren
har sitt huvudkontor på annan plats. Visserligen
ha dessa förtroendemän entreprenadhandlingarna
att rätta sig efter, men hur många gånger måste
man inte, särskilt under nuvarande förhållanden
med materialbrist och därav nödvändiga
utbyten, avvika från dessa för att få fram den bästa
lösningen i olika avseenden. Så klara
entreprenadhandlingar, att ändringar och tillägg inte
påkallas, torde i allmänhet icke heller föreligga.
Verkmästaren intar i sitt arbete en svår ställning
mellan å ena sidan arbetsgivaren och å den andra
arbetarna och beställarens ombud. Han skall
tillgodose arbetsgivarens intressen och han skall
särskilt tillse, att kostnaderna hållas så låga som
möjligt. Efterkalkylen skall visa, att han fullgjort
sitt arbete på ett förtjänstfullt sätt. Striden är
därmed given mellan yrkesstoltheten och
standardsänkning. Särskilt blir denna strid svår, när
entreprenadsumman är låg, och det därför gäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
